Som synes har jag tagit steget att ändra bloggens titel och därmed också dess inriktning. Jag ville ge mer plats åt mina andra intressen utöver hundar och hundträning. Det är vissesrligen bland det roligaste som finns, men allt det som ryms inom begreppet kulturhistoria har på något sätt en djupare mening. Bevarande av gammal kunskap, gamla miljöer och gamla föremål är något jag verkligen brinner för och vill bidra till. Det hänger samman med en djup och innerlig längtan som jag inte riktigt kan beskriva, men som väcks så snart jag kommer i kontakt med allmogekonst, folkdans, gamla orörda hus och gårdar, gamla lantraser, historiska dräkter … allt sådant som har att göra med livet förr, och i synnerhet livet på landet.
Men ta det lugnt, alla ni som besöker bloggen främst för att läsa om mina och Silvas strapatser i vardagen och på tävlingsbanan eller bara om hundar i allmänhet kommer få ert lystmäte även i framtiden! Idag känns det dock inte som något särskilt upplyftande ämne, då Silva än en gång börjat halta på ena frambenet.
Under några månader dök den där hältan upp då och då, men eftersom den gick så snabbt över varje gång tog det ett tag innan jag tog saken på allvar. Veterinären konstaterade furunkulos (en form av tassböld) i mitten av sommaren och efter behandlingen hon fick då har hon inte haltat igen, inte förrän nu … Så nu undrar jag om det är furunkulosen som är på väg tillbaka (även om jag inte kan känna något konstigt på tassen) eller om det är något helt annat. Får nog bli ännu ett veterinärbesök …
Idag skulle Silva egentligen varit på agilitykurs med lillmatte. Istället är vi hemma och tar det lugnt. Förmiddagen ägnade jag åt trädgården där jag bl.a. rensade i jordgubbslandet och plockade in de sista krusbären. Vår gamla krusbärsbuske har verkligen varit en positiv överraskning i år. Efter att förra året bara ha gett några deciliter bär blev det i år över sex liter, som förädlats till både kräm, paj, marmelad, chutney och gelé. Nu är frågan vad jag ska göra med den sista litern? Några förslag?
Med stort intresse för både djur, nordisk kulturhistoria, gammaldags hantverk, gamla hus och livet förr är Skansen lite av ett paradis för mig. Jag kan gå omkring hur länge som helst och bara njuta av miljön och insupa den stora kunskap som den alltid lika trevliga och välklädda personalen delar med sig av.
Igår hade jag bestämt mig för att åka dit och vara med om deras lindagar med ullinslag. Innan jag gav mig av överraskades jag av mamma och pappa med en för tidig födelsedagspresent i form av ett Skansens årskort. Så nu har jag gratis inträde ett år framöver och en hel del andra förmåner därtill!
Dagen blev mycket lyckad. På Väsby gård har jag tidigare provat att rycka lin samt bråka, häckla och skäkta det (vilket kort sagt går ut på att frilägga växtens inre fibrer). Detta demonstrerades även på Skansen, men här fick man se ytterligare steg i processen, som vävning, spinning och repslagning. Därutöver fick jag även prova på knyppling (som var ganska kul och inte så invecklat som det ser ut), se en vattendriven vadmalsstamp i bruk, delta i bykning av linneplagg, höra om hur man kunde återanvända gamla ylleplagg på 1800-talet och hur man bäst sköter de ylleplagg man vill ha kvar.
En av kvinnorna som stod och beredde lin visade sig även ha intresse för medeltidskläder. Vi var rörande överens om hur tokigt det är med alla som går omkring i färgade linneklänningar på medeltidsveckan och liknande evenemang. Växtfibrer är svårare att färga än ull och därför var linnet förr nästan uteslutande ofärgat och användes i princip bara till särkar, huvudbonader, förkläden och liknande. Över linnet ska man förstås ha ylle (bland annat för att det, åtminstone i form av vadmal, är vattenavvisande) som dock är allför varmt och stickigt att ha direkt mot kroppen.
Innan jag lämnade linberedningsverket frågade hon om jag hade någon användning av lin och kastade till mig en härva. Så nu ska jag prova att spinna lite lintråd. Skillnaden mot att spinna ull är att ullen är fet och försedd med små hullingar, vilket gör att den lätt håller ihop. Linet, däremot, har betydligt längre fibrer och innehåller pektin som fungerar lite som lim, allra bäst om man blöter det lite grann.
Linhärvan och min fina topptyngda slända i valnötsträ
Den gycklarglada, rökdoftande, säckpipeljudande, linneklädda, rustningsklingande, saffranssmakande medeltidsveckan är förstås en av årets höjdpunkter för en historienörd som jag. Den föregås visserligen alltid av en viss ångest knuten till diverse sömnadsprojekt, i form av frågor som dessa:
Vilka färger passar bäst ihop?
Kommer det räcka med 3 meter av det här tyget?
Är det här mönstret historiskt korrekt och vilket århundrade hör det hemma i?
Är jag helt från vettet som köper tyg för så här mycket pengar!?
Och framför allt: kommer jag hinna klart med allt i tid!?
Men när man väl sätter sin fot på Visbys kullerstenslagda mark är all ångest som bortblåst och allt är idel medeltidslycka.
Nike hittade en fyrbent kompis på Östergravar.
I år åkte jag med minstasystern Berenike, vars intresse för dylika evenemang tycks växa för varje år – till min stora glädje, då jag annars är ganska ensam i bekantskapskretsen om min fascination för hellånga ylleklänningar och vita linnehättor.
Redan för flera månader sedan hade jag lovat Nike en ny dräkt till i årets medeltidsvecka, trots att hon förra året fick en mycket vacker och påkostad klänning. Men jag hade tänkt åka i min dräkt hemmahörande i de lägre samhällsklasserna, så om inte jag skulle behöva gå runt och agera tjänarinna åt en ung, bortskämd adelsfröken under hela visbyvistelsen, var det bäst att ordna något i samma stil även åt henne.
Till skillnad från förra året lät jag henne dock till stor del sy den själv. Hon fick förstås även välja utformning och färg och jag måste säga att det blev riktigt lyckat: en enkel skogsgrön linneklänning (som egentligen borde ha varit i ylle, men när det gäller barn tycker jag att man kan få göra vissa avsteg från renlärigheten för att undvika att de dör av värmeslag), en mörkblå yllesurkot med sprund i sidorna, ett oblekt linneförkläde med bröstkil samt ett huckle i samma tyg.
Nikes dräkt
Jag köpte många meter av detta medelgrova linnetyg som jag blev väldigt förtjust i. Av det blev det även en särk, ett förkläde och ett huckle till mig. Dessutom köpte jag en bit verklighetstroget konstskinn (av etiska skäl) av vilket jag tillverkade ett par skor, ett bälte och ett fodral till min lilla medeltida sax (eller sisare, som man visst sa när det begav sig).
Tidigare har jag gärna gjort en helt ny dräkt inför medeltidsveckorna, men jag är glad åt att jag i år istället ägnade mig åt detaljer. Det är verkligen en helt annan känsla så fort man byter ut 2000-talsdojorna mot äkta medeltidsskor (om än i oäkta material), placerade ovanpå bruna yllehosor. En huvudbonad gör också mycket för känslan. Man är (bokstavligt talat!) medeltida från topp till tå!
