shadow

Framfusiga förortshundar

Två hundar kommer rusande mot kameran.
En betydligt vanligare syn i förorten än i en småort.

Hundar i förorter verkar generellt sett oftare gå okopplade, samtidigt som ägarna antingen har mindre kontroll eller mindre respekt för andra hundar och människor – eller både och?

Under de dryga två år jag bott i Morgongåva kan jag bara erinra mig något enstaka tillfälle då en lös hund kommit fram till oss utan att ägaren först frågat mig om det var ok. Nu är jag hemma i Sollentuna över påskhelgen. På två dagar råkade jag och Silva ut för framspringande hundar inte mindre än tre gånger.

Två av tillfällena blev jag ganska överrumplad och hann inte riktigt säga ifrån innan hunden kom fram. Den sista gången sa jag i god tid ”nej, inte hälsa” eller något liknande och svängde av på gångbanan in på en stig. Ägaren ropade lite lamt, men hunden kom likväl fram. ”Är det en tik?” frågade ägaren, som om det var den enkla förklaringen till att hans hane inte lyssnade. ”Ja, det är det. Har du tänkt på att ungefär hälften av alla hundar ni möter på era promenader förmodligen är tikar, och att några av dem kanske löper? Om din hund inte klarar av de situationerna, kanske det vore en bra idé att ha den kopplad?” Svarade jag tyvärr inte.

Situationen är inte alls unik. Liknande saker har hänt mig många många gånger både när jag bodde här i Sollentuna och när jag varit på besök.

Varför den här skillnaden? I förorten, där det finns ett överflöd av valp- och lydnadskurser, och där det finns rasthagar där man kan låta hundarna springa av sig, borde det här problemet vara minimalt. För inte är väl förortsbor mindre rädda om sina hundar? (Den mötande hunden kan ju faktiskt vara aggressiv eller sjuk!) Nej, det tror jag väl inte. Men vad beror det då på?

En hund nosar en annan i baken.
Alla hundar uppskattar faktiskt inte att bli undersökta av varenda främmande hund man möter på promenaden.

FacebookTwitterGoogle+

Kärleksförklaring till en hund

Silva, keeshond, tittar upp mot kameran.

Min lilla skrutta, du är inte ung längre. I dag fyller du åtta år.

Du vet säkert att jag bävar för den dag då du inte längre finns. Silva, min vän, du kan vara bra påfrestande med dina rädslor och separationsproblem. Du skämmer ut mig, driver mig till vansinne, begränsar min vardag, väcker mig om nätterna… Det kan du inte förneka! Men du är min familj.

I åtta år har jag, med några få undantag, delat varje dag och varje natt med dig. Vi kan varandra utan och innan. Ibland är det nästan som om vi kan läsa varandras tankar. Håller du inte med? Ofta behövs bara en blick, en suck eller en diskret gest för att vi ska förstå varandra.

Det känns bra att veta att det alltid finns någon där hemma som väntar på mig – även om det innebär att jag inte genast kan kasta mig på soffan efter en tröttsam dag. Men kanske också det är någonting bra? Tack vare dig finns det alltid en anledning att gå upp – och ut – även dagar som annars tycks vara utan mening.

Och vem är det som kommer tassande när jag ligger vaken på natten och är ledsen, om inte du? Du hoppar upp intill mig, slickar mig i örat tills jag nästan får skavsår och inte kan låta bli att skratta. Med en belåten suck lägger du dig sedan med din lena haka vilande mot min hals. Du andas varmt och jag blir lugn. Allt känns lättare.

För du påminner mig om att för dig är just jag viktigast i världen. Du kommer alltid att älska mig, precis som jag alltid kommer att älska dig. Du kommer aldrig att vika från min sida. Du finns alltid där att hålla om när livet känns tungt. D.v.s, så länge du lever.

Så Silva, jag lovar att ha överseende med alla dina infall, att alltid visa tålamod och alltid försvara dig – om du bara stannar kvar hos mig ytterligare några år.

FacebookTwitterGoogle+

Snurrig hund

Det finns de som låter sina hundar gå på löpband. Dyrt och onödigt, säger jag! Det är ju bara att leta upp närmaste lekplats och hiva upp hunden på karusellen!

[youtube=http://youtu.be/wr2sEn3FiB0]

Silva älskar att åka karusell. Hon hoppar upp självmant och vill helst inte gå av den. Kanske ligger det i rasen? En pråmhund måste naturligtvis stå ut med, och gärna tycka om, att vistas på rörligt underlag. Hon har heller aldrig varit åksjuk i bil eller båt, eller haft problem med t.ex. gungan i agilityn.

Fast bättre motion än både löpband och karuseller är förstås att gå promenader eller springa med sin hund!

FacebookTwitterGoogle+

Får man klappa?

Innan jag blev hundägare var det något jag såg fram emot: att andra kom fram och klappade och beundrade min hund. Nu fick jag en hund som på intet sätt uppskattade uppmärksamhet från främmande människor. För hennes skull måste jag säga nej när någon ber att få klappa.

Även barn måste jag avvisa, trots att de inte alls är lika läskiga som vuxna. Men om ingen någonsin kommer fram och petar på Silva, kommer hon känna sig tryggare i längden. Samtidigt vill jag inte riskera att hon gör barn hundrädda genom att skälla på dem.

Visst är det tråkigt att behöva göra förväntansfulla barn besvikna. Men… måste jag verkligen göra dem besvikna? Har jag tid svarar jag gärna: ”Inte klappa, men ni kan vinka åt varandra!” Och så ber jag Silva vinka och barnet vinkar också.

Båda är glada, ingen är rädd.

Hand framsträckt mot Silva
Se men inte röra.

FacebookTwitterGoogle+

Bästa priset!

En enda gång hann Silva och jag tävla i rallylydnad innan hon fick sin artros konstaterad och började gå på doping-klassad medicin. Jag var väl lagom nöjd med resultatet: 74 poäng och en tredjeplacering. (Silva var duktig men jag klantade mig och instruerade henne till fel moment…)

Själva tävlingen tänker jag sällan på numera. Däremot har vi fortfarande glädje av priset vi fick: en enkel hundleksak i form av ett lila gummiben som man kan stoppa in små godisbitar i. Genom att dänga det i marken får hunden godisbitarna att hoppa ur – det är i alla fall den teknik Silva utvecklat …

Den här lilla prylen är något av det absolut bästa Silva vet. Hon har fått leka med den nästan dagligen i snart ett år, men visar inte minsta tecken på att tröttna. Det är få saker som utlöser samma exhalterade reaktion hos henne, som när jag plockar upp Benet, eller ber henne hämta det. Till och med de torraste torrfoderkulor blir spännande när de trillar ut ur Benet.

Något bättre pris tror jag inte vi hade kunnat få om vi så vunnit hela tävlingen!

Silva med Benet i munnen
Vänta …
Silva med Benet i munnen
… varsågod!

FacebookTwitterGoogle+

Gula hund

Gula hund är ett sätt att signalera till andra hundägare att ens egen hund behöver extra utrymme. Den kanske är sjuk, rädd, aggressiv eller under utbildning. Ett bra initiativ som bör spridas!

FacebookTwitterGoogle+

Min spets – en retriever?

Silva med snöret till en ballong i munnen
Fluffy-coated retriver?

Sedan jag fick beskedet att jag och Silva inte kommer kunna tävla något mer har jag varit väldigt otaggad på hundträning. Under hela vintern har vi mest gått våra rutinmässiga promenader och kört lite spontant godissök, paketöppning och liknande. Nu när våren är här blir jag så sugen på att köra agility, men inte heller det känns särskilt kul när man har en hund som är antingen halt eller dopad…

En sak finns det emellertid som vi båda tycker är roligt och det är olika apporteringsövningar. Det är fascinerande att se hur den här hunden som tidigare aldrig tog något i munnen – inte på några villkor – nu inte kan få nog av att hämta föremål.

Jag har nog rent av uppmuntrat det här beteendet lite väl mycket. Sitter man och syr eller tittar på TV eller äter lunch eller något annat tråååkigt, händer det titt som tätt att Silva kommer trippande med något i munnen. Ibland är det en tappad penna, en vante som hamnat på golvet eller något skräp och då blir jag så stolt över min lilla hjälpreda. Men att överösa hunden med beröm när hon varit och rotat i papperskorgen eller tagit saker från kaffebordet eller skohyllan, som faktiskt ska vara där, det är inte lika lätt!

Ibland hittar hon en tom toarulle och då är lyckan gjord. Då kommer hon med den till mig för att få den fylld med godis. När den sedan är tömd får hon själv lägga den i återvinningskassen. Nästa steg är väl att lära henne sortera papper, plast och metall till rätt kasse!

Det har blivit en del ord som har med föremål att göra:

  • Grip! – ta föremålet i munnen och håll fast
  • Ge mig ***! – kom med föremålet till mig
  • Plock-upp! – ställ dig med framtassarna mot mina ben så att jag slipper böja mig för att ta emot föremålet ;)
  • Apport! – lydnadsapport där hon kommer och sätter sig bredvid mig med föremålet i munnen
  • Hämta ***! – inte medvetet inlärt, men typ gå och ta föremålet och invänta vidare order
  • Var är ***? – leta upp föremålet
  • Städa! – ta föremålet och lägg det i behållaren
  • Lägg den i/på ***! – håller för tillfället på att lära henne skillnaden mellan bordet, fåtöljen och trappan

Men hennes paradnummer är nog fortfarande att hämta mjölet ur skafferiet:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ATtKSsOJKeg]

FacebookTwitterGoogle+

Sluttävlat…

Nu är det konstaterat att Silva har artros i en tå. En futtig liten tå, som förstör allting! Pga den måste Silva nämligen äta den smärtstillande medicinen Metacam. Och med Metacam i kroppen får hundar inte tävla, då den är dopingklassad. Det går inte att få dispens för den.

Med alla bekymmer som jag har med Silva (rädslor, separationsproblem, klåda, hältor…) har träning och tävling varit det som gjort att det ändå varit övervägande roligt att ha hund och som gjort det värt att kämpa vidare. Träna kan vi förstås göra ändå (även om vi bör ta det lugnt med agilityn), men det har ändå varit tävlingarna som varit målet, som gjort att jag vetat vad jag ska träna på, som ökat motivationen – förutom att det helt enkelt är väldigt roligt att tävla!

Så just nu känns det tungt… Vi hade just börjat med rallylydnad (ett litet KM hann vi med!) och hon hade fått upp farten på agilitybanan. Men där tog det alltså stopp. Nu får vi göra annat. Leta efter fler sorters svampar? Dra pulka? Springa ärenden mellan familjemedlemmar? Luktdiskriminering? Spår? Ja, nog finns det en hel del kul man kan hitta på med sin hund även om man inte tävlar, men vad vi än gör kommer jag sakna tävlandet…

Silva på sten med höstfärgade träd omkring
Pensionerad tävlingshund...

FacebookTwitterGoogle+

När hon går förbi då stannar trafiken…

Hur lat (och smart!) Silva verkligen är fick jag bevis på här om dagen. Vi hade varit på en timslång promenad och på vägen hem passerar vi en busshållsplats. Silva inser vad det innebär och dröjer sig kvar för att se om inte… jo visst! Där kommer ju en buss! Vad bra, då kan vi ju åka sista biten!

Och för att vara säker på att inte missa bussen sätter sig den fulingen till hund och stirrar uppfordrande på den, tills den mycket riktigt kör in till hållplatsen och stannar – bara för vår skull! Jag, som gjort vad jag kunnat för att få med mig mitt envisa husdjur därifrån, får generat förklara för chauffören att vi inte alls ska gå på.

Bussen kör iväg igen och Silva, som antagligen tycker att jag förstört alltihop, får finna sig i att gå även sista sträckan till fots!

FacebookTwitterGoogle+