Kultur
Att få bo i ett hus …
Den gångna helgen var det bröddagar på Skansen och det bakades och smakades i många av de gamla gårdarna och stugorna. På något sätt passade doften av nybakat bröd så väl in i den gammaldags miljön. Den blev liksom dubbelt så ljuvlig som den doft som uppfyller huset när man bakar hemma.
Och jag tänkte där bland järnspisar och trasmattor och skåpsängar och bonader, att jag tveklöst skulle offra alla moderna bekvämligheter för att få bo på ett ställe som Skånegården eller Delsbogården eller Oktorpsgården. Att få bo i ett hus med en själ, det drömmer jag om. Att få bo i ett hus med en egen historia, där människor levt i generationer, skrattat och gråtit, slitit för sin överlevnad och däremellan roat sig med dans och sång, där liv har släckts och där nytt liv blivit till. Att få bo i ett hus, som består av naturen naturen, av sten och järn, av trä och ull och lin, och som ligger i naturen, granne med skogen och med utsikt över fälten och ängarna.
Men för tillfället försöker jag hålla nere mina krav, för jag blir allt mer sugen på att flytta och att hitta sitt drömhus verkar inte helt enkelt. Efter Skansen åkte jag direkt vidare till Valhallavägen och hjälpte morbror och moster packa upp flyttkartonger i deras nya, fina lägenhet. Önskade att kartongerna var mina och lägenheten en liten stuga med tegeltak och öppen spis. Läste Raskens på vägen hem, där Gustav och Ida just höll på att göra det hemtrevligt i sitt nyförvärvade soldattorp. Ja, till och med en hädangången författare som Vilhelm Moberg gör vad han kan för att öka min längtan!
Slöjd på hösten och hela året
Det är bra trevligt med höst, ändå! Och även om de flesta blommor vissnar bort den här tiden på året, kan man även passa på att tillverka lite nya! De här rosorna är tillverkad av nerfallna lönnlöv, som det ju finns gott om den här tiden på året.
Idén fick jag på den fantastiska bloggen 365 saker du kan slöjda, där det dyker upp ett nytt slöjd-/pysseltips varje dag, året om! Där kan du läsa om allt från hur du stickar en vante till hur du binder en bok, eller som sagt hur du viker rosor av höstlöv. Väl värt ett besök!
Nålbindning
Igår var jag på kurs i nålbindning arrangerad av Lovö vävare. Nålbindning är en mycket gammal hantverksteknik som jag länge varit nyfiken på.
Ordet nålbindning har bara använts sedan 1970-talet. Innan dess sa man att man sydde, sömmade, nålade, band eller knyttade. För det är just syr man gör. Med hjälp av en nål i ben eller trä binder man ullgarn till en struktur som i viss mån liknar den man får när man stickar eller virkar. När bindningen är avslutad valkar man vanligtvis sitt alster, för att göra det tätare, varmare och hållbarare.
Det finns flera exempel på riktigt gamla fynd av nålbundna sockor och vantar. Det äldsta är en egyptisk socka från 400-600 f.Kr. I Norden har tekniken varit känd åtminstone sedan vikingatiden, medan svenskarna började sticka först under 1600-talet. Ett par nålbundna vantar blir alltså ett utmärkt komplement till mina medeltidsdräkter!
Kanelbullens dag …
… är en dag jag aldrig försummar att fira!
Drygt 100 bullar blev det idag, med mycket kanel och kardemumma, mandelmassa, pärlsocker och hackad mandel. Tidigare år har vi ibland gjort mer än dubbelt så många, men i år var jag ensam bagare så det fick räcka så här. Men visst är kanelbullar annars något man aldrig kan få nog av!?
Jag tänker ofta att jag skulle ha velat leva för länge sedan, kanske på 1800-talet, men när jag minns att kanelbullen ”uppfanns” först på 1920-talet, då Sverige blev självförsörjande på vetemjöl och socker, är jag glad att så inte är fallet!
Jane Eyre
Ibland är det bra att ha en mamma som är medlem i Åhléns kundklubb. Igår betydde det att jag kunde ta med mig min kusin Camilla, som liksom jag har en förkärlek till vissa engelska 1800-talsromaner, på förhandsvisning av den nya filmatiseringen av Jane Eyre.
Det var länge sedan jag såg den förra filmen från 1996, men Camilla hade den aktuell och menade att den här var bättre. Det kan jag mycket väl tänka mig, för den var verkligen bra. Allt, från miljöer till skådespelarinsatser, kändes mycket trovärdigt och levande. Boken följdes förhållandevis troget, bortsett från att filmen började mitt i berättelsen, varefter det som hände fick Jane att tänka tillbaka på det hon varit med om tidigare. Det gjorde att jag tyckte slutet kom lite plötsligt, men i övrigt fungerade det bra.
På tal om slutet, så har ingen film eller teater jag sett gjort det lika bra som i boken. Jag tycker om hur Jane i boken, när hon efter allt som hänt, kommer tillbaka till mr Rochester och inte genast kastar sig i hans famn, utan är inte så lite lurig och retsam, innan hon låter honom förstå att hon faktiskt är tillbaka för att stanna.
Lite störde det mig också att Rochester i filmen blivit så förändrad till utseendet, med helskägg och stort, rufsigt hår – bara för att han inte längre såg ut som jag tänkt mig. Men när jag nu tittade i boken säger faktiskt Jane: ”Det är på tiden att någon börjar göra folk av er igen. Ni håller ju på att förvandlas till ett lejon eller något sådant. Just nu påminner ni faktiskt mest om Nebukadnessar som bodde bland markens djur, håret är som örnfjädrar.” Så jag antar att det tvärtom var bra att de vågat göra honom sådan.
Att sedan den klassiska repliken ”reader, I married him” inte var med, hade förstås sina naturliga skäl!
På besök i järnåldern
Jag är glad att bo inom cykelavstånd till Bögs gård och Väsby gård på Järvafältet, där ett projekt pågår att återskapa det historiska odlingslandskapet. Som en del av projektet har man byggt ett järnåldershus, hemmahörande i romersk järnålder, d.v.s. år 0-400 e.Kr. Igår var huset öppet för visning och ansvarig arkeolog Mikael Söderblom var där och informerade om projektet, huset och om de spår som finns i landskapet sedan järnåldern.
(Källa: Informationshäftet Järnålderns landskap med text av Mikael Söderblom, Rikard Dahlén och Olof Lundkvist, som finns att ladda ner i PDF-format på Sollentuna kommuns webbplats, för den som vill veta mer.)
Sveriges historia
Sveriges historia, vars andra säsong nu visas på TV4, må ha ett tråkigt namn som mest påminner om dammiga böcker och långa timmar i skolbänken. Men skenet bedrar. Martin Timell och Dick Harrison visar och berättar om vad som hänt i vårt land från istiden fram till idag på ett sätt som är både intressant och underhållande. Trovärdiga rekonstruktioner av personer och händelser bidrar till att man får en känsla för hur människorna upplevde sin samtid, istället för att bara matas med fakta.
Enligt programmets webbplats bygger serien på ”den allra senaste forskningen och nytt sätt att se på historien. Tidigare bortglömda och försummade historiska händelser och personer lyfts fram i ett helt nytt ljus.”
Sammanfattningsvis ett mycket bra program, alltså. Men jag är inte förvånad. Det kan inte bli annat än bra när en så kunnig och engagerad människa som Dick Harrison är inblandad. Denna professor i historia vid Lunds universitet har för mig börjat dyka upp i allt fler sammanhang, bl.a. i rollen som kung Valdemar Atterdags sändebud på Medeltidsveckan och som författare till Ofärd, en spännande och kunskapsspäckad roman som utspelar sig på 600-talet. Hans blogg på SvD:s webbplats är också väl värd ett besök.
Kulturhistorisk söndag
Gårdagen hade gammaldags dans och musik som genomgående tema. Den började med sekelskiftesmarknad på Akalla By. Jag hade nog förväntat mig ännu mer ”förr i tiden-känsla”, men det var på det hela taget en trevlig tillställning. Bl.a. bjöds det på folkdans till ljudet av ett tiotal nyckelharpor och gammaldags lekar. Bland marknadens besökare fanns en trio stiliga soldater, en skollärarinna, en fiskardräng, några fina damer och en velocipedryttare, d.v.s. en man som trampade omkring på en gammaldags höghjulig cykel.
Velocipedisten berättade att framhjulet var så stort (upp till 152 cm i diameter enligt Wikipedia) för att kunna uppnå höga farter. Velocipederna användes nämligen inte främst till transport från en punkt till en annan utan till kappkörning, där man kunde nå en fart på upp emot 40 km/t.
Jag har alltid trott att dessa höghjulingar var den första typen av cykel, men faktum är att det även innan fanns cyklar med lika stora hjul. Redan kring år 1600 fanns cykelliknande fordon men först under 1800-talet började dessa utvecklas till att få styre och pedaler. I början gjorde man nämligen fart genom att sparka ifrån med fötterna mot marken.
På kvällen bar det av till Folkmusikhuset på Skeppsholmen, en riktigt guldgruva som jag önskar att jag fått upp ögonen för långt tidigare. Varje söndag från och med igår har de öppet hus med olika aktiviteter inom dans och musik, helt gratis! Igår passade jag på att lära mig grunderna i vals. Riktigt svårt, tyckte jag, med min ganska bristfälliga koordinationsförmåga, men jag har gett mig tusan på att lära mig! Och då väntar polska och polka och schottis och all tänkbar gammeldans!
Efter en svettig timme i tretakt var det dags för det som var anledningen till att jag över huvud taget fick upp ögonen för Folkmusikhuset. Ni som läste mitt inlägg om medeltidsveckan minns kanske min besvikelse över att Korp inte var där och arrangerade balladdans. Men nu befann sig alltså Karen och Gunnar på Skeppsholmen och bjöd på en härlig stund med vackra gamla ballader med tillhörande dans.
Balladdans dansas i ring eller i en lång orm som under dansens gång kan nå de mest invecklade formationer. Man tar två steg åt vänster och så ett åt höger, alltid medsols. En försångare sjunger de berättande texterna medan alla sjunger med i omkvädet, ”refrängen”. Det finns flera filmer med balladdans på YouTube, bl.a. den nedan där Gunnar sjunger en ballad om en flicka som förs bort av Näcken. Jag kan också rekommendera Korps CD med ballader och medeltida visor, som ständigt går varm i min CD-spelare …
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=bHjA2TvRN_8]
Här vaktar Silva!
Den här skylten hänger numera utanför vårt hus. Och det är inte utan att det kan behövas en varning, med tanke på vilket mottagande min knäppa vovve brukar ge våra gäster …
Jag tillverkar skyltar av det här slaget inom min firma. Titta gärna in på Hela palettens hemsida under Konsthantverk!