…kallar mig min ena syster. Och visst, kaninintresset bara växer. Två kaniner har flyttat in här under sommaren och det lär bli en till innan hösten sätter in. Två kullar har fötts, två omplaceringskaniner har bott här. Samtidigt vill jag inte bli en ”crazy rabbit lady” i den bemärkelsen att jag tar hem fler djur än jag klarar av att ta hand om. Omkring fem kaniner tycker jag känns lagom – så pass många att det alltid är något på gång, men inte så många att det blir opersonligt eller alltför mycket jobb.
Men det är inte alltid lika kul, som när min fina Humle, som älskade friheten och fick gå mycket lös, försvann. Troligtvis har räven tagit honom, men som jag skrivit i ett tidigare inlägg, så var jag medveten om risken och tyckte den var värd att ta, för en lyckligare kanin har jag väl aldrig sett, än Humle när han satt och åt av det godaste gräset, kutade tvärs över tomten, gjorde glädjeskutt, undersökte alla små skrymslen i uthusen och låg vid burarna och vaktade ”sina” honor och ungar.
Humle vaktar de andra kaninerna.
Jag har nu uppdaterat mina kaninsidor här på bloggen för den som är nyfiken eller kanske intresserad av att adoptera en gotlandskaninunge framöver.
Summary in English: This summer my interest in rabbits has grown. I’ve adopted two new rabbits, had two litters and taken care of two strays. Unfortunatelly my dear Humle has disappeared, probably taken by a fox. I miss him, but as happy as he was, when he could live outside of the cage, I don’t regret anything. I’ve updated the rabbit pages on this blog, so have a look!
I går satt jag som bäst och skrev på ett inlägg om mina kaniner – hur roligt det är att kunna ha dem lösa på tomten, och hur svåra de kan vara att få tag på ibland, om de väl bestämt sig för att de inte vill in. Jag skulle bara veta! Jag tog en paus för att gå ut och ge dem kvällsmat, öppnade Humles bur, sträckte fram den lilla knäckebrödsbiten han skulle få, väntade… Han kom inte fram! Jag lockar på honom, men inget hände. Då förstod jag genast vad som hänt, för när har väl Humle bara struntat i knäckebröd?
Tidigare på dagen hade jag städat buren, och tydligen blev bara en av två burdörrar ordentligt stängd. Nu var han spårlöst borta. Det har förvisso hänt förut, men då har det hänt dagtid. Nu var det mörka kvällen och därtill regnade det. Humle hade förmodligen varit borta i flera timmar redan, och när han varit ute länge brukar han till slut vilja gå hem och komma fram till buren när jag går ut. Nu var han ingenstans.
Precis när jag gjort upptäckten kom en vän, som skulle sova över. Det var jag så glad över, för annars hade kvällen och natten blivit hemska. Vi letade på alla tänkbara ställen, i mörker och regn, lysande med våra mobiler, men det var lönlöst. Till slut var vi tvungna att ge upp. Jag var övertygad om att han tagits av räven, eller kanske av en rovfågel, om han inte fastnat någonstans, eller drunknat i bäcken…
I morse kändes det tungt att behöva gå ut och se den tomma buren. Jag drog på det. Men Sot måste förstås ha frukost, så jag började göra i ordning vatten. Just då såg jag något gulbrunt fara förbi fönstret. Jag tänkte att jag nog inbillat mig – så många kaniner som jag sett i går kväll ute i mörkret, som visat sig vara något annat. Dessutom har han ju ungefär samma färg som det gulbleka gräset på marken. Men jag skyndade ut, och då satt han där, mitt framför huset, som om ingenting hänt!
Eller, inte riktigt som om ingenting hänt. Han försökte inte spela svårfångad längre, utan lät mig klappa om honom ordentligt. Han verkade till och med glad att se Silva! Vi tog det lugnt, klappade, pratade, fotade och lockade till sist in honom i buren där han förnöjt satte sig och började tugga i sig hö. Slutet gott, allting gott, alltså.
Jag har hört flera som klagar på att gotlandskaniner är sådana rymmare. Det har jag också märkt. De kan inte nöja sig med att vara i en hage, även om där finns grönt gräs, vatten, pinnar, hus och leksaker. Sot hoppar gärna över kompostgallren, medan Humle lyfter upp dem och kryper under.
Och visst kan det vara jobbigt just när det händer, särskilt om man som i går faktiskt tror att kaninen är borta för alltid. Men! Rymmandet visar på både intelligens, initiativförmåga, stark vilja och stor livslust. De verkar tänka som jag: Livet är för kort för att levas instängd – om det så är bakom galler eller bakom normer och andras förväntningar – så lev livet fullt ut, ta chanser och uppfyll dina drömmar!
