shadow

Crazy rabbit lady

en svartfläckig kanin som klätrar uppåt axeln
Jag och Pirat

…kallar mig min ena syster. Och visst, kaninintresset bara växer. Två kaniner har flyttat in här under sommaren och det lär bli en till innan hösten sätter in. Två kullar har fötts, två omplaceringskaniner har bott här. Samtidigt vill jag inte bli en ”crazy rabbit lady” i den bemärkelsen att jag tar hem fler djur än jag klarar av att ta hand om. Omkring fem kaniner tycker jag känns lagom – så pass många att det alltid är något på gång, men inte så många att det blir opersonligt eller alltför mycket jobb.

Men det är inte alltid lika kul, som när min fina Humle, som älskade friheten och fick gå mycket lös, försvann. Troligtvis har räven tagit honom, men som jag skrivit i ett tidigare inlägg, så var jag medveten om risken och tyckte den var värd att ta, för en lyckligare kanin har jag väl aldrig sett, än Humle när han satt och åt av det godaste gräset, kutade tvärs över tomten, gjorde glädjeskutt, undersökte alla små skrymslen i uthusen och låg vid burarna och vaktade ”sina” honor och ungar.

en gul kanin ligger på marken framför två stora burar
Humle vaktar de andra kaninerna.

Jag har nu uppdaterat mina kaninsidor här på bloggen för den som är nyfiken eller kanske intresserad av att adoptera en gotlandskaninunge framöver.

Summary in English: This summer my interest in rabbits has grown. I’ve adopted two new rabbits, had two litters and taken care of two strays. Unfortunatelly my dear Humle has disappeared, probably taken by a fox. I miss him, but as happy as he was, when he could live outside of the cage, I don’t regret anything. I’ve updated the rabbit pages on this blog, so have a look!

FacebookTwitterGoogle+

Plommonträd, vänner och blommor

Äntligen är den allra vackraste månaden här! Något maj-väder har det dock inte varit än, men det har vägts upp av en fantastisk första majhelg med många besök och mycket som blivit gjort.

Familjen kom upp från Stockholm för att fira valborg och hjälpa mig i trädgården. Inte nog med det, de hade med sig ett plommonträd åt mig! Jag har länge velat komplettera mina två äppelträd med päron eller plommon, men aldrig kommit till skott. Men nu står ett litet ungträd av sorten tunaplommon bredvid vedtraven och glädjer mig varje gång jag tittar ut genom köksfönstret.

Får hjälp av bästa Thomas att göra en grop åt trädet i den inte helt lättgrävda jorden.
Får hjälp av bästa Thomas att göra en grop åt trädet i den inte helt lättgrävda jorden. Foto: Anna Dunér
Nyplanterat träd.
På plats i jorden!

Min faster och ena kusin, Daniel, dök upp på fredag eftermiddag. Daniel hade med sig sin ställbara knack-lie – en dröm jämfört med min standardiserade dito. Efter att vi luckrat jorden i trädgårdslandet och satt potatis, slog vi bort all envis aspsly som tagit sig upp på ”ängen” sedan förra sommaren.

Ängen är visserligen inte så mycket äng än så länge, utan snarare än större plätt med älggräs, hundkäx och nässlor, men tids nog ska det bli en klassisk blomsteräng med mängder av arter, har jag tänkt. Därför passade vi även på att faga den, dvs städa den från pinnar, löv och fjolårsgräs, inför sommarens slåtter.

På lördagen kom min gudmor med man, dotter och hundar. De hade inte varit här tidigare, och det var roligt att få visa dem hus och trädgård, även om ingetdera visade sig från sin bästa sida, efter övernattningar och med pågående projekt.

Nu sitter jag här med nya blommor och träd i trädgården och massor av överblivt gott i kyl och skafferi, och känner mig tacksam över att jag har så fina människor i mitt liv!

Hyacinter, nejlikor och penséer i en stor terrakottakruka.
Kusinfamiljen hade med sig minipenséer och gudmor med familj kom med nejlikor. De gjorde sig bra med två hyacinter som kommit upp ur lökar jag fick i födelsedagspresent i höstas!

FacebookTwitterGoogle+

Äntligen trädgårdsinspiration!

Alltför ofta känner jag att jag vill odla mer för sakens skull, än för att det är roligt. Jag förväntar det liksom av mig själv, nu när jag bor som jag bor. Odling passar in i min livsstil och harmonierar med mina övriga intressen.

Eftersom det finns mycket som jag hellre gör, blir odlingarna lite halvdant skötta. Därmed blir resultatet dåligt, och odlingsglädjen minskar än mer. En ond spiral alltså…

Med våren kom så odlingsstressen till Nordanberg. Hur skulle jag hinna med att planera, jordförbättra, förodla och så på friland, förgro och sätta potatis, plantera om jordgubbsplantor, och sedan regelbundet vattna, gödsla, rensa och kupa… Det tycktes oöverstigligt.

Jag bestämde mig i alla fall för att inte köpa något nytt i fröväg, utan nöja mig med det jag redan hade hemma. Potatis hade jag sparat från förra året, så inte heller det behövde jag köpa. Bara några säckar barkmull till jordförbättring skaffade jag pliktskyldigast.

Men så råkade jag hitta min ”trädgårdsskjorta” i garderoben, en otroligt bekväm grårandig linneblus. I samma ögonblick väcktes en liten gnista i mig, och så klippte jag till ett trädgårdsförkläde av ett par gamla jeans.

Så utrustad gick jag i går kväll ner till landet och kände på jorden. Den verkade finare än någonsin under de år jag brukat den, redan innan jag jordförbättrat. Förmodligen beror det på att jag inte förrän i fjol insåg att lerjordar bör höstgrävas – vilket jag också gjorde (med välbehövlig hjälp av en vän, eftersom jag hade problem med knäna).

Den ljumma vårkvällen och det svala linnetyget, koltrastsången och dofterna, och så den fina, vända jorden som bara låg där och väntade på mig… Plötsligt mindes jag precis hur härligt det kan vara med trädgårdsarbete, och nu vill jag helst inte göra något annat än att traska omkring i gummistövlar med en spade eller en grep i högsta hugg, i min alldeles egna trädgård.

Odling harmonierar inte bara med min livsstil och mina intressen. Det harmonierar med min själ – bara jag får göra det på mitt sätt.

Stövel

FacebookTwitterGoogle+

Vitsippor

När det är vårens kanske hittills finaste dag, och man hamnar i sängen med magont och illamående, då är det tur att man kan ta med sig en liten bit av naturen in på en av de korta hundrastningspromenaderna!

Vitsippor i en liten blåvit vas på ett gammalt slagbord.

FacebookTwitterGoogle+

Älskade koltrast! (Och om fågelsång i allmänhet)

Vad vore väl våren utan fågelsång? Skulle ljuset, lövsprickningen och vårblommorna vara detsamma utan deras ackompanjemang? Här hemma har jag gott om koltrastar, talgoxar och hackspettar. Vill jag träffa på lite ovanligare arter tar jag mig gärna några kilometer norrut, till Vansjö – enligt min erfarenhet ett säkert kort när det gäller djur- och naturupplevelser.

De senaste gångerna jag varit där har jag hört och/eller sett både trana, kattuggla, gräsand, grågås, tofsvipa och sånglärka. Lärkan tycker jag är extra roligt, då den länge ansetts vara vårens budbärare nummer ett, men på senare år minskat kraftigt pga de drastiska förändringarna i jordbrukslandskapet.

Sveriges Ornotologiska Förening arrangerar just nu en omröstning för att få fram Sveriges nationalfågel. Man får rösta på tre fåglar som man tycker förtjänar titeln. Ett av mina val var just lärkan. Ett annat var talgoxen, för att den med sina distinkta visslingar alltid väcker glada vårkänslor, och för att det är en söt och snäll liten fågel som är lätt att känna igen.

Mitt mest självklara val var dock koltrasten.

Koltrasten är vacker – både den svarta hanen och den mer oansenligt brunspräckliga honan – men jag älskar den framför allt för lätet. Om någon skulle be mig förklara vad vemod är, skulle jag mycket väl kunna svara ”det du känner när du hör koltrasten sjunga”. Å andra sidan passar dess sång för alla sinnesstämningar. Är jag sorgsen, kan jag finna sympati och tröst i den. Är jag lycklig, gör den mig än mer lycklig. Om morgnarna sjunger den om ljus, hopp och pånyttfödelse, om kvällarna vaggar den världen till sömns med sina mjukt spelande toner. Koltrastens sång är det soundtrack jag skulle ha valt om jag skulle göra film av mina vackraste drömmar. Den är den trygga, lugna vrå dit jag vill fly när livet går för fort. Den är morgondagg och kvällsro, gryningsljus och skymningssvalka.

Vad vore väl livet utan koltrastsång?

En koltrast sitter i en trädtopp och sjunger.
Koltrasten sjunger sin vaggvisa för jorden. Foto: Rainer SXC Schmidt
(T.ex. på Storytel kan du lyssna på ljudboken Koltrasten som trodde att den var en ambulans av Anders Mildner, om att stanna upp och lyssna på världen.)

FacebookTwitterGoogle+

Framfusiga förortshundar

Två hundar kommer rusande mot kameran.
En betydligt vanligare syn i förorten än i en småort.

Hundar i förorter verkar generellt sett oftare gå okopplade, samtidigt som ägarna antingen har mindre kontroll eller mindre respekt för andra hundar och människor – eller både och?

Under de dryga två år jag bott i Morgongåva kan jag bara erinra mig något enstaka tillfälle då en lös hund kommit fram till oss utan att ägaren först frågat mig om det var ok. Nu är jag hemma i Sollentuna över påskhelgen. På två dagar råkade jag och Silva ut för framspringande hundar inte mindre än tre gånger.

Två av tillfällena blev jag ganska överrumplad och hann inte riktigt säga ifrån innan hunden kom fram. Den sista gången sa jag i god tid ”nej, inte hälsa” eller något liknande och svängde av på gångbanan in på en stig. Ägaren ropade lite lamt, men hunden kom likväl fram. ”Är det en tik?” frågade ägaren, som om det var den enkla förklaringen till att hans hane inte lyssnade. ”Ja, det är det. Har du tänkt på att ungefär hälften av alla hundar ni möter på era promenader förmodligen är tikar, och att några av dem kanske löper? Om din hund inte klarar av de situationerna, kanske det vore en bra idé att ha den kopplad?” Svarade jag tyvärr inte.

Situationen är inte alls unik. Liknande saker har hänt mig många många gånger både när jag bodde här i Sollentuna och när jag varit på besök.

Varför den här skillnaden? I förorten, där det finns ett överflöd av valp- och lydnadskurser, och där det finns rasthagar där man kan låta hundarna springa av sig, borde det här problemet vara minimalt. För inte är väl förortsbor mindre rädda om sina hundar? (Den mötande hunden kan ju faktiskt vara aggressiv eller sjuk!) Nej, det tror jag väl inte. Men vad beror det då på?

En hund nosar en annan i baken.
Alla hundar uppskattar faktiskt inte att bli undersökta av varenda främmande hund man möter på promenaden.

FacebookTwitterGoogle+

Påskkaniner

I påsktider är man extra glad att ha kaniner, i synnerhet som en av dem är gul som en riktig påskhare! Glad påsk till er alla önskar både jag, Sot och Humle (och Silva, även om hon inte kom med på bild den här gången)!

humle-agg
Svart kanin sitter vid påskris.Gul kanin nosar på en chokladkanin inklädd i guldfolie.Svart kanin äter morot och äpple ur ett påskägg.

Gul kanin ligger intill ett påskris.

FacebookTwitterGoogle+

Mitt måste på påskbordet

Aubergine i senapssås – mitt måste till både jul och påsk.
Aubergine i senapssås – mitt måste till både jul och påsk.

Som vegetarian får jag ofta frågan vad jag egentligen äter på julafton och påskafton. Av tradition är det ju en uppsjö av olika sorters kött som gäller. På påsk tillkommer förstås ägg, men även om jag (till och från med viss skepsis) äter ägg i vanliga fall, blir jag särskilt anti-ägg just kring påsk. Inte ens ekologiska industriägg känns helt etiskt. (Det är mycket därför jag hoppas kunna skaffa egna höns snart!)

Så, vad äter jag då? Tänker man efter finns det en hel del traditionell jul- och påskmat som är vegetarisk av bara farten: rödbetssallad, grönkål, rödkål, kålrotslåda, bruna bönor, vörtbröd, risgrynsgröt… Sedan kan man förstås även härma klassiska kötträtter. Det var på så sätt jag började göra inlagd aubergine, som skulle föreställa sill. Konsistensen på kokt aubergine påminner om den hos sill, och därför är det ett utbrett sätt att göra fusk-sill.

Den senaste tiden har jag dock börjat se det allt mer som en egen rätt. Auberginen och de andra grönsakerna jag brukar lägga i har ett värde i sig själva, inte bara som ersättning för något annat. Godast tycker jag det blir i en enkel senapssås. I dag när vi åt påsklunch på jobbet tog jag med mig en burk ”senapsaubergine”. Tanken var väl just att jag skulle ha något i stället för deras sill, men nästan alla provade, tog påback och sade att det var jättegott. Kul!


Skurna grönsaker i skålar.
Grönsakerna klara att blandas med sås.

Om du också vill prova kan du göra så här: Skala 1-2 auberginer och skär dem på längden i centimetertjocka skivor. Koka en kort stund i saltat vatten, tills de är mjuka utan att falla sönder. Låt dem rinna av ett bra tag eller krama ur vattnet. Skär sedan i lagom stora bitar. Varva med skivad rödlök, morotsslantar, äppelskivor, inlagd gurka och/eller något annat gott.

Blanda ner senap efter behag i matlagningsgrädde eller motsvarande. Tillsätt en liten gnutta vardera av ättika, socker, salt och vitpeppar. Ös på med dill och häll såsen över grönsakerna. Eller smaksätt såsen på annat sätt, eller gör en klassisk sillinläggning med kryddpeppar och lagerblad. Allt funkar!

FacebookTwitterGoogle+

Dubbelt lurig dag!

Att det är första april i dag har du säkert inte kunnat undgå! Om du inte blivit lurad personligen, så är både tidningar och sociala media fulla av både uppenbara och mer diskreta skämt. Att Sala skulle byta namn till Silverhöjd trodde jag inte ett ögonblick på. Däremot gick jag för en skräckfylld sekund på att man enligt nya regler från Jordbruksverket skulle bli tvungen att märka sina kaniner med sådana små gula plapsbrickor i ena örat, så som man normalt gör med t.ex. kor och får. Jag har även själv passat på att lura ett par personer, hittills med framgång. Man måste ju passa på, för det är trots allt bara första april en gång om året!

Men det finns åtminstone en dag till på året då det enligt traditionen är tillåtet att spela varandra spratt: dymmelonsdagen. Det gör det vanliga år i alla fall, men i år infaller den dock just i dag, på första april. Du har alltså extra stor anledning att passa dig: tro inte på vad någon säger, och låt – bokstavligen – ingen gå bakom din rygg! På dymmelonsdagen kan det nämligen hända att man får en lapp fastsatt på ryggen, med ett elakt, ironiskt eller förlöjligande budskap.

Om du är förtrogen med Bullerbybarnen så är du säkert även förtrogen med dessa ”dymmelonsdagspass”. Lasse i Bullerbyn satte ju en lapp på jungfrun Agdas rygg, på vilken det stod ”Oh, vad jag tycker om Oskar [drängen]!” Berättelsen utspelas på 20-talet, och om jag inte minns tokigt, så har även min farmor, född 1924, berättat om hur de smög runt med lappar på dymmelonsdagen.

Vid en googlesökning kan jag hitta några enstaka belägg för att det förekommit i skolor under 60- och 70-talen, men det verkar inte ha varit allmänt spritt. Numera är det få som över huvud taget känner till att den här dagen kallas dymmelonsdag, och ännu färre som känner till det här med dymmelonsdagspass. På sätt och vis är det kanske bra. Sådana här spratt kan lätt gå för långt. T.ex. berättar Carmina Burana i ett livfullt blogginlägg om hur hennes skolkamrater tog uppmaningen ”Sparka mig i aschlet” lite väl ambitiöst.

Men nu är jag nyfiken på om ni läsare anammat den här seden, och i så fall när! Lämna en kommentar!

Lapp med texten "Sparka mig!", som sitter fastnålad på ryggen av en provdocka.
Min provdocka Gunvor är illa ute…

FacebookTwitterGoogle+

Om rymmarkaniner och om att leva livet

Kanin som betar i grönt gräs.
Värt att dö för?

I går satt jag som bäst och skrev på ett inlägg om mina kaniner – hur roligt det är att kunna ha dem lösa på tomten, och hur svåra de kan vara att få tag på ibland, om de väl bestämt sig för att de inte vill in. Jag skulle bara veta! Jag tog en paus för att gå ut och ge dem kvällsmat, öppnade Humles bur, sträckte fram den lilla knäckebrödsbiten han skulle få, väntade… Han kom inte fram! Jag lockar på honom, men inget hände. Då förstod jag genast vad som hänt, för när har väl Humle bara struntat i knäckebröd?

Tidigare på dagen hade jag städat buren, och tydligen blev bara en av två burdörrar ordentligt stängd. Nu var han spårlöst borta. Det har förvisso hänt förut, men då har det hänt dagtid. Nu var det mörka kvällen och därtill regnade det. Humle hade förmodligen varit borta i flera timmar redan, och när han varit ute länge brukar han till slut vilja gå hem och komma fram till buren när jag går ut. Nu var han ingenstans.

Precis när jag gjort upptäckten kom en vän, som skulle sova över. Det var jag så glad över, för annars hade kvällen och natten blivit hemska. Vi letade på alla tänkbara ställen, i mörker och regn, lysande med våra mobiler, men det var lönlöst. Till slut var vi tvungna att ge upp. Jag var övertygad om att han tagits av räven, eller kanske av en rovfågel, om han inte fastnat någonstans, eller drunknat i bäcken…

I morse kändes det tungt att behöva gå ut och se den tomma buren. Jag drog på det. Men Sot måste förstås ha frukost, så jag började göra i ordning vatten. Just då såg jag något gulbrunt fara förbi fönstret. Jag tänkte att jag nog inbillat mig – så många kaniner som jag sett i går kväll ute i mörkret, som visat sig vara något annat. Dessutom har han ju ungefär samma färg som det gulbleka gräset på marken. Men jag skyndade ut, och då satt han där, mitt framför huset, som om ingenting hänt!

Eller, inte riktigt som om ingenting hänt. Han försökte inte spela svårfångad längre, utan lät mig klappa om honom ordentligt. Han verkade till och med glad att se Silva! Vi tog det lugnt, klappade, pratade, fotade och lockade till sist in honom i buren där han förnöjt satte sig och började tugga i sig hö. Slutet gott, allting gott, alltså.


Jag har hört flera som klagar på att gotlandskaniner är sådana rymmare. Det har jag också märkt. De kan inte nöja sig med att vara i en hage, även om där finns grönt gräs, vatten, pinnar, hus och leksaker. Sot hoppar gärna över kompostgallren, medan Humle lyfter upp dem och kryper under.

Och visst kan det vara jobbigt just när det händer, särskilt om man som i går faktiskt tror att kaninen är borta för alltid. Men! Rymmandet visar på både intelligens, initiativförmåga, stark vilja och stor livslust. De verkar tänka som jag: Livet är för kort för att levas instängd – om det så är bakom galler eller bakom normer och andras förväntningar – så lev livet fullt ut, ta chanser och uppfyll dina drömmar!

Därför kommer jag fortsätta att ha båda kaninerna lösa så mycket jag kan. Om någon av dem skulle försvinna igen, och kanske inte komma tillbaka, skulle jag ändå känna att jag gjort rätt. Hellre leva kort och vara lycklig, än att finnas länge utan att verkligen ha levat.

Gul kanin äter hö i sin bur
Tryggt tillbaka i buren, som inte behöver vara ett fängelse så länge man får komma ut ur den med jämna mellanrum. Då är den mer av en trygg plats där det finns mat, skydd och värme. (Obs, gammal bild! Har inte längre den typen av höhäck sedan jag insett hur farlig den är.)

Summary in English: Yesterday I was just about to write something about how happy I am, to be able to let my rabbits loose in the garden, when one of my rabbits, Humle, managed to escape from his cage and disappear. Despite hard searching in the dark and rainy night, me and my friend weren’t able to find him and we had to give it up. I felt sure he had been taken by the fox, or something, or he would have returned to his cage when he became hungry, cold and tired.

This morning though, he was just sitting on the grass outside the house, as if nothing had happened. He seemed just as happy to se me, as I was to see him. Now he’s safely back in his cage, but I’ll definitly let him out again some day soon. My rabbits always find their ways to escape from cages and pastures, and now and then I’m worried sick for them. But when you come to think of it, it just shows that they have their own will and a curiosity for life.

They seem to share with me the way I look upon life. Life is to short to be spent inprisoned – literally behind bars or behind norms and other people’s expectations. So live life while you may, take chances, make your dreams come true! I’m sure my rabbits agree with me when I say: better live for a short time and be happy, than exist for ages without trully been living.

FacebookTwitterGoogle+