Malungsdräkten

Min dräkt

Min mormors släkt kommer från Malung, där vi även har en gammal fäbodstuga. Min dräkt har jag övertagit från mormor, som ärvt den efter sin faster, som fått den uppsydd av sin mor.

Tyvärr var kjol och förkläde på tok för korta på mig, så jag har tillverkat mig nya sådana. Även kjolväska, hatt och överdel har jag sytt nya. Således är numera endast livet och somliga tillbehör original från ca 1920.

Malungsdräkten – historia och variationer

I Malung bars en särpräglad dräkt in på 1870-talet, då man på de flesta håll i landet redan lagt bort de ålderdomliga plaggen. I den nationalromantiska andan under 1800-talets sista årtionde kom dräkten åter upp i ljuset och ”standardiserades”. Den utformning av kvinnodräkten som då fastställdes är den som gäller än idag:

• klarblå kjol
• rött förkläde
• klädesliv av gylttyg eller rött med broderier
• överdel och hatt av vitt linne, kamris eller bomull
• rosigt halskläde av yllemuslin
• röda strumpor
• svarta skor

Mansdräkten ser på motsvarande sätt ut så här:

• skjorta med fastsittande krage
• röd väst
• gula moll- eller sämskskinnsbyxor
• blå strumpor
• strumpeband i pinnbandsteknik
• blå jacka
• svart långrock
• svart hatt

Men liksom alla folkdräkter som stammar från en levande tradition har den inte haft ett homogent utseende utan varierat både med tidens gång och efter tid på kalenderåret och kyrkåret, efter civilstånd, högtider, sysslor, vardag/helg etc.

De finaste plaggen bars i kyrkan. Så fort man kom hem bytte man till sina halvsmutsiga (halvsöln) kläder. Det var ju fortfarande helgdag och inget arbete skulle utföras.

Utifrån Torris Anna Henrikssons text Sockendräkten i boken Malung – en sockens historia del 2, ska jag försöka redogöra för kvinnodräktens variationer plagg för plagg.

Särk

Särken var oftast av blaggarn, d.v.s. grovt garn spunnet av linblånor. Under vissa tider verkar särken ha uteslutits och man har då endast burit överdel och ”underdel”, d.v.s. en trevådig underkjol med linning.

Motsatta förhållandet verkar också ha förekommit, att särken var utförd med ärmlinningar (kvalär), virkade, av spets eller korsstygnsbroderade, och därmed gjorde överdelen överflödig. Linningarna knöts i dessa fall med krusade knytband, eller, på de äldsta bevarade exemplaren, med en snodd som träddes genom tränsade hål i linningen.

Överdel (yvydel)

Malungsdräkten har alltid haft överdelar sydda med liv och ärmar i ett stycke, utan axelsömmar. För att få vidd i livet skarvas med tyget som klipps bort under ärmarna. Ärmspjäll i armhålorna är  vanligt förekommande.

I stället för krage finns en smal fåll i halsringningen, som kan vara antingen rund eller fyrkantig. I den runda finns ett sprund som stängs med knytband. Ärmarna är vida och rynkade vid linningar antingen virkade, sydda av tyget eller av hemvävda band.

Överdelen var till vardags sydd av blaggarnsväv i kypert, medan de finare överdelarna var av lärft. Riktigt lyxigt var det med överdelar av kamris, stjärting eller något annat tunt köpetyg.

Livkjol

Livkjolen är av ett ålderdomligt snitt som har medeltida anor.

Kjol

Längst tillbaka var kjolen av betat får- eller getskinn med ullen/raggen vänd inåt, vilket länge dröjde kvar som kyrkplagg i vinterdräkten som bars mellan Mikelsmäss och Valborgsmäss.

På sommarhalvåret bars vadmal- eller halvyllekjolar. Finare kjolar kunde även vara i kläde, rask, kamlott, lasting, åliång (oljong, orleans…) eller damast.

Det har funnits kjolar i både svart, blått och grönt. De gröna kjolarna tycks med tiden ha fått ge allt mer plats åt de blå och svarta, där de svarta var högtidligast. Men så sent som 1869 tecknades en malungskulla i grön kjol, så de tre färgerna verkar ha brukats parallellt så länge dräkten bars allmänt.

Kjolen bestod av fyra våder och var rynkad runt om utom ett litet stycke på varsida om sprundet mitt fram. Rynkorna sitter mycket tätt och rynktrådarna av lingarn sitter ofta kvar i bevarade plagg. Kjolen fållades med en sko av antingen ett tunnare tyg eller ett mönstrat ylleband vävt i bandstol och kantades nedtill med ett rött ylleband.

Liv

Livet (livä/livstöttsä), i äldre språkbruk överdelsklädet (yvydassklät), var i äldre tider av vadmal eller s.k. malungsflock (hemvävt tyg solvat i munkabälte med varp av lin eller bomull och inslag av ull). Senare tog köpetyger som kläde, rask, damast och kattun över. Kattun kom i bruk i mitten av 1800-talet och kallades äktafärsstyg. Särskilt populärt var tygen med det persiska mönster som liknade en gris och därmed fick namnet gylttyg (gylta = sugga). Bottenfärgen varierade, både rött, blått, grönt och gult förekom.

En del liv var också av hemvävt rött bomullstyg med broderade blomkvistar och stjärnor. Alla liv hade tre garneringsband, s.k. stolpar i ryggen. Det mittersta gick vertikalt tvärs över livet, medan de två andra började vid kjollinningen och krökte av vinkelrätt mot ärmhålen. Dessa var oftast svarta, men även andra färger förekom. De kunde ha uddar eller utstansade mönster.

Livet kantades med röda eller gula ylleband och fästes med två, senare tre par hyska/hake. Bland bevarade liv är nästan alla skarvade antingen över axlarna eller i nederkanten, då man velat sänka midjan som i äldre tider var mycket hög.

Förkläde

Förkläden av både tyg och skinn har burits. De sistnämnda var av gult getskinn (gôlstsinn) och kallades skimpa, eller stsämpa. De hade linning av skinn och knytband antingen av skinn eller hemvävt band. Nedtill hade de ofta en bård av rött eller grönt vadmal eller virkad av ullgarn.

Tygförklädena var till vardags hemvävda av ull eller lin, medan de finare var av t.ex. rask (stsinanförklä), ylledamast (rosförklä) eller moaré (vågförklä). De var utformade antingen med dragsko med ett smalt, hemvävt, mönstrat band eller också veckade mot en linning av tyget eller hemvävda knytband.

Längden på bevarade förkläden är ca 80-85 cm och bredden 75-88 cm. Skimpan verkar ha varit smalare, ett måttexempel är 54 cm. Det har rått olika bud om förklädets längd i förhållande till kjolen. En del menade att de skulle gå kant i kant, andra att förklädet skulle vara något kortare.

Nertill pryddes förklädena av garneringsband (snora). På vissa äldre förkläden finns två stycken, ett precis vid nederkanten och ett 15-20 cm upp. Dessa var mönstrade sidenband med bottenfärg i grönt, rött eller lila med blommor och blad i rosa, rött, grönt och blått och ibland med invävda tenntrådar, eller bomullsband med silkesblommor. Även hemvävda band förekom. Ibland täcker en remsa av svart kläde eller sammet delvis ett undre band.

Liksom på kjolar och liv har förklädets färg varierat. Till högtid verkar det vanligaste ha varit ett rött förkläde i något finare material. Till den halvfina dräkten (slankdräkten) finns ett bevarat förkläde i högrött halvylle med en bård av gul hemvävd ylledamast.  Hade man sorg användes blått eller svart förkläde, liksom på långfredagen. Gult förkläde bars vid halv sorg (under andra halvan av sorgeåret) och till konfirmationen, medan grönt bars under trefaldighetstiden och på trettondagen.

Halskläde (hâssklä), midjeband (kringsäband) och smycken

De kvadratiska halsklädena har förekommit i både bomull, yllemuslin och silke, både blommigt, rutigt och enfärgat. I äldre tider var de i enfärgat helsiden i lugna färger som brunt, grönt, gult eller gammalrosa. De nyare halsklädena har rosor på helvit, ljus eller mörk botten.

Ett måttexempel är 63×63 cm. När man viker klädet ska den undre sniben (liss-snipin) inte synas. Sämre bemedlade har ibland endast haft ett trekantigt kläde. De främre snibbarna ska in under förklädet. Däröver knöts kringsigbandet . Det syftade både till att hålla halsklädet på plats och att dölja förklädets dragsko. Det var ofta av samma slag som snoran och av kraftig kvalitet. Knuten, ofta med en ögla, gjordes i vänster sida. Under 1700-talet hade både gifta och ogifta kvinnor i stället bälte eller gördel om livet, gärna av tenn.

Halsklädet fästes samman med ett spänne (hâssklässnålâ), vanligtvis i silver. Det kunde vara runt eller hjärtformigt, med eller utan rombformade hängen, s.k. löv. Ringar, i den mån de förekom, var också i silver och prydda antingen med små ringar eller orneringar.

Det förekom även bokkläden, kvadratiska kläden på ca 37×37 cm ämnade att linda in psalmboken i.

Väskor (taskor)

Kjolväskorna knöts i midjan. Liksom på förklädet var knytbanden olika långa och både väska och knut satt därmed på höger sida. Traditionellt har den suttit högt upp vid kjollinningen, inte ett stycke ner på kjolen som den ofta bärs i dag. I äldre tider satt väskan under livkjolen, senare över, men delvis dold av förklädet.

Till vardags var väskorna av skinn eller hemvävt tyg med bakstycke av skäktefallsväv. Finare väskor var av skinn eller kläde i svart eller mörkblått.

Fyrkantiga väskor tycks ha varit det vanligaste. Dessa har ett bakstycke som går högre än framstycket och på så sätt bildar fickan. Övre kanten är rakskuren, medan nederkanten har rundade hörn. Höjden är ofta 20 respektive 15 cm och bredden 16. De pryds av applikationer i vadmal, kläde och/eller skinn. Ett vanligt förekommande mönster är utstansade hjärtan, där de största är sammanfogade till en blomma (eller som en våffla!) i mitten. Initialer och årtal klipptes i tunna remsor, med olika färg på vartannat tecken. Framstyckets överdel hade ofta tyg- eller skinnbitar inflätade till ett rutmönster.

Det fanns också päronformiga väskor i rött eller svart kläde som häktades på kringsigbandet. De kunde ha en eller två fickor och var broderade med schattersöm.

Vad fanns då i väskorna? Förr var få kvinnor utan sin järpipa och sin Nås-tobak. Kanske fanns där också en penningpung. Hade man en lång kyrkväg fylldes den gärna med något att tugga på: taskbröd, kryddnejlikor (stômnär) och/eller kåda (gokkoâ). När kullorna vallade djuren hade de både  gättär-taskär där de förvarade sin stickning och sletsi-skräppâ med gröpe, mjöl och salt åt djuren.

Huvudbonader

Håret samlades i nacken där det ombands med ett långt band, delades därefter i två länkar som vardera lindades med bandändarna, lades över huvudet och knöts samman i nacken. I Malung kallades detta att sno ôpp hårä, men det har varit vanligt på många håll i landet. I Mora kallas frisyren oppombindning och finns beskriven steg för steg här: oppombindning. Gifta kvinnor använde vita band, ogifta röda.

Ogifta nöjdes sig oftast med detta, medan gifta lade en en vit tygremsa på ca 79×9 cm, en vitbindel, över hårfästet och knöt den i nacken med dess ändar eller med knytband. Till helgdags kunde ett silkesband läggas över vitbindeln. Vid riktigt högtidliga tillfällen som storböndagar, nattvardsgång, kyrktagning och bröllop användes istället för vitbindeln en blåbindel i moaré eller i siden med invävda blommor.

Över bindeln sattes hatten, den vita hättan av linne, bomull eller kamris. Hatten har två rynkpartier, ett i nacken och ett på hjässan. Detta ger en vidd över huvudet, som helst skulle fyllas upp av det oppsnodda håret, flätton. På gamla hattar sitter vid nackens rynkparti två olika långa, smala, vita band med mönster i rött eller blått att knyta om håruppsättningen. I hattens framkant var en ostärkt spets påsydd, upp till 8,6 cm bred. En spets i vadstenaknytning ansågs finast.

Hatten användes av kullorna för första gången vid konfirmationen. Sedan bars den endast vid kyrkobesök så länge de förblev ogifta. Ogifta kullor hade dock inte vitbindel utan ett glitter-ros-band, ett sidenband med invävda metalltrådar, eller, om man inte hade råd med sådan lyx, en rödbindel av siden.

[Sömnadsbeskrivning för hatten finns här!]

Ett huvudkläde bars ofta ovanpå hatten (eller under 1800-talets andra hälft ensamt utan hatt). Huvudklädet kunde vara vitt eller ”krusigt”, i kamris, silke, yllemuslin med tambursöm eller nättelduk. Även svarta huvudkläden i mönstrad siden med frans eller bred spets brukades. Det skulle helst vara stärkt, vikt i tresnibb, lagt så att en spets (tipp) bildades upptill och knuten med en malungsknut. En malungsknut är knuten två gånger på så sätt att båda snibbarna står rakt ut åt sidan. Knöt man fel, så att den ena stod upp och den andra ner, kallades det maliknut.

Hemvävda rutiga huvudkläden var tidvis populära även utomsocknes och såldes i Mora, tills Mora-borna tyckte de var för dyra och började tillverka egna. När det var kallt kunde ett mörkt yllekläde användas som huvudkläde.

Skor, strumpor och vantar (vanton/vâtton)

Skorna var av svart skinn med utstansat mönster av knytband av sämskskinn.

Strumporna stickades av tvåtrådigt ullgarn och färgades först därefter röda med kochenill. Även eventuella påsydda hällappar av skinn eller vadmal färgades då. Strumpebanden som höll uppe strumporna under knät kunde vara pinnband eller flätband. Till helgdags användes röda snösockor, grå till vardags.

Vintertid bars tumvantar av svart, grå eller vit ull, till helgdags hel- eller fingervantar i finare garn, ofta mönsterstickade. Även klippingshandskar av lamm- eller getskinn och broderade nålbundna vantar, s.k. dâlbyvâttôr har burits.

Tröja

Tröjorna kunde vara i vadmal eller kläde och bäras ensamma eller utanpå en päls med framstickande ullfransar.

En svart tröja användes i kyrkan och till helgdags under alla årstider. En gul tröja färgad med björklöv och alun i kopparkittel bars frekvent i äldre tider och verkar med tiden ha blivit en vardags- och arbetströja. Trolovade kullor (fässtärpiger) stoltserade i röd tröja. Enligt någon källa har det även funnits gröna tröjor.

(Källa: Malung – en sockens historia del 2, kapitlet Sockendräkten av Torris Anna Henriksson)