Tack vare den nya särken kan jag dessutom äntligen röra mig obehindrat. Den linneklänning jag tidigare använt som särk är otrevligt snäv i ärmarna (och inte heller särskilt tidsenligt sydd). Den nya, däremot, är ett av de bekvämaste plagg jag burit, inte minst att sova i! 🙂
Min dräkt. Vid min högra hand skymtar det lilla saxfodralet. Foto: Berenike Dunér
Tyvärr var jag väldigt sen med att boka rum, varför vi bara kunde stanna två nätter. Men vi njöt desto mer de dagar vi var där! Vi strosade på marknaden, spelade musroulette (som Nike lyckades vinna i!), såg på improvisationsschlagerfestival, bevittnade slaget mellan gutar och danskar år 1361, besökte fornsalen, åt glass på Sveriges största glassbar (med 140 smaker att välja bland!) och deltog i det stora avslutande gästabudet (där en mycket stilig kålrotsbåt fick se dagens ljus!).
Fjolårets långdans på stora gästabudet. Jag och syrrorna. Foto: Anna Dunér
Jag saknade dock Korps balladdans, både under dagarna och på gästabudet. Långdansen med säkert hundra deltagare på ett fackelupplyst Stora torget var något av det bästa förra året.
Naturligtvis åkte vi dit och hem i våra medeltidskläder – mindre att bära och fler glada kommentarer!
Trots den lilla missräkningen måste jag instämma med Loke Nyberg, medeltidsveckans mest hyllade trubadur:
På årets bokrea snubblade jag över tegelstenen Husbibeln – möten med gårdar av Nina Ericson och Maj-Britt Andersson. Med en växande passion för gamla hus och gårdar var jag bara tvungen att införskaffa ett exemplar.
Kanske hade jag trott att texterna skulle påminna mer om de sakliga men inspirerande reportagen i tidskriften Gård & torp (vilken jag numera är en trogen prenumerant av). Istället så visade det sig vara personliga, tänkvärda och ofta ganska abstrakta bitar, om gårdar uteslutande belägna i Hälsingland.
Även om den inte var vad jag väntat mig, var den klart läsvärd, inte minst på grund av de mycket vackra bilderna som upptar kanske hälften av bokens 500 sidor. På vissa ställen fanns riktiga guldkorn, till exempel följande stycke, som i viss mån lyckas förklara min stora kärlek till skogen såväl som till svunna tider:
Att följa en gammal stig är att vandra tätt, tätt efter dem som gick där för flera hundra år sedan. […] Två hundra år efter pigorna går jag deras fäbodstig. Men hur trygg jag än känner mig i skogen var de ännu mera förtrogna med den. Alla skogens tecken kunde de tyda. Skogen var deras vän i en förtrolighet som endast kan uppnäs genom att leva med den som de gjorde på fäbodvallarna sommar efter sommar. Så nära går det inte att komma inpå skogen med mobiltelefon och grova Timberland-skor. Ju mer vi försöker underlätta vårt umgänge i skogen, desto mer tar den avstånd från oss.
"Att följa en gammal stig..."
Det här har jag själv märkt. På nyårsafton har det blivit tradition att jag tar på mig medeltidskläder och går ut mitt i skogen för att pulsa fram genom snön på de allra smalaste stigarna. Hur annorlunda tar inte skogen emot en när man kommer iförd ylleklänning och yllemantel, färgade i samma palett som en solbelyst tall, jämfört med när man klampar fram i jeans och illröd dunjacka!
Texten fortsätter:
[…] När sommarljuset var som mest förföriskt kunde inget hindra en man att ta sig upp till sin käresta i skogen. Vad han än kom med för svepskäl var han självlysande av längtan. Det säger sig självt att en längtan blir uttunnad om det bara är att hoppa in i en bil och vara framme inom en timme. Längtan får en annan innebörd då den ska föra människan flera mil en hel dag genom tät skog med björnspår och villgräs.
Kan ni nu förstå att min längtan för närvarande står till släktens gamla fäbodstuga två mil upp i skogen ovanför Malung?
Släktstugan, som jag älskar, trots att den stackaren på senare tid förnedrats med plåttak, modern skorsten och otidsenliga färger på dörr och trappa...
TV-programmet Huset fullt av hundar har blivit väldigt kritiserat redan innan det hade premiär i tisdags. Jag hade i princip bestämt mig för att inte följa programmet, eftersom jag visste att jag bara skulle bli irriterad och upprörd. Men har man en blogg som till stor del handlar om hundar är man väl nästan tvungen att titta på ett så omdiskuterat program?
Jag kan ju börja med att säga att grundidén med programmet trots allt är god. Man vill utmana fördomar och visa att man inte ska ”döma hunden efter håren” samtidigt som man får tips om vad man ska tänka på vid val av hund. Programledare är Claudia Galli som är utbildad instruktör och tidigare hållit i barnprogrammet Bulldogg, som jag i princip bara har gott att säga om. Bra förutsättningar alltså – tyvärr blir det ändå helt galet.
Det börjar med att man väljer att utforma programmet som en dokusåpa. In med sex hundar i en familj utan mycket tidigare hunderfarenhet. Låt familjen rösta bort de hundar som inte passar dem. Att det här konceptet är oansvarigt gentemot hundarna behöver jag väl knappast påpeka. Diverse bloggare, veterinärer och djurexperter har uttryckt sin bestörtning. Men programmet motverkar dessutom sitt eget syfte på flera olika sätt.
Hundarna röstas ut tills bara en vinnare kvarstår...
I det första programmet är fyra av de sex hundarna inte mer än fem, sex månader gamla. Jag kan bara tänka på hur Silva var i den åldern och konstatera att en sådan hund i ett hus kan vara mer än nog. Jag vet också att en hund kan bete sig ganska så annorlunda beroende på om den är själv eller i en flock med en massa andra hundar. Med andra ord verkar det inte direkt vara någon optimal situation att välja sig en familjemedlem för flera år framöver.
För att lära känna hundarna får familjen prova olika aktiviteter med dem. Och visst är det kul att svenska hundägare får upp ögonen för olika hundsporter, jättekul! Och visst är det viktigt att aktivera sin hund. Men när man ska skaffa en vanlig familjehund hör knappast förmågan att putta på en boll eller fånga en frisbee till de avgörande egenskaperna. Desto viktigare är det att hunden fungerar i vardagen: klarar av hantering, hundmöten, olika miljöer etc. Men sådant gör sig naturligtvis inte lika bra i TV. Sedan hör det inte till saken att jag, när jag tittade på programmet, blev väldigt sugen på att träna treibball (bollvallning)!
Dessutom tycker jag att det är orättvist mot de deltagande familjerna att de bara ska få välja mellan sex olika hundar. Själv skulle jag inte varit särskilt pigg på att skaffa någon av de raserna som var med i det första avsnittet. Och den här familjen hade i praktiken bara tre hundar att välja bland, eftersom de ville ha en liten hund, och tre av de erbjudna vovvarna var ganska rejäla bitar.
Claudia Galli påstår i ett klipp på SVT Play att hon i förväg analyserat familjerna hon besökt. Varför har hon i så fall inte anpassat hundutbudet efter familjens grundläggande krav? Det kan knappast handla om något slags önskan att bevisa att en stor hund också kan vara en bra hund. Att välja hund efter storlek är inte att döma hunden efter håren. Det handlar om att inse vad man klarar av, eller i det här fallet vad den unga dottern klarar av, vilket bara är klokt.
Är det ett barn som ska ha hand om hunden är det extra viktigt att välja rätt ras och individ.
Över huvud taget hade jag önskat mig att programmet var lite mer seriöst med mer teori. Det låter tråkigt, men hade inte alls behövt bli det! Med instruktörsutbildning från Hundens Hus sitter Claudia Galli antagligen inne med mycket värdefull kunskap. Varför inte dela med sig av den?
Idag hamnade jag utan förvarning framför en agilityfilm på bio. Ja, alltså, jag visste att jag skulle på bio, men inte att filmen till stor del handlade om en av mina favoritsysselsättningar.
Mamma och lillasyster hade fått fribiljetter till förhandsvisningen av Hotell Gyllene Knorren – filmen via Barnens bokklubb och eftersom jag inte hade något bättre för mig tänkte jag det kunde vara trevligt att följa med. Och visst var det en rolig och trevlig film, om än ganska förutsägbar. Men filmmakarna hade nog aldrig besökt en agilitytävling. Jag hoppas att övriga biobesökare inte blev alltför störda av mina förskräckta utrop och halvkvävda skratt som haglade tätt under filmens gång.
Nu var det visserligen ingen vanlig, officiell agilitytävling det skulle föreställa. Det var det fina hotellet som anordnade tävlingen, för landets främsta hundar. Men jag har minsann träffat ett flertal av landets bättre agilityhundar och deras förare i verkligeheten. Med det sagt kan jag garantera att hundarna inte går runt i rosa täcken och glittrande scarfs, att de sista förberedelserna inför en tävling inte består i att föna pälsar och kamma mustascher och att ingen seriös agilityförare skulle komma på tanken att tävla iförd tyllkjol!
Domaren var en snoffsigt uppklädd, mycket auktoritär dam, som satt och utfärdade ytterst godtyckliga domar från ett tält som snarast såg ut att höra hemma på en bröllopsfest. Så fjärran från de riktiga agilitydomarna, som glada och engagerade och iförda fleeceväst och kortbyxor, står mitt på banan för att inte missa något. På läktarna (!) satt i filmen fullt med människor iklädda pastellfärgade klänningar och ljusa sommarkostymer och iakttog de tävlande medan de mumsade i sig popcorn för glatta livet.
Hade jag sett den här filmen innan jag själv började tävla och trott att det gick till på det här viset, hade jag nog aldrig vågat ta steget ut på tävlingsbanan!
Det kanske mest overkliga var att förstapriset var en check på 50.000 kr! (Tänk, precis så mycket som pappan i familjen behövde för att betala det växthus som han gått och köpt fast de inte hade råd!) Ja, det vore något det! Eller så vore det inte det…
Tänk bara på vad vissa trav- och galopptränare drivs att göra mot sina hästar för att få dem att springa snabbare. Det måste ju i grunden bero på utsikten att vinna stora summor pengar. Där kan jag bara instämma med de fågelskådare tillika vegetarianer som figurerar i filmen: det är fel att tvinga djur att utföra saker för vår egen vinning!
Men inom hundsporten tränar och tävlar de allra flesta minst lika mycket för djurens skull som för sin egen. Tack och lov för att man som pristagare i agility sällan får mer än en keps eller ett paraply. Länge leve prestigelösheten!
Ja, det verkar bli en god jul i år också, trots att jag varit ovanligt stressad inför den.
Som mammas släkts enda vegetarianer har jag och syrran som vanligt ovanligt mycket att stå i under advent. I år har det blivit inlagd aubergine, senapsaubergine, veg. sillsallad, veg. laxpaté, gravad squash, finsk rotfruktslåda, veg. köttbullar, äppelmos, griljerad aubergine och glöggkokt rödkål – allt hemlagat förstås! Kompletteras detta sedan med pappas långkål och julsallad samt mormors veg. laxpaté utan lax, kan man lätt sluta sig till att god mat kommer det i alla fall inte råda någon brist på i jul!
Glömde göra skägg och mustasch, så det blev nog snarare en prins än en kung...
Hoppas ni har en fin allhelgonahelg!
Idag är det dessutom Gustav Adolfs-dagen och då ska man ju enligt tradition äta bakelser. I år hoppade jag över det till förmån för en hembakt kanelbulle, men förra året gjorde jag egna bakelser till hela familjen. Den bestod av sockerkaksbotten fylld med drottningsylt (ser det ut som, jag hade för mig att det var ananaskross!) och täckt med en blandning av grädde och vit choklad. Ljuvligt!