Därför kommer jag fortsätta att ha båda kaninerna lösa så mycket jag kan. Om någon av dem skulle försvinna igen, och kanske inte komma tillbaka, skulle jag ändå känna att jag gjort rätt. Hellre leva kort och vara lycklig, än att finnas länge utan att verkligen ha levat.
Tryggt tillbaka i buren, som inte behöver vara ett fängelse så länge man får komma ut ur den med jämna mellanrum. Då är den mer av en trygg plats där det finns mat, skydd och värme. (Obs, gammal bild! Har inte längre den typen av höhäck sedan jag insett hur farlig den är.)
Summary in English: Yesterday I was just about to write something about how happy I am, to be able to let my rabbits loose in the garden, when one of my rabbits, Humle, managed to escape from his cage and disappear. Despite hard searching in the dark and rainy night, me and my friend weren’t able to find him and we had to give it up. I felt sure he had been taken by the fox, or something, or he would have returned to his cage when he became hungry, cold and tired.
This morning though, he was just sitting on the grass outside the house, as if nothing had happened. He seemed just as happy to se me, as I was to see him. Now he’s safely back in his cage, but I’ll definitly let him out again some day soon. My rabbits always find their ways to escape from cages and pastures, and now and then I’m worried sick for them. But when you come to think of it, it just shows that they have their own will and a curiosity for life.
They seem to share with me the way I look upon life. Life is to short to be spent inprisoned – literally behind bars or behind norms and other people’s expectations. So live life while you may, take chances, make your dreams come true! I’m sure my rabbits agree with me when I say: better live for a short time and be happy, than exist for ages without trully been living.
De senaste månaderna har jag verkligen misskött min stackars blogg, jag vet! Det är synd, för egentligen har jag haft en hel del att skriva om. Men just eftersom det hänt så mycket, har jag inte riktigt funnit tiden att sätta mig ner vid datorn och berätta om det… För de få som eventuellt är intresserade, tänkte jag göra en liten sammanställning av året som gått, förmodligen det mest händelserika i mitt liv så här långt, med nytt boende, nya jobb, nya vänner, ny bil, nytt husdjur och en massa nya erfarenheter…
Januari minns jag som en ganska seg månad. Jag visste att jag snart skulle flytta hemifrån, till min lilla stuga, men inget datum var bestämt. Det berodde på vädret, på om brunnsvattnet blev godkänt och en massa annat… Jag var mycket i huset och jobbade för att det skulle bli mer beboeligt.
När vi rev masonitskivorna kring murstocken hittade vi flera decimeter packad musspillning…
Februari fortsatte ungefär som januari, tills den sista dagen i månaden då flyttlasset äntligen gick! Vi kunde dock inte vänta på bättre väder, utan snön låg tjock och vi fick bära alla möbler och flyttlådor 300 meter längs min oplogade infartsväg.
Skrivbordshurts i snö.
I mars var allt nytt. För första gången bodde jag ensam, jag var långt från storstaden och från alla jag kände. I efterhand verkar det lite galet, men flytten är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv! Redan i mars träffade jag många av de människor som skulle komma att betyda mycket för mig under resten av året, bl.a. genom Vittinge kyrkokör som jag gick med i redan efter en vecka.
Ännu hade jag dock inget jobb utöver firman, vilken jag inte skulle kunna leva på i längden. Om dagarna bakade jag bröd och stoppade strumpor, och försökte inbilla mig att jag på det sättet sparade lite pengar medan jag letade jobb…
Promenad i mina nya vackra omgivningar!
Jag hade trott att jag flyttade till stugan lagom till vårens ankomst, men vintern blev lång och först i april smälte snön. Mycket blev enklare då, t.ex. kunde jag ta cykeln till affären i stället för att gå 2 km med tunga matkassar. Men tövädret bjöd också på en obehaglig överraskning. När smältsnön blev tung rasade vedbotaket in. Det mesta var dock bra. Jag försådde grönsaker, plockade blåsippor, pysslade med huset och sjöng vårsånger med kören.
Broccoli på tillväxt.
I maj märkte jag allt oftare hur mycket jag kan om jag bara försöker och hur snälla och hjälpsamma de allra flesta människor är. Samtidigt blev jag alltmer desperat efter jobb. Genom reklamlappar om firman fick jag uppdraget som webbmaster för Morgongåva byalag och började engagera mig så smått i byalaget, vilket var roligt, men inte direkt genererade några pengar…
I och med att sommaren närmade sig började farbror, faster och kusiner emellanåt att vistas på sitt sommarställe, som ligger bara ett par kilometer från mitt hus. Under sommaren träffade jag dem mer än jag någonsin gjorde då vi båda bodde i Stockholm.
Mer positiva saker i juni var att jag gick med i Salaortens folkdansgille, att jag fick kakelugnen omsatt och var med i P4:s Karlavagnen – något jag knappast skulle ha vågat för bara något år sedan. Negativt var de nattliga besöken av fladdermöss i vardagsrummet och invasionen av stora myror, eventuellt hästmyror. Men det positiva övervägde och det hela toppades av att jag efter tips från en körkollega blev lovad timanställning på ortens demensboende. Där föll en sten från mitt hjärta!
Hästmyra eller ofarlig skogsmyra? Jag vet fortfarande inte…
Knappt hade jag hunnit börja jobba på demensboendet förrän jag en vacker junidag blev erbjuden nästa jobb, även det tack vare kören! Kyrkan behövde en vikarierande kanslist och jag var inte sen att acceptera erbjudandet. I ett par veckor gick jag dubbelt med min företrädare för att lära mig alla uppgifter. För att kunna ta mig till kyrkan utan bil fick jag låna en moped, även det en ny erfarenhet som gav mig lite större frihet.
Jag hade besök av syster och kompis som hjälpte mig ta upp land, sätta potatis och så grönsaker. På midsommar dansade jag med laget på fyra olika ställen, inklusive anstalten Salberga, och hade sedan en fantastisk midsommarkväll med systrarna hemma i stugan. Jag hängde även vid Sala silvergruva: dansade 1700-talsdanser och sjöng gruvsånger. I slutet av månaden vistades jag en vecka i den ekumeniska kommunitéten Taizé i Frankrike, en fantastisk möjlighet som jag fick tack vare min syssling som behövde någon att åka med.
Potatisen ska ner i det nyupptagna landet! Foto: Emma Kullin
Taizéresan varade några dagar in i juli. Den gav mig så mycket, både andligen och på ett mer världsligt plan. Bara det att få se den pittoreska franska landsbygden och pröva sin franska respektive tyska i skarpt läge! När jag kom hem igen var det framför allt jobb som gällde, både i kyrkan och på demensboendet. Däremellan blev det mycket trädgårdsarbete, bl.a. en hel del lieslåtter tillsammans med min ena kusin, som är en ännu nördigare ”slåttergubbe” än jag!
Taizé, avresedagen, i väntan på att släpa packningen till bussen. Fråga mig inte varför jag valde just den här av alla bilder därifrån! Foto: Majvi Häggevall (?)
Augusti är förvisso en sommarmånad, men vädret var inte alltid så skönt och ibland tog det emot att sätta sig på moppen i regn, blåst och kyla. Det var tal om att jag skulle få ta över farfars bil, men den visade sig vara i alltför dåligt skick. I stället började jag leta efter en bil att köpa.
Att hösten närmade sig märktes också på att jag fick in en hel del möss i köket. Det är tydligen sådant man får stå ut med på landet, men jag kunde inte hjäpa att jag tyckte det var fruktansvärt obehagligt att höra dem springa omkring på natten och hitta söndergnagda mjölpåsar i det halvfärdiga skafferiet. Att jag som liten hade tammöss bidrog till att jag i början fångade dem och släppte ut dem, innan jag gav upp och la ut råttgift…
Mycket var alltså jobbigt i augusti, men månaden räddades av nöjet att kunna skörda egen potatis, broccoli, tomat, gurka etc. etc.
Hemlagade quornbullar med hemodlad potatis, gurka och mangold.
Den 1 september provkörde jag en bil som jag också köpte två dagar senare. Jag kom dock inte ens hem med den förrän den brakade ihop och fick bärgas till verkstad. Ett tag till fick jag fortsätta köra moppe, innan jag hittade en pålitlig Volvo V40 som sedan dess tagit mig vart jag vill.
All oro kring bilköpen, musinvasionerna och det nya ansvaret på jobbet nu när jag inte längre gick dubbelt, bidrog troligen till att jag under ett par veckor mådde ganska dåligt. Men det hindrade mig inte från att tapetsera i köket, åka till Stockholm på releasefest för min morbrors nya kokbok och göra en härlig utflykt till Gysinge inklusive byggnadsvårdsbutiken som jag velat besöka ända sedan jag först började intressera mig för gamla hus.
Villa, Volvo, vovve!
I oktober började jag även tapetsera i vardagsrummet, uthustaket blev äntligen lagat och min oländiga infartsväg var nyrenoverad. Kören firade 90-årsjubileum med stor konsert och middag med sång till långt in på natten. En dag tog jag hand om en skadad trast som låg på min väg. Många kvällar ägnades åt att sy på en ny kjol till min malungsdräkt, efter att i somras ha forskat om malungsdräktens historia och utformning.
Livstycket väntar på sin nya klädeskjol.
I november gick en gammal dröm i uppfyllelse, när jag fick mitt första lantrasdjur, en svart gotlandskanin. Kanske var det ändå lite i tidigaste laget, då jag inte har någonstans att ha kaninen, men jag ville passa på när min kollegas man hade unga gotlänningar som han ville bli av med. Tills vidare får Sot bo kvar hos uppfödaren.
Jag sågade och målade panel och golvfoder etc. Med andra ord var stora delar av huset mer som en snickeriverkstad än ett hem…
Jugendgrön linoljefärg på pärlspont.
När vintern kom hade jag hoppats kunna elda för att hålla stugan varm, men vid en provtryckning visade sig murstocken läcka och ytterligare renovering krävs. Tur då att december blev ovanligt varmt. Jag fick pröva mina sång-vingar på kyrkans julbord där jag som lucia för första gången sjöng solo inför ett större antal människor. När folkdansträningarna var slut för terminen fick jag en nyck och drog igång en egen, informell danskurs för alla som ville prova på folkdans.
Under december kom jag också snabbt allt närmare en av mina nya vänner – du vet vem du är! 🙂 En av årets sista dagar hittade jag återigen ett skadat djur strax utanför huset, den här gången i form av ett stackars påkört rådjur. Året avslutades tillsammans med samma härliga gäng som förra året, även nu i mitt hus där vovven nästan slapp oroas av smällare och raketer.
Adventstid.
Med andra ord, positiva och negativa händelser har avlöst varandra, men de positiva har definitivt varit flest. Jag kan se tillbaka på det gångna året med glädje och tacksamhet, och med glad förväntan se fram emot ett andra år i Morgongåva!
Det här måste vara den varmaste dagen hittills i år! Riktig sommarvärme! Vad kunde då passa bättre än en utflykt? Jag tog med mig Nike och Silva till Sätra och Blåsippsbacken. När vi kommit hem fick även kaninen Jumjum årets första tur i koppel. Han njöt i fulla drag!
Det lilla monstret! (Ursäkta den suddiga, mörka bilden, men på resterande 2500 bilder såg hon för snäll ut...)
Silvas löpperiod närmade sig sitt slut och jag andades ut och tänkte att den här gången slapp vi hennes extrema stress i samband med löpet. Fantastiskt! Men tji fick jag. Det var den 21:a dagen sedan hon började och det borde alltså i princip vara över. Istället börjar hon uppvisa alla möjliga konstiga och sjukt jobbiga beteenden, t.ex:
Slickar på saker nästan hela tiden – mina byxor och mitt täcke är favoriterna. De här slick-ticsen dyker upp då och då när hon är stressad, men nu är det värre än någonsin!
Följer efter mig vart jag går och har jättesvårt att slappna av, särskilt på kvällen när det är dags att sova. Hon går runt i rummet och hittar på det ena otyget efter det andra, och det spelar ingen roll vad jag gör…
Juckar mot min säng när hon får tillfälle. Förra året gick det så långt att hon kissade i den! Usch! Nu har jag haft bättre koll och sluppit sådana incidenter – hittills i alla fall.
Slår dövörat till när vi är ute. Ska bara nosa och spana in andra hundar. Suck. Är det något jag verkligen hatar så är det hundar som låtsas som om man inte finns.
Är ännu mer rädd än vanligt, känns det som. Men det kanske beror på att det är svårare att avleda henne.
Lyfter på benet när hon kissar! Det är väl det enda i den här listan som inte är jobbigt, utan bara lite lustigt. Har aldrig sett henne göra det förut!
Försöker öppna ytterdörren när vi är inne och vägrar gå in när vi varit ute.
Hon har till och med börjat uppvakta kaninen i brist på hanar av sin egen art! Står långa stunder vid hans bur och skuttar och kråmar sig. Hon kunde inte valt ett mer ointresserat föremål för sina närmanden… Jumjum bara ligger stilla i spånet och tittar inte ens åt hennes håll.
Varje gång det blir så här tänker jag att jag bara måste låta kastrera henne innan nästa löp! Sedan när det är över så glömmer jag tydligen hur illa det är och tänker att det inte är värt alla pengