shadow

Kärleksförklaring till en hund

Silva, keeshond, tittar upp mot kameran.

Min lilla skrutta, du är inte ung längre. I dag fyller du åtta år.

Du vet säkert att jag bävar för den dag då du inte längre finns. Silva, min vän, du kan vara bra påfrestande med dina rädslor och separationsproblem. Du skämmer ut mig, driver mig till vansinne, begränsar min vardag, väcker mig om nätterna… Det kan du inte förneka! Men du är min familj.

I åtta år har jag, med några få undantag, delat varje dag och varje natt med dig. Vi kan varandra utan och innan. Ibland är det nästan som om vi kan läsa varandras tankar. Håller du inte med? Ofta behövs bara en blick, en suck eller en diskret gest för att vi ska förstå varandra.

Det känns bra att veta att det alltid finns någon där hemma som väntar på mig – även om det innebär att jag inte genast kan kasta mig på soffan efter en tröttsam dag. Men kanske också det är någonting bra? Tack vare dig finns det alltid en anledning att gå upp – och ut – även dagar som annars tycks vara utan mening.

Och vem är det som kommer tassande när jag ligger vaken på natten och är ledsen, om inte du? Du hoppar upp intill mig, slickar mig i örat tills jag nästan får skavsår och inte kan låta bli att skratta. Med en belåten suck lägger du dig sedan med din lena haka vilande mot min hals. Du andas varmt och jag blir lugn. Allt känns lättare.

För du påminner mig om att för dig är just jag viktigast i världen. Du kommer alltid att älska mig, precis som jag alltid kommer att älska dig. Du kommer aldrig att vika från min sida. Du finns alltid där att hålla om när livet känns tungt. D.v.s, så länge du lever.

Så Silva, jag lovar att ha överseende med alla dina infall, att alltid visa tålamod och alltid försvara dig – om du bara stannar kvar hos mig ytterligare några år.

FacebookTwitterGoogle+

Nytt år, nytt liv

Jag har just haft min bästa nyårsafton på minst fem år. Vi firade i torpet, min familj och de vänner vi alltid firar nyår med. Helt perfekt för den skotträdda hunden och hennes matte!

Visst smällde det lite borta i samhället, 1-2 km ifrån oss, men det var inte nog för att väcka någon större rädsla hos Silva. Vid kvällsrastningen var vi fyra personer som sjöng och skrålade för full hals för att dölja de sporadiska smällarna och däremellan var hon nöjd med sitt ben. På tolvslaget låg hon i princip och sov, och för första gången sedan jag blev hundägare kunde jag skåla med de andra, i stället för att sitta och gegga med hundgodis i bortåt en timme.

Trevligt sällskap, god mat etc. bidrog förstås också till en fantastisk kväll, och sedan belv det övernattning: nio personer i min lilla stuga! Den känns allt mer som ett hem. Så snart väglaget tillåter att man kör ända fram med bilen blir det inflyttning!

Nytt år, nytt liv, med andra ord! Och förhoppningsvis kan även bloggen få lite nytt liv i samma veva!

FacebookTwitterGoogle+

Får man klappa?

Innan jag blev hundägare var det något jag såg fram emot: att andra kom fram och klappade och beundrade min hund. Nu fick jag en hund som på intet sätt uppskattade uppmärksamhet från främmande människor. För hennes skull måste jag säga nej när någon ber att få klappa.

Även barn måste jag avvisa, trots att de inte alls är lika läskiga som vuxna. Men om ingen någonsin kommer fram och petar på Silva, kommer hon känna sig tryggare i längden. Samtidigt vill jag inte riskera att hon gör barn hundrädda genom att skälla på dem.

Visst är det tråkigt att behöva göra förväntansfulla barn besvikna. Men… måste jag verkligen göra dem besvikna? Har jag tid svarar jag gärna: ”Inte klappa, men ni kan vinka åt varandra!” Och så ber jag Silva vinka och barnet vinkar också.

Båda är glada, ingen är rädd.

Hand framsträckt mot Silva
Se men inte röra.

FacebookTwitterGoogle+

Gula hund

Gula hund är ett sätt att signalera till andra hundägare att ens egen hund behöver extra utrymme. Den kanske är sjuk, rädd, aggressiv eller under utbildning. Ett bra initiativ som bör spridas!

FacebookTwitterGoogle+

Kurs för rädda hundar

I söndags var jag på en endagskurs för hundar som är rädda/reserverade för människor. Kursledaren var Carina Persson, som jobbar med Eva Bodfäldt (ett av de stora namnen inom modern svensk hundträning!).

Kursen varvade teori och praktik och var snarare inriktad på att lära sig hantera vardagliga situationer och i det långa loppet få en tryggare hund, än att lära hunden att älska främmande människor. Jag är på det hela taget nöjd. Det var en trevlig och givande dag. Något som i hög grad bidrog till det, var att träffa andra människor med liknande problem och inse att det t.o.m. finns de som har det värre!

Några saker som togs upp var nya för mig, medan mycket var sådant jag tänkt på och i viss mån praktiserat förut. I vilket fall som helst var det skönt att få handfasta tips från en erfaren instruktör. Tidigare har jag haft svårt att bestämma mig för hur jag ska göra i vissa situationer, eftersom en säger si och en annan så och båda alternativen ofta låter rimliga. Och hur bra en metod än är blir det inte bra om man byter ut den från gång till gång!

Nu har jag utformat ett ”regelverk” utifrån det jag lärde mig på kursen. Det blev ganska långt, eftersom jag dessutom försöker förklara varför man ska göra på olika sätt. Men jag skulle verkligen uppskatta om du som någon gång passar Silva eller träffar henne mycket ville läsa igenom det! (Reglerna ligger också som undersida till Silvas sida.)

Förutom det som nämns i reglerna ska jag träna Silva på att gå bakom mig på kommando, gå på höger sida (det kan hon, men hon föredrar verkligen att gå på vänster och tenderar att slinka över dit om tillfälle ges) samt återuppta träningen med att associera ringklocka och knackningar till något positivt.

FacebookTwitterGoogle+

Att leva med en rädd hund

När jag skapade bloggen var ju tanken att den till stor del skulle handla om Silvas rädsla. Och visst har jag nämnt det ibland, men något genomgående tema har den inte varit. Därför tänkte jag nu ta tag i saken och förklara hur det kan vara att leva med en hund som Silva. För de som har hundar som fungerar väl i vardagen, eller inte har hundar alls, kan det säkert vara svårt att till fullo förstå vad det innebär, nämligen:

  • att titt som tätt behöva skämmas över sin hund, när den t.ex. skäller ut människor som vill klappa henne eller bara råkar titta lite för länge på henne, och tro att de tycker att man har en ouppfostrad byracka som man inte kan hantera.
  • att ofta känna sig som en dålig hundägare och undra vad tusan man gjort fel eftersom det blivit så här.
  • att aldrig helt och hållet kunna glädjas över besök (så till vida besöket inte består av någon av de få människor som hunden accepterar) utan istället oroa sig för hur hunden kommer att bete sig och hur man själv kommer att hantera situationen.
  • att bli ännu mer bunden än en ”vanlig” hundägare, eftersom man i det längsta drar sig från att lämna bort sin problemhund till någon annan, då man är rädd att de som passar hunden kommer tycka att det är jobbig och ouppfostrad och hantera problemen på fel sätt.
  • att man aldrig helhjärtat kan ägna sig åt träning inom någon hundsport, eftersom man känner att man istället borde ägna sig åt att försöka träna bort hundens problembeteende, vilket i sig känns som ett helt hopplöst uppdrag.
  • att man, av ungefär samma anledning, inte tar tag i mindre problem som uppstår, så att den jobbiga hunden blir ännu mer jobbig.
  • att man aldrig skulle våga skaffa valp så länge den rädda hunden finns kvar, då man är rädd att valpen ska påverkas av den rädda hundens beteende (och kanske inte sedan heller, ifall det är mitt beteende som gör valpar rädda) och därmed känna ett obehagligt styng av bitter avundsjuka när man träffar någon med en liten valp, som man förstås försöker tränga bort men som ofrånkomligen finns där bakom glädjen som man förstås också känner för de nyblivna valpägarnas skull.
  • att jämt ta åt sig när någon klagar över skälliga hundar eller tanklöst kläcker ur sig att problembeteenden undantagslöst beror på en dålig relation till ägaren, eller liknande.
  • att ständigt få sitt tålamod prövat till det yttersta och driven av skam och stress se sig själv frångå sina principer om positiva träningsmetoder etc. och vara hård mot sin älskling trots att man vet hur fel det är.

Med förhoppning om att slippa åtminstone några av dessa punkter, har jag bestämt mig för att ta kontakt med Carina Persson, som jobbar med Eva Bodfäldt och som verkar vara något av en expert på området rädda hundar. P.g.a. min telefonfobi har jag inte kommit mig för att ringa än, men med lite stöd från mina bloggläsare ska det nog bli av innan Silva hunnit säga voff!

Innan jag avslutar inlägget måste jag bara påpeka att trots att det många gånger är otroligt jobbigt att vara matte till det här fluffiga problemet, är det samtidigt tveklöst de fina, mysiga, härliga stunderna som överväger. Hon är inte bara rädd och skällig utan också fantastiskt kelig, tillgiven, arbetsvillig, lätthanterlig, busig, lyhörd och söt! Hon är min lilla trollunge som jag inte skulle byta bort mot den modigaste, tystaste och mest okomplicerade hunden i världen…

Silva med snö på nosen
Trollungen

FacebookTwitterGoogle+

Människor nu för tiden…

Bästa kommentaren igår kom från 9-åriga Nike som, med tanke på att hundar egentligen är förbjudna på vår badplats*, uppgivet suckade:

Moderna människor! Ingenstans får man ha med sig hundar…

Och visst är det lite tråkigt att det ska behöva vara så? Förr fick djur vara i princip överallt. Man stängslade in åkrarna istället för djuren, man tog tillvara på djurens värme och översåg istället med att det blev en aning smutsigare och rörigare i husen. Dagens inställning till djur och hela vår livsstil är en stor bidragande orsak till att så många är rädda för och allergiska mot hundar och andra djur.

Jag tror dock att det värsta är över. Jag tycker mig märka en tendens till en mer öppen inställning mot hundar på offentliga platser. Dessutom finns det de som satsar på att förebygga hundrädsla och att barn redan i unga åldrar ska få en bra inställning till hundar och lära sig grundläggande hundspråk.

Det finns betydligt fler fördelar med sådant än att hundar ska kunna följa med på fler ställen. Bl.a. skulle många tragiska olyckor kunna förhindras. Om ett barn t.ex. vet hur man beter sig ”artigt” mot en hund, att man ska låta en ätande eller vilande hund vara ifred och att man ska respektera en hund som morrar, är risken avsevärt mindre att han eller hon omedvetet provocerar en hund och kanske blir biten.

Ett av de ”team” som lär barn sådana saker är Fadderhunden, bestående av Sara Carlberg och pinschern Alfonz. Barnen som träffar dem får lära sig empati, respekt och ansvar mot både människor och hundar.

*Jag tolkar det dock som att förbjudet bara gäller under högsäsong.

FacebookTwitterGoogle+

Valborg

Silva har blivit jätteduktig på att leka. Hon är direkt med på noterna när jag plockar fram en leksak, så länge vi är inomhus i alla fall. Igår började jag dock undra om jag satsar lite för mycket på lekandet? Då lekte vi så vilt, jag och Silva, att mattan glider iväg under mina fötter, jag ramlar rakt in i kaffebordet – påskprydnaderna flyger åt alla håll – och landar på min hand. Det blev en ordentlig stukning. Som tur var, var det högerhanden i alla fall.

Precis efter att det här hände, skulle vi iväg till majbrasan. De hade inget på det ställe där vi brukar vara, så i år åkte vi till Akalla by istället. Där var det mer folk än det brukar vara på vårt vanliga ställe och jag undrade i mitt stilla sinne hur många människor Silva kommer ha skällt ut innan kvällen är slut.

Jag ska då alltid underskatta min stackars hund! Hon skällde inte på en enda människa! För människor som bara går omkring är egentligen inte läskiga. Och tydligen är det inte heller särskilt läskigt med människor som pekar, stirrar och utbrister ”nej men åh en sådan söt hund!”, åtminstone inte när matte står med handen i fickan…

Nej, människor skällde hon inte på. Men tyvärr började de skjuta raketer tidigare än jag hade räknat med. Vi befann oss då alldeles i närheten av skottplatsen och det betydde ren och skär panik från Silvas sida. Hon skällde hysteriskt och skulle fly till varje pris. Det var inte lätt att hålla henne med min skadade hand. Vi gick direkt till bilen och åkte därifrån, det fanns inget annat att göra.

Foto: Henrik Dunér

I efterhand känns det som att jag var oansvarig som tog med henne till ett ställe där det med stor sannolikhet skulle smällas raketer. Jag får försvara mig med att där vi brukar fira, kan jag inte minnas att de brukar skjuta så nära, eller i alla fall inte så direkt efter att  brasan tänts. Dessutom brukar hon vara mer rädd inne än ute, så det kanske hade varit ännu värre om vi stannat hemma och de börjat skjuta här ute på fotbollsplanen.

Nästa nyårsafton får jag nog droga henne, för så här ska varken hon eller vi behöva ha det.

FacebookTwitterGoogle+

Livsfarlig cykel?

Silva låg vid ytterdörren och jag satt vid datorn. När vi befinner oss på dessa platser har vi utsikt över samma gångväg som går framför huset. Som den osäkra hund, med låg skalltröskel, som Silva är, brukar hon skälla då och då när det händer något utanför grinden. Det kan vara att en hund går förbi, att någon stannar precis utanför grinden eller att någon låter konstigt. Ofta kan jag förutse hennes ”skällattacker”, för jag har lärt mig vad som sätter igång henne.

Nu såg jag en tjej fara förbi på cykel. ”Det är lugnt”, tänkte jag någonstans i bakhuvudet, ”cyklar skäller hon inte på”. Men i nästa ögonblick tvärbromsar tjejen och cykeln slirar i gruset. Silva blir som tokig. Hon skäller värre än någonsin, kommer rusande upp för trappan och kryper in under mammas och pappas sängar.

Jag blir väldigt konfunderad. Varför blev hon så rädd? Jag erinrar mig den enda situation då hon tidigare blivit så rädd att hon sprungit och gömt sig. Det var på nyårsafton, när hon blivit skrämd av en tätt förbisusande, sprakande raket. Då går det upp för mig: cykeln som slirade i gruset lät snarlikt en sprakande nyårsraket!

Det här blev en nyttig läxa för mig. Om Silva ofta reagerade på det här sättet, hade jag nog aldrig kommit på anledningen till hennes plötsliga rädsla. Då hade jag avfärdat det med att hon ”såg spöken” eller blev ”rädd för ingenting”. Hur många gånger har jag inte hört henne skälla och då jag själv inte upptäckt orsaken, strängt sagt åt henne att sluta – samtidigt som jag, om jag ser anledningen till hennes rädsla, är lugn och tålmodig och (om möjligt) låter henne närma sig det läskiga i sin egen takt.

Så inkonsekvent det måste verka för henne! Jag måste börja lita på att hon faktiskt inte skäller ”för ingenting”. För det tror jag faktiskt inte att hon gör. Även om något kan te sig som något fullständigt harmlöst i mina ögon, kan jag inte alltid förstå vilka kopplingar som sker i Silvas hjärna. Om en slirande cyklel kan vara en raket, kanske en fluga på en vägg kan vara ett stirrande öga och en filt på golvet en stor orm. Vem vet?

(Ja, hon har faktiskt blivit rädd för både flugor och filtar och därutöver ett rött fat, en clementin på gräsmattan och en massa andra löjliga saker…)

FacebookTwitterGoogle+

Cesar Millan, here I come!

Jag har på sistone tänkt om rejält angående hundträning. Jag har läst på lite mer om t.ex. Cesar Millan, ”hundviskaren”, och inser att han inte är så dålig som jag tyckt tidigare. Trots allt så lyckas han ju oftast förvandla de vildaste bestar till fromma lamm på bara några minuter. Är det inte fantastiskt?

I två år har jag nu jobbat med Silvas problembeteende med hjälp av s.k. positiva metoder, som klickerträning. Men vad har hänt? Nästan ingenting! Hon skäller fortfarande på människor som kommer hit på besök eller försöker klappa henne när vi är ute och går. Och varför det? Jo, antingen måste det vara fel på träningsmetoderna, eller också har jag missbedömt anledningen till att hon gör detta – kanske båda delarna? Jag börjar inse att det faktiskt handlar om rent trots. Hon försöker helt enkelt ta på sig ledarskapet genom att försöka bestämma vilka som får komma hem till oss. Tänk, att jag varit så blind! Här går hon och tror att hon äger huset, och så försöker jag råda bot på det med lite godis…

Nej, nu ska här till nya tag, för så här kan det inte få fortgå! Jag måste visa att det är jag som bestämmer. Hädanefter betyder minsta skall från Silva två fingrar i sidan och ett obehagligt ”tschhh”-ljud, helt i hundviskarens anda. Då kommer hon förhoppningsvis att hamna i ”a calm submissive state” och acceptera vilka gäster som helst. I annat fall får jag lov att rulla över  henne på rygg och hålla henne kvar där tills hon lugnat sig. Jag kommer inte tycka om att göra så, men måste man så måste man. Det är bara att stålsätta sig och ignorera eventuella pip och skrik. Silva låter ju för ingenting… I vilket fall kommer jag aldrig att ta till elhalsband. Någonstans måste man dra gränsen.

För att verkligen befästa mitt ledarskap, måste jag även vidta en mängd andra åtgärder. Att Silva har haft i det närmaste fri tillgång till mat är en styggelse! Att hon ska kunna gå och äta nära hon vill, medan vi andra flockmedlemmar håller sig till bestämda måltider. Nej, mat får hon numera bara efter att vi har ätit. Om hon någon gång måste äta innan oss, får jag lov att kalla till mig familjen och ge dem varsitt kex eller något, innan Silva får påbörja sin måltid.

Vidare måste jag bli strängare vid ytterdörren. Hittills har jag visserligen lärt henne att vänta på varsågod innan hon får gå ut. Dock har jag gjort det av ganska oväsentliga anledningar och på fel sätt. För att hon verkligen ska förstå att det är jag som bestämmer, måste jag visa mitt ogillande ordentligt om hon försöker gå ut före mig, istället för att bara stänga dörren igen, som jag gjort tidigare.

Oj, jag har mycket att ta tag i, men så kommer jag också att få en tyst och stillsam hund som lyder minsta vink!

Nu kommer det ett gäng påskkäringar, så det är bäst att jag går och ”viskar” lite till min hund!

FacebookTwitterGoogle+