shadow

Kärleksförklaring till en hund

Silva, keeshond, tittar upp mot kameran.

Min lilla skrutta, du är inte ung längre. I dag fyller du åtta år.

Du vet säkert att jag bävar för den dag då du inte längre finns. Silva, min vän, du kan vara bra påfrestande med dina rädslor och separationsproblem. Du skämmer ut mig, driver mig till vansinne, begränsar min vardag, väcker mig om nätterna… Det kan du inte förneka! Men du är min familj.

I åtta år har jag, med några få undantag, delat varje dag och varje natt med dig. Vi kan varandra utan och innan. Ibland är det nästan som om vi kan läsa varandras tankar. Håller du inte med? Ofta behövs bara en blick, en suck eller en diskret gest för att vi ska förstå varandra.

Det känns bra att veta att det alltid finns någon där hemma som väntar på mig – även om det innebär att jag inte genast kan kasta mig på soffan efter en tröttsam dag. Men kanske också det är någonting bra? Tack vare dig finns det alltid en anledning att gå upp – och ut – även dagar som annars tycks vara utan mening.

Och vem är det som kommer tassande när jag ligger vaken på natten och är ledsen, om inte du? Du hoppar upp intill mig, slickar mig i örat tills jag nästan får skavsår och inte kan låta bli att skratta. Med en belåten suck lägger du dig sedan med din lena haka vilande mot min hals. Du andas varmt och jag blir lugn. Allt känns lättare.

För du påminner mig om att för dig är just jag viktigast i världen. Du kommer alltid att älska mig, precis som jag alltid kommer att älska dig. Du kommer aldrig att vika från min sida. Du finns alltid där att hålla om när livet känns tungt. D.v.s, så länge du lever.

Så Silva, jag lovar att ha överseende med alla dina infall, att alltid visa tålamod och alltid försvara dig – om du bara stannar kvar hos mig ytterligare några år.

FacebookTwitterGoogle+

Att bo på landet

Välkommen hem!
Välkommen hem!

Idag är det exakt ett år sedan min snälla familj släpade möbler genom djupa snömassor i två timmar och bjöd på medhavd lunch för att sedan lämna mig ensam kvar i det som var mitt nya hem. Som med mycket annat viktigt i livet känns det på samma gång som att det var alldeles nyss och som om jag alltid bott här.

Snäll syster och del av flyttlasset.
Snäll syster och del av flyttlasset.

Jag ska inte tråka ut er med ännu en beskrivning av allt fantastiskt (och mindre fantastiskt) som hänt mig sedan dess (eventuellt intresserade personer kan läsa min nyårskrönika). I stället tänkte jag dela med mig av mina erfarenheter av att bo på landet, jämfört med i en Stockholmsförort med för all del gott om natur, men med alldeles för mycket folk, fordon och ohyfsade hundar alldeles för tätt inpå.

Positivt är att …

  • … man kan gå runt på sin egen äng och höra göken gala, nästan varenda sommardag och ändå inte tröttna.
  • … man får höra ugglor hoa, tranor trumpeta, rådjur skälla och inte tröttna på det heller.
  • … man ser stjärnhimlen på riktigt, inte bara glimtar av de allra starkast lysande stjärnorna.
  • … man kan gå ut i trädgården och se ut precis hur som helst och sjunga precis så högt och falskt man har lust.
  • … allt och alla tycks hänga ihop på ett eller annat sätt, som att min fasters kusins granne är kollega till min kollegas sambo, vilket ger en härlig känsla av sammanhang.
  • … man kommer närmare naturen – även om den ibland kommer lite väl nära, som när man vaknar av att en fladdermus flyger runt ovanför ens huvud, eller när man hittar ett rådjur precis utanför dörren när man kliver ut på morgonen.
  • … ens rädda och skälliga hund skäller mindre, och när hon ändå gör så, stör hon ingen annan än mig och husmössen.
  • … man kan hugga världens finaste julgran fem meter från huset och sedan kasta ut den på ungefär samma ställe.
  • … man blir sedd på ett helt annat sätt.
Naturen lite väl nära inpå?
Naturen lite väl nära inpå?

Negativt är att …

  • … man tvingas ha bil – även om jag klarade mig förvånansvärt bra utan de första månaderna, och även om det är rätt nice att bara kunna hoppa in i sin lilla Volvo och ta sig precis vart man vill.
  • … man, från att ha tyckt att rådjur är vackra, harmlösa djur, och att möss är söta små varelser som man gärna skulle klappa på, börjar hysa stor motvilja mot bådadera.
  • … man inte heller kan glädja sig helhjärtat åt ett ordentligt snöfall, utan börjar oroa sig över om man kommer få plogat, så att man kan ta sig hemifrån.
  • … man på sin dagliga hundpromenad inte har lika stor valmöjlighet. Vill jag hålla mig till gångvägar har jag i princip tre rundor att välja mellan. I Sollentuna var alternativen nästan oändliga. Fast med min beslutsångest borde detta nästan stå under positivt …

Det finns förstås mycket mer att säga under båda rubrikerna, men det här var vad jag kunde komma på just nu. Som sammanfattning vill jag säga att jag är glad att jag kunde och vågade förverkliga min dröm. Visst finns det stunder då det känns lite ensamt eller jobbigt att bo här, men jag har aldrig ångrat mitt beslut. Det är ett sådant här liv jag är menad för.

Slutligen får jag erkänna att jag ännu efter ett år har ouppackade kartonger, bara för att jag inte har någon stans att göra av grejerna… Och fortfarande sover jag i vardagsrummet, det som jag trodde var något högst tillfälligt. Men jag har tiden för mig, som det brukar heta, för förhoppningsvis blir det många år till i min lilla stuga!

I mitt rätta element! Foto: Emma Kullin
I mitt rätta element! Foto: Emma Kullin

 

FacebookTwitterGoogle+

Ett händelserikt år!

De senaste månaderna har jag verkligen misskött min stackars blogg, jag vet! Det är synd, för egentligen har jag haft en hel del att skriva om. Men just eftersom det hänt så mycket, har jag inte riktigt funnit tiden att sätta mig ner vid datorn och berätta om det… För de få som eventuellt är intresserade, tänkte jag göra en liten sammanställning av året som gått, förmodligen det mest händelserika i mitt liv så här långt, med nytt boende, nya jobb, nya vänner, ny bil, nytt husdjur och en massa nya erfarenheter…

Januari minns jag som en ganska seg månad. Jag visste att jag snart skulle flytta hemifrån, till min lilla stuga, men inget datum var bestämt. Det berodde på vädret, på om brunnsvattnet blev godkänt och en massa annat… Jag var mycket i huset och jobbade för att det skulle bli mer beboeligt.

När vi rev masonitskivorna kring murstocken hittade vi flera decimeter packad musspillning…

Februari fortsatte ungefär som januari, tills den sista dagen i månaden då flyttlasset äntligen gick! Vi kunde dock inte vänta på bättre väder, utan snön låg tjock och vi fick bära alla möbler och flyttlådor 300 meter längs min oplogade infartsväg.

Skrivbordshurts i snö.

I mars var allt nytt. För första gången bodde jag ensam, jag var långt från storstaden och från alla jag kände. I efterhand verkar det lite galet, men flytten är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv! Redan i mars träffade jag många av de människor som skulle komma att betyda mycket för mig under resten av året, bl.a. genom Vittinge kyrkokör som jag gick med i redan efter en vecka.

Ännu hade jag dock inget jobb utöver firman, vilken jag inte skulle kunna leva på i längden. Om dagarna bakade jag bröd och stoppade strumpor, och försökte inbilla mig att jag på det sättet sparade lite pengar medan jag letade jobb…

Promenad i mina nya vackra omgivningar!

Jag hade trott att jag flyttade till stugan lagom till vårens ankomst, men vintern blev lång och först i april smälte snön. Mycket blev enklare då, t.ex. kunde jag ta cykeln till affären i stället för att gå 2 km med tunga matkassar. Men tövädret bjöd också på en obehaglig överraskning. När smältsnön blev tung rasade vedbotaket in. Det mesta var dock bra. Jag försådde grönsaker, plockade blåsippor, pysslade med huset och sjöng vårsånger med kören.

Broccoli på tillväxt.

I maj märkte jag allt oftare hur mycket jag kan om jag bara försöker och hur snälla och hjälpsamma de allra flesta människor är. Samtidigt blev jag alltmer desperat efter jobb. Genom reklamlappar om firman fick jag uppdraget som webbmaster för Morgongåva byalag och började engagera mig så smått i byalaget, vilket var roligt, men inte direkt genererade några pengar…

I och med att sommaren närmade sig började farbror, faster och kusiner emellanåt att vistas på sitt sommarställe, som ligger bara ett par kilometer från mitt hus. Under sommaren träffade jag dem mer än jag någonsin gjorde då vi båda bodde i Stockholm.

Mer positiva saker i juni var att jag gick med i Salaortens folkdansgille, att jag fick kakelugnen omsatt och var med i P4:s Karlavagnen – något jag knappast skulle ha vågat för bara något år sedan. Negativt var de nattliga besöken av fladdermöss i vardagsrummet och invasionen av stora myror, eventuellt hästmyror. Men det positiva övervägde och det hela toppades av att jag efter tips från en körkollega blev lovad timanställning på ortens demensboende. Där föll en sten från mitt hjärta!

Hästmyra eller ofarlig skogsmyra? Jag vet fortfarande inte…

Knappt hade jag hunnit börja jobba på demensboendet förrän jag en vacker junidag blev erbjuden nästa jobb, även det tack vare kören! Kyrkan behövde en vikarierande kanslist och jag var inte sen att acceptera erbjudandet. I ett par veckor gick jag dubbelt med min företrädare för att lära mig alla uppgifter. För att kunna ta mig till kyrkan utan bil fick jag låna en moped, även det en ny erfarenhet som gav mig lite större frihet.

Jag hade besök av syster och kompis som hjälpte mig ta upp land, sätta potatis och så grönsaker. På midsommar dansade jag med laget på fyra olika ställen, inklusive anstalten Salberga, och hade sedan en fantastisk midsommarkväll med systrarna hemma i stugan. Jag hängde även vid Sala silvergruva: dansade 1700-talsdanser och sjöng gruvsånger. I slutet av månaden vistades jag en vecka i den ekumeniska kommunitéten Taizé i Frankrike, en fantastisk möjlighet som jag fick tack vare min syssling som behövde någon att åka med.

Potatisen ska ner i det nyupptagna landet! Foto: Emma Kullin

Taizéresan varade några dagar in i juli. Den gav mig så mycket, både andligen och på ett mer världsligt plan. Bara det att få se den pittoreska franska landsbygden och pröva sin franska respektive tyska i skarpt läge! När jag kom hem igen var det framför allt jobb som gällde, både i kyrkan och på demensboendet. Däremellan blev det mycket trädgårdsarbete, bl.a. en hel del lieslåtter tillsammans med min ena kusin, som är en ännu nördigare ”slåttergubbe” än jag!

Taizé, avresedagen, i väntan på att släpa packningen till bussen. Fråga mig inte varför jag valde just den här av alla bilder därifrån! Foto: Majvi Häggevall (?)

Augusti är förvisso en sommarmånad, men vädret var inte alltid så skönt och ibland tog det emot att sätta sig på moppen i regn, blåst och kyla. Det var tal om att jag skulle få ta över farfars bil, men den visade sig vara i alltför dåligt skick. I stället började jag leta efter en bil att köpa.

Att hösten närmade sig märktes också på att jag fick in en hel del möss i köket. Det är tydligen sådant man får stå ut med på landet, men jag kunde inte hjäpa att jag tyckte det var fruktansvärt obehagligt att höra dem springa omkring på natten och hitta söndergnagda mjölpåsar i det halvfärdiga skafferiet. Att jag som liten hade tammöss bidrog till att jag i början fångade dem och släppte ut dem, innan jag gav upp och la ut råttgift…

Mycket var alltså jobbigt i augusti, men månaden räddades av nöjet att kunna skörda egen potatis, broccoli, tomat, gurka etc. etc.

Hemlagade quornbullar med hemodlad potatis, gurka och mangold.

Den 1 september provkörde jag en bil som jag också köpte två dagar senare. Jag kom dock inte ens hem med den förrän den brakade ihop och fick bärgas till verkstad. Ett tag till fick jag fortsätta köra moppe, innan jag hittade en pålitlig Volvo V40 som sedan dess tagit mig vart jag vill.

All oro kring bilköpen, musinvasionerna och det nya ansvaret på jobbet nu när jag inte längre gick dubbelt, bidrog troligen till att jag under ett par veckor mådde ganska dåligt. Men det hindrade mig inte från att tapetsera i köket, åka till Stockholm på releasefest för min morbrors nya kokbok och göra en härlig utflykt till Gysinge inklusive byggnadsvårdsbutiken som jag velat besöka ända sedan jag först började intressera mig för gamla hus.

Villa, Volvo, vovve!

I oktober började jag även tapetsera i vardagsrummet, uthustaket blev äntligen lagat och min oländiga infartsväg var nyrenoverad. Kören firade 90-årsjubileum med stor konsert och middag med sång till långt in på natten. En dag tog jag hand om en skadad trast som låg på min väg. Många kvällar ägnades åt att sy på en ny kjol till min malungsdräkt, efter att i somras ha forskat om malungsdräktens historia och utformning.

Livstycket väntar på sin nya klädeskjol.

I november gick en gammal dröm i uppfyllelse, när jag fick mitt första lantrasdjur, en svart gotlandskanin. Kanske var det ändå lite i tidigaste laget, då jag inte har någonstans att ha kaninen, men jag ville passa på när min kollegas man hade unga gotlänningar som han ville bli av med. Tills vidare får Sot bo kvar hos uppfödaren.

Jag sågade och målade panel och golvfoder etc. Med andra ord var stora delar av huset mer som en snickeriverkstad än ett hem…

Jugendgrön linoljefärg på pärlspont.

När vintern kom hade jag hoppats kunna elda för att hålla stugan varm, men vid en provtryckning visade sig murstocken läcka och ytterligare renovering krävs. Tur då att december blev ovanligt varmt. Jag fick pröva mina sång-vingar på kyrkans julbord där jag som lucia för första gången sjöng solo inför ett större antal människor. När folkdansträningarna var slut för terminen fick jag en nyck och drog igång en egen, informell danskurs för alla som ville prova på folkdans.

Under december kom jag också snabbt allt närmare en av mina nya vänner – du vet vem du är! :) En av årets sista dagar hittade jag återigen ett skadat djur strax utanför huset, den här gången i form av ett stackars påkört rådjur. Året avslutades tillsammans med samma härliga gäng som förra året, även nu i mitt hus där vovven nästan slapp oroas av smällare och raketer.

Adventstid.

Med andra ord, positiva och negativa händelser har avlöst varandra, men de positiva har definitivt varit flest. Jag kan se tillbaka på det gångna året med glädje och tacksamhet, och med glad förväntan se fram emot ett andra år i Morgongåva!

FacebookTwitterGoogle+

Stora och små drömmar

Stuga med adventsstjärna lysande i fönstret, snö och mörker runt omkring.
Ljus i mörkret

Bara det att äga ett litet torp med skogen in på knuten var länge en dröm för mig, men i och med att den besannades har även flera smådrömmar blivit verklighet.

Den första var att hugga min egen julgran, att – gärna på egna marker – traska runt och utse det bäst lämpade exemplaret, fälla den och sedan dra hem den på en kälke. Nu blev det visserligen till att såga i stället för att hugga, och någon kälke har jag inte, men trädet i fråga stod på min gamla åkermark och allt gjorde jag med egna händer, från första sågtaget till upphängningen av den sista garntomten. Och det kändes precis lika bra som jag föreställt mig – lite som när man står med en färdig mössa tillverkad av något som från början bara var lite ludd på min egen skrutthund. Det är helt enkelt något visst med att göra saker från scratch.

Gran som ligger i snön
Nyhuggen gran
Granen på plats
Granen på plats

Dröm nummer två var i all sin enkelhet att åka spark. Lite märkligt tycker jag, att jag aldrig gjort det förut, men i somras hittade min kusin en spark ovanpå innertaket i mitt uthus och i söndags var det äntligen lämpligt väglag för en provtur. En aning rostig och ranglig var den allt, efter att ha stått på en fuktig förrådsvind vem vet hur många år, men tjo vad det gick i backarna! Även här blev förväntningarna infriade!

Till och med Silva, som suckar högljutt varje gång jag tar fram cykelspringern och låter henne springa med bredvid cykeln, tyckte det var hur livat som helst att springa bredvid en spark. (Kanske vädret var en viktig skillnad? Hon blir fantastiskt mycket piggare när det är snö och kallt. Mitt superpraktiska Roamer Leash, som är både elastiskt och går att knäppa fast runt midjan gjorde det både roligare och enklare att ha hunden med.)

FacebookTwitterGoogle+

Nytt år, nytt liv

Jag har just haft min bästa nyårsafton på minst fem år. Vi firade i torpet, min familj och de vänner vi alltid firar nyår med. Helt perfekt för den skotträdda hunden och hennes matte!

Visst smällde det lite borta i samhället, 1-2 km ifrån oss, men det var inte nog för att väcka någon större rädsla hos Silva. Vid kvällsrastningen var vi fyra personer som sjöng och skrålade för full hals för att dölja de sporadiska smällarna och däremellan var hon nöjd med sitt ben. På tolvslaget låg hon i princip och sov, och för första gången sedan jag blev hundägare kunde jag skåla med de andra, i stället för att sitta och gegga med hundgodis i bortåt en timme.

Trevligt sällskap, god mat etc. bidrog förstås också till en fantastisk kväll, och sedan belv det övernattning: nio personer i min lilla stuga! Den känns allt mer som ett hem. Så snart väglaget tillåter att man kör ända fram med bilen blir det inflyttning!

Nytt år, nytt liv, med andra ord! Och förhoppningsvis kan även bloggen få lite nytt liv i samma veva!

FacebookTwitterGoogle+

Snurrig hund

Det finns de som låter sina hundar gå på löpband. Dyrt och onödigt, säger jag! Det är ju bara att leta upp närmaste lekplats och hiva upp hunden på karusellen!

[youtube=http://youtu.be/wr2sEn3FiB0]

Silva älskar att åka karusell. Hon hoppar upp självmant och vill helst inte gå av den. Kanske ligger det i rasen? En pråmhund måste naturligtvis stå ut med, och gärna tycka om, att vistas på rörligt underlag. Hon har heller aldrig varit åksjuk i bil eller båt, eller haft problem med t.ex. gungan i agilityn.

Fast bättre motion än både löpband och karuseller är förstås att gå promenader eller springa med sin hund!

FacebookTwitterGoogle+

Får man klappa?

Innan jag blev hundägare var det något jag såg fram emot: att andra kom fram och klappade och beundrade min hund. Nu fick jag en hund som på intet sätt uppskattade uppmärksamhet från främmande människor. För hennes skull måste jag säga nej när någon ber att få klappa.

Även barn måste jag avvisa, trots att de inte alls är lika läskiga som vuxna. Men om ingen någonsin kommer fram och petar på Silva, kommer hon känna sig tryggare i längden. Samtidigt vill jag inte riskera att hon gör barn hundrädda genom att skälla på dem.

Visst är det tråkigt att behöva göra förväntansfulla barn besvikna. Men… måste jag verkligen göra dem besvikna? Har jag tid svarar jag gärna: ”Inte klappa, men ni kan vinka åt varandra!” Och så ber jag Silva vinka och barnet vinkar också.

Båda är glada, ingen är rädd.

Hand framsträckt mot Silva
Se men inte röra.

FacebookTwitterGoogle+

Bästa priset!

En enda gång hann Silva och jag tävla i rallylydnad innan hon fick sin artros konstaterad och började gå på doping-klassad medicin. Jag var väl lagom nöjd med resultatet: 74 poäng och en tredjeplacering. (Silva var duktig men jag klantade mig och instruerade henne till fel moment…)

Själva tävlingen tänker jag sällan på numera. Däremot har vi fortfarande glädje av priset vi fick: en enkel hundleksak i form av ett lila gummiben som man kan stoppa in små godisbitar i. Genom att dänga det i marken får hunden godisbitarna att hoppa ur – det är i alla fall den teknik Silva utvecklat …

Den här lilla prylen är något av det absolut bästa Silva vet. Hon har fått leka med den nästan dagligen i snart ett år, men visar inte minsta tecken på att tröttna. Det är få saker som utlöser samma exhalterade reaktion hos henne, som när jag plockar upp Benet, eller ber henne hämta det. Till och med de torraste torrfoderkulor blir spännande när de trillar ut ur Benet.

Något bättre pris tror jag inte vi hade kunnat få om vi så vunnit hela tävlingen!

Silva med Benet i munnen
Vänta …
Silva med Benet i munnen
… varsågod!

FacebookTwitterGoogle+

Min spets – en retriever?

Silva med snöret till en ballong i munnen
Fluffy-coated retriver?

Sedan jag fick beskedet att jag och Silva inte kommer kunna tävla något mer har jag varit väldigt otaggad på hundträning. Under hela vintern har vi mest gått våra rutinmässiga promenader och kört lite spontant godissök, paketöppning och liknande. Nu när våren är här blir jag så sugen på att köra agility, men inte heller det känns särskilt kul när man har en hund som är antingen halt eller dopad…

En sak finns det emellertid som vi båda tycker är roligt och det är olika apporteringsövningar. Det är fascinerande att se hur den här hunden som tidigare aldrig tog något i munnen – inte på några villkor – nu inte kan få nog av att hämta föremål.

Jag har nog rent av uppmuntrat det här beteendet lite väl mycket. Sitter man och syr eller tittar på TV eller äter lunch eller något annat tråååkigt, händer det titt som tätt att Silva kommer trippande med något i munnen. Ibland är det en tappad penna, en vante som hamnat på golvet eller något skräp och då blir jag så stolt över min lilla hjälpreda. Men att överösa hunden med beröm när hon varit och rotat i papperskorgen eller tagit saker från kaffebordet eller skohyllan, som faktiskt ska vara där, det är inte lika lätt!

Ibland hittar hon en tom toarulle och då är lyckan gjord. Då kommer hon med den till mig för att få den fylld med godis. När den sedan är tömd får hon själv lägga den i återvinningskassen. Nästa steg är väl att lära henne sortera papper, plast och metall till rätt kasse!

Det har blivit en del ord som har med föremål att göra:

  • Grip! – ta föremålet i munnen och håll fast
  • Ge mig ***! – kom med föremålet till mig
  • Plock-upp! – ställ dig med framtassarna mot mina ben så att jag slipper böja mig för att ta emot föremålet ;)
  • Apport! – lydnadsapport där hon kommer och sätter sig bredvid mig med föremålet i munnen
  • Hämta ***! – inte medvetet inlärt, men typ gå och ta föremålet och invänta vidare order
  • Var är ***? – leta upp föremålet
  • Städa! – ta föremålet och lägg det i behållaren
  • Lägg den i/på ***! – håller för tillfället på att lära henne skillnaden mellan bordet, fåtöljen och trappan

Men hennes paradnummer är nog fortfarande att hämta mjölet ur skafferiet:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ATtKSsOJKeg]

FacebookTwitterGoogle+