shadow

Dags för snön att försvinna?

Idag har vi haft julgransplundring. Granen har kastats ut och julsakerna har plockats ner. Det känns lite tråkigt. Som om jag inte riktigt sett till att njuta av dem medan de var här.

Så här har det sett ut i mitt rum fram till nu.
Nattduksbordet med egenbroderad duk

Snön däremot kunde gärna få försvinna nu. Hittills har jag verkligen varit glad över den. Man kan göra så mycket roligt i snö, den är så vacker och så är det liksom så det ska vara. Men häromdagen ändrade jag åsikt. Jag och Silva var ute och gick vår kvällsrunda. Ovanför en backe hörde jag hundar skälla och en röst ropa ”nej!”. Jag tänkte bara gå förbi. Jag tittade inte ens på dem. Jag vet att man inte vill bli iakttagen när man har problem med sina hundar och dessutom ville jag visa Silva att det inte var något att bry sig om.

Men så hörde jag rösten skrika än högre, och framför allt närmare. När jag tittade upp såg jag två stora schäfrar springa nerför backen. Matten hade halkat omkull och släpades efter hundarna. Silva hamnade mittemellan två morrande käftar. Onödigt sent kom jag på tanken att släppa kopplet och Silva kunde springa iväg, oskadd men skärrad. Matten fick kontroll över sina hundar igen och vi kunde gå hem.

Nu hoppas jag innerligt att Silva, som så lätt utvecklar rädslor för ditt och datt, inte lägger till schäfrar, eller framspringande hundar, på sin lista över läskiga saker. Det kan verkligen räcka som det är.

Ytterligare en anledning till att snön kan få smälta är att jag längtar som besatt efter att få börja köra agility igen. Av någon anledning anmälde jag mig inte till klubbens ridhusträning. Nu har vi inte kört på riktigt sedan någon gång i höstas. Igår letade jag dock fram mina elrör ur en snöhög och körde lite slalom. Silva var otroligt duktig. Både fart och korrekt utfört på samma gång, det fixar hon inte så ofta annars. Det var tydligt att hon var lika glad som jag att få ta lite hinder igen.

Å andra sidan har jag fortfarande inte lyckats fota när hon drar pulka. Och jag skulle gärna hinna bygga en snögubbe. Så ett litet tag till kan jag väl stå ut med en vit värld…

Otursförföljd nyårsafton

Min nyårsafton kunde ha varit bättre.

Plötsligt på förmiddagen, när jag sitter vid datorn, blir det svårt att läsa. Texten liksom försvinner allteftersom jag flyttar blicken. Jag går ifrån datorn och hoppas att det ska försvinna snart. Mamma övertalar mig dock att ringa sjukvårdsupplysningen och dessa i sin tur tycker att jag ska komma in till akuten. På vägen dit infinner sig en olidlig huvudvärk som hotar att spränga mitt huvud. Efter ca tre timmars väntan får jag äntligen träffa en läkare, som konstaterar vad jag redan hyst starka misstankar om: migrän.

Vid det laget är jag dock fri från både huvudvärk och synrubbningar. Pappa kommer och hämtar mig, och vi anländer hem i samma stund som våra nyårsgäster. Det första jag får höra när jag kommer in är att när mamma hade tagit ut Silva på en kort rastningsrunda, hade några idioter smällt av en smällare alldeles nära dem. Smällaren svischade tätt förbi Silva, som fick panik, slet sig och sprang runt hela området, för att slutligen landa på trappen där hon satte sig och skällde tills hon blev insläppt. Då sprang hon raka vägen upp och gömde sig under mammas och pappas sängar, där hon hade legat och skakat ända tills jag kom hem.

Som tur är har hon inte blivit så enormt rädd just för smällar, om de inte kommer väldigt plötsligt och nära. Däremot vågade hon på flera dagar inte gå ut efter mörkrets inbrott. Hon bara la sig resolut innanför dörren, eller satte sig på tröskeln och skällde olyckligt rakt ut i luften. En snabbis ute i trädgården var det enda jag, med stor möda, kunde få henne till. Detta ledde till att jag lika många nätter väcktes minst en gång av en super-nödig hund och fick släpa mig upp för att öppna bakdörren. Dessutom var Silva ovanligt lättskrämd i allmänhet ett bra tag.

Nu är allting, tack och lov, som vanligt igen och vi kan gå vår vanliga runda om kvällarna. Men jag är fortfarande mer än lovligt arg på dem som orsakade en sådan skräck hos min älskling, och över huvud taget på dem som inte kan nöja sig med att smälla på nyårsafton utan tvingar en stor mängd djur och människor att leva i ständig oro i veckor…

Smällare och fyrverkerier

Fyrverkerier är i alla fall fint att se på, men smällare, som enbart låter otrevligt, har jag aldrig förstått mig på. Båda delarna är i varje fall ett otyg för en stor del av befolkningen.

Jag tänker främst på djurägare och deras djur. Hundar som får panik, river halva huset eller ligger i ett hörn och gnyr. Hästar, som även de får panik och skenar i hagen, halkar eller springer in i saker och kanske skadar sig eller rent av dör.

Folk glömmer ofta att det även finns gott om skotträdda människor. Människor som kanske kommer från länder där det är krig. Människor, som för varje smäll påminns om vapen som avfyras. Så även de som inte bryr sig om djuren, kunde följa förslaget nedan, om inte annat så av empati för sin egen art.

Jag, och de flesta andra som är emot smällandet, kräver inte att fyrverkerier etc. ska avskaffas. Däremot skulle vi önska att alla skjutglada människor kunde hålla sig till nyårsafton, och nöja sig med att skjuta just den natten. Då är man beredd.  Man kan ladda upp med lugnande medel, stänga in sig i ett ljudisolerat rum, ta in hästen i stallet, åka ut på landet… Men att vissa människor i minst två veckor ständigt ska behöva gå på helspänn, det känns inte rätt.

Silva hör tack och lov inte till de hundar som får panik när det smäller. Men räddhågsen som hon är, reagerar hon ibland även på höga, plötsliga ljud. När hon är utomhus på nyårsaftnar är hon inte okontaktbar, men likväl lite orolig. Tolvslagen spenderas för min del inte skålande i pommac, utan matande hunden med korv och leverpastej.

I år har jag varit förutseende; sedan julafton har jag alltid haft med mig klicker ut och klickat för varje smäll. Faktiskt har det fungerat så bra, att Silva för det mesta med förväntan i blicken ser upp på mig, då det smäller. Min syster säger skämtsamt att jag lika gärna skulle kunna använda smällare som klicker! Men kommer smällen riktigt nära och plötsligt, kan den ändå resultera i ett par förskräckta skall…

God jul!

Silva önskar god jul

Några dagar har jag haft fullt upp med julstök och julfirande och sedan har det varit krångel med internetuppkopplingen. Men nu är jag här igen!

Här är också julen. För julen tog inte slut i och med juldagen, som många verkar tro. Tvärtom började den först då! Och till min stora glädje är den kvar åtminstone till trettondag jul – här i Sverige, enligt tradition, ända till tjugondagen, d.v.s. 13 januari.

Något av det värsta jag hört på det här t emat är något som hände min farmor för några år sedan. Det var den 27 december (möjligen någon dag tidigare eller senare). Farmor gick in på Ica och frågade efter vörtbröd. Butiksbiträdet såg medlidsamt på den gamla, förvirrade (som hon trodde!) damen och sa långsamt och tydligt: ”Julen är slut.” Pyttsan! Den hade ju just börjat! Och vi som väntar med julmaten tills det verkligen är jul, vill gärna hinna med åtminstone ett par limpor vört, innan de slutar bakas i butikerna…

Min julafton blev i alla fall väldigt trevlig. Nedan nämnda släkting var där ett tag och Silva var rädd, men som tur var så var släktingen mycket beskedlig och blev inte alltför närgången. Silva fick fler julklappar än någon av hennes tidigare jular. Jag fick vara sträng – bara ett fåtal av de ätbara julklapparna fick öppnas direkt. Hon har fortfarande ett par paket kvar att öppna!

Själv fick jag bland mycket annat en ljuvlig sammetskudde med keeshond-motiv (tack morbror Edward!) och en pepparkaksform i form av en kees (tack gudmor Kristina!). I övrigt var det i år många julklappar som var köpta second-hand eller från välgörenhetsorganisationer eller var hemgjorda. Toppen, tycker jag, då jag är väldigt förtjust i julklappar men skyr prylhysteri och slit-och-släng.

Den fina kees-kudden
Det här lilla luciatåget gjorde jag i Cernit- och Fimo-lera till mormor och morfar.

PS. Idag hörde det en husdjursbilaga till Svenska Dagbladet. I den fanns en väldigt bra introduktion till klickerträning! Ok, jag läste inte allt, men det jag läste var bra. Det var äkta klickerträning som beskrevs, inte sådan där fuskig ”locka- och luraträning med klicker”. DS.

Buhunden i mitt hjärta

På hundmässan slogs jag av alla engagerade människor som verkligen brinner för sin ras. De som är övertygade om att det är den mest fantastiska hundrasen och aldrig tänker byta.

Jag önskar att jag också kände så. Jag känner inte riktigt så för keesen, även om det är en mycket trevlig och vacker hund. Att mitt hjärta klappar lite extra när jag ser en kees, beror nog till största del på att den liknar min egen goa vovve. Andra raser jag känner lite extra för är tollare, kooikerhondje, schapendoes, dansk-svensk gårdshund, lapphund… Flera av dessa var raser jag funderade på när jag planerade mitt hundköp för tre år sedan.

Men den ras jag till sist insåg att var den som passade mig bäst kommer alltid att vara min drömhund. Och då menar jag alltså inte keeshond. Nej, det är norsk buhund jag tänker på. Det kan säkert tyckas vara en oansenlig, rentav tråkig, hund, men jag har fullständigt fastnat för de mörka ögonen med den vakna blicken, den varmt gula pälsen, dess renhet och ursprunglighet, dess stora allsidighet, lekfullhet och vänlighet.

Som grädden på moset passar den så väl ihop med mitt intresse för nordisk kulturhistoria. Kanske är det det som får mig att tro att jag verkligen skulle kunna brinna för buhunden, till skillnad från andra raser som kanske är minst lika fina och trevliga?

På hundmässan fick jag för första gången (!) träffa en livs levande buhund på nära håll...

Tyvärr går buhunden inte lika väl ihop med min vilja att komma långt inom agility. De allra flesta buhundar är över 43 cm och skulle alltså behöva tävla i large-klassen. Att tävla med en liten buhund mot border collies, kelpies, belgare och andra raser som är både större, snabbare och smidiga skulle vara en alltför stor utmaning. Dessutom gissar jag att de höga hopphöjderna i längden skulle slita på hundens ben.

Men när jag bestämde mig för att skaffa en kees istället för en buhund, lovade jag mig själv att någon gång skulle jag ha en gul spetsörad vikingahund vid min sida och det står jag fast vid. Tids nog, så…

Ett halvt dygn på hundmässan

Halv sju i morse var jag på plats på Älvsjömässan för att vara funktionär på den internationella agilitytävlingen som hölls i samband med SKK:s stora utställning och hundmässa. Halva dagen spenderades som skrivare (typ resultatantecknare) och hinderfixare. Andra halvan kunde jag ägna åt att gå runt och titta på alla ras- och företagsmontrar. Får väl erkänna att jag var lite mallig över att gå runt med ett passerkort om halsen. Det var inte mer än ett år sedan jag var på husdjurmässan och såg med smått avundsjuk beundran på de som fick vara funktionärer på en hundtävling…

Naturligtvis kom jag hem med en massa onödiga prylar, som en keeshond-dekal, två nya klickers, ett retrieverkoppel och två tidningar som jag aldrig kommer hinna läsa (har redan flera nummer av Hundliv, Hundsport och Brukshunden som ligger och väntar… Canis-tidningarna är de enda som högprioriteras och läses direkt).

Att se alla duktiga agilityekipage fara runt den kluriga banan gav mig även mitt tränings-sug åter, så på måndag är det jag och Silva som åker till klubben och kör ett ordentligt agilitypass.

Min stackars äng!

Förra hösten var det en stor 25-manna-orienteringstävling som helt mejade ner ängarna nedanför mitt bostadsområde. Efter tävlingen såg de ut som ett enda stort hav av lera, bestrött av skräp och träflis. I år har de tagit ner en enorm massa träd och alla stora maskiner har gjort fula, leriga avtryck när de kört fram och tillbaka med de fällda träden. Tänk om de istället väntat två, tre månader med bortforslingen och då hyrt in en häst och en timmerkälke. Så mycket skonsammare det hade varit för marken!

Faktum är att naturen ofta utsätts för onödigt mycket påverkan vid t.ex. skogsbruk, bara för att man envisas med att använda tunga, klumpiga maskiner. Och det trots att en stark häst och en skicklig människa tillsammans skulle kunna utföra arbetet på ett mycket bättre sätt. Jag skulle själv vilja bli en sådan människa, den dagen jag får möjlighet att skaffa en nordsvensk brukshäst. Men jag är inte den enda. Det finns redan många. Det gäller bara att kommuner och andra som har hand om skog och mark får reda på det.

Titta på www.skogshasten.com för mer information om skogskörning. På www.hastpoolen.se kan du hitta hästrelaterade tjänster, allt från bröllopskörning till parkskötsel.

Redo att arbeta!
Redo att arbeta!

Nytt halsband

För ett tag sedan skulle pappa slänga en gammal ryggsäck. Som tur är hann jag rädda några remmar och spännen i sista stund. Och igår ägnade jag ca 5 minuter åt att tillverka ett halsband av en del av materialet.

Det blev precis ett sådant halsband som jag länge önskat mig. Ett brett, fast sådant med enkelt spänne. Spännet och ringen är stora så att det går snabbt att koppla Silva under en promenad. På läderhalsbandet brukar man få sitta och leta flera minuter efter koppelringen ibland… Dessutom har det nya halsbandet färger som passar till de flesta andra av Silvas grejer (som huvudsakligen går i blått, rött, mossgrönt och svart). Inte för att färgen syns när hon har det på sig, men det är i alla fall trevligt att veta!

Halsbandet
Halsbandet

Jag var i stort behov av ett nytt halsband eftersom läderhalsbandet måste sitta i blä-kragen som kli-monstret måste ha rätt ofta nu för tiden. På sistone har det blivit många promenader med ett kort, skrikande turkost strypkoppel från djursjukhuset… Nu är det slut med det!

En vecka kvar nu, sedan smäller det! Vår första agilitytävling! Jag har ordnat tävlingsbok och allt.

Dessutom är jag nu för tiden med i Solna-Sundbyberg BKs tävlingsgrupp och är alltså med och ordnar klubbens egna tävlingar. Om någon kan tänka sig att ställa upp som funktionär på en kvällstävling 20/8 blir vi glada! Du kan t.ex. bli parkeringsvakt, tidtagare eller hinderfixare. Det är bara att säga till! =D