Malungsdräktens hatt

När jag skulle sy hatten till min dräkt kunde jag inte finna någon sömnadsbeskrivning. Tack vare en bild på en utklippt mönsterdel och telefoninstruktioner från Malungs-gurun Täpp Lars fick jag ändå till en hatt i tid till midsommar.

På förfrågan lägger jag nu ut en beskrivning av hur jag gjorde. Jag gör alltså inte anspråk på att den här hatten är exakt korrekt på alla sätt och vis, men då andra beskrivningar verkar saknas, åtminstone online, är det väl bättre än inget. Håll till godo!

Det här är min första sömnadstutorial och jag är som sagt inte 100% på alla moment själv, men jag ska försöka vara så tydlig jag kan. Om något ändå är oklart, hör av dig! Och om du använder dig av beskrivningen får du hemskt gärna visa resultatet!

Material

Hatten har traditionellt sytts av bomull, linne eller kamris. Min är tillverkad av ett uttjänt gammalt lakan och en spets som jag hittade i gömmorna. Spetsen ska vara ostärkt och knypplad (ej virkad) om man vill hålla sig till traditionen. Historiskt har den varit upp till 8,6 cm bred (min är endast ca 3 cm). En spets i vadstenaknytning ansågs finast.

Beskrivning

Hatten sys av ett enda stycke som klipps enligt nedan. Måtten provade jag mig fram till. Jag har relativt stort huvud och tjockt, långt hår som ska få plats i hattens vidd. Om du har litet huvud och mindre hår kan du behöva minska på måtten. Gör gärna en provhatt innan du syr den riktiga.

Måttangivelserna är i centimeter. OBS! På bilden är en del kanter redan invikta, men siffrorna anger måtten FÖRE vikning.

Vik in 1 cm längs övre kanten och en bit ner på sidorna (ungefär i jämnhöjd med triangelns mitt). Vik även in det som ska bli brättet, så att det invikta når nästan fram till den urklippta trekanten. Sy med små kaststygn. (Som synes på bilderna nedan nöjde jag mig med att tråckla på det här stadiet.) Pressa!

Vik den blivande hatten på mitten, räta mot räta. Sy ihop med raksöm utmed den heldragna linjen i bilden nedan. Jag använde 1,5 cm sömsmån. Pressa!

Heldragen linje = raksöm. Streckad linje = rynkparti.

Nu ska det rynkas utmed de streckade linjerna i bilden ovan. Då ska tyget inte ligga dubbelt. Börja vid raksömmen och sy utåt åt en sida i taget. Ta inte med raksömmens sömsmån i rynket.

Jag sydde tre parallella rynktrådar med en knapp cm sinsemellan och med 3 mm stygnlängd. Den yttersta rynktråden placerade jag 8 mm från kanten. (Fäst rynktrådarna ordentligt och inte bara med knut! En av mina knutar gick upp när rynkorna var färdiga. Inte kul!)

Tråckeltrådar till hjälp för att hålla avståndet, och de mindre rynkstygnen.

Dra åt rynkorna så tätt som möjligt, men försiktigt så att tråden håller och så att rynkorna lägger sig jämnt och fint.

Det övre rynkpartiet ska nu fästas på undersidan av trekantens bas. För mig blev det lagom att lägga det kant i kant med det invikta brättet. Jag tråcklade rynket på plats och fäste det med pyttesmå kaststygn från rätan. På undersidan ska rynket täckas av en liten fyrkantig tyglapp, men det har jag inte orkat göra än, så det får ni ingen bild på.

Det övre rynkpartiet på plats, sett från avigsidan.

Fäll eller kasta raksömmens sömsmån. Sedan ska det nedre rynkpartiet kantas med en snedslå eller en remsa av tyget.

Sy på spets utmed brättet. Klart!

Hur ska hatten bäras?

Historiskt sett är hatten tänkt att fyllas ut av det oppsnodda håret, flätton, som ska sitta på bakhuvudet. Tillsammans ska det ge intrycket av ett platt bakhuvud. Till håret använde gifta kvinnor röda band och ogifta vita.

Ogifta nöjdes sig oftast med detta, medan gifta lade en en vit tygremsa på ca 79×9 cm, en vitbindel, över hårfästet. Till helgdags kunde ett silkesband läggas över vitbindeln. Vid riktigt högtidliga tillfällen som storböndagar, nattvardsgång, kyrktagning och bröllop användes istället för vitbindeln en blåbindel i moaré eller i siden med invävda blommor.

Rödbindel, hastigt ihopsydd av en bit korallrött råsiden jag råkade ha hemma. Bindeln knyts i nacken med ett påsytt band.

Ogifta kullor hade dock inte vitbindel utan ett glitter-ros-band, ett sidenband med invävda metalltrådar, eller, om man inte hade råd med sådan lyx, en rödbindel av siden. Hatten användes av kullorna för första gången vid konfirmationen. Sedan bars den endast vid kyrkobesök så länge de förblev ogifta.

På gamla hattar sitter vid nackens rynkparti två olika långa, smala, vita band med mönster i rött eller blått att knyta om håruppsättningen. Sådana har jag aldrig sett på nutida dräkter, däremot ett löst eller fastsytt band med blommönster.

Avsluta gärna med att dölja all möda du lagt ner genom att knyta ett huvudkläde över hela härligheten! Åtminstone om du ska till kyrkan. Huvudklädet kunde vara vitt eller ”krusigt”, i kamris, silke, yllemuslin med tambursöm eller nättelduk. Även svarta huvudkläden i mönstrad siden med frans eller bred spets brukades.

Oförlåtligt suddig bild på slutresultatet. Är inte heller riktigt nöjd med hur hatten sitter. Ska försöka ta en bättre bild inom kort!

Huvudklädet skulle helst vara stärkt, vikt i tresnibb, lagt så att en spets (tipp) bildades upptill och knuten med en malungsknut. En malungsknut är knuten två gånger på så sätt att båda snibbarna står rakt ut åt sidan. Knöt man fel, så att den ena stod upp och den andra ner, kallades det maliknut.