Kaniner har jag haft alltsedan jag var sju år. Det är något visst med kaniner – deras oskyldiga men samtidigt envisa och bestämda sinnelag och deras öronfladdrande, skuttande charm – som gör att jag inte skulle vilja vara utan dem.
Det hela började med min lilla Tussie och min systers Rosie, två små hermelinkaniner som var otroligt skygga. Vi köpte dem i tron att det var två honor, men när det en morgon låg en hög ihjälfrusna ungar i buren förstod vi att Rosie var en hane… Innan han kastrerades hann de få en kull till. Två ungar överlevde: Gråvit och Snövit. Snövit sålde vi, men Gråvit fick stanna, och blev tyvärr lika skygg som sina föräldrar.
När vi endast hade Rosie kvar längtade vi efter en social och lätthanterlig kanin. Dvärgväduren Jumjum införskaffades, och han infriade alla förhoppningar. Det var 2004 han flyttade in och vi fick ha honom kvar ända till början av 2015.
Våren 2014 anslöt jag mig till genbanken för den utrotningshotade lantrasen gotlandskanin, med uppfödarnummer G1029. Det var en dröm sedan långt tillbaka att bli gottisuppfödare. Mitt första avelspar, den svarta honan Sot och den viltgula hanen Humle, bestämde sig dock för att bara vara vänner, så några ungar blev det inte första året. Min första kull föddes i juli 2015 av nytillskottet Smultron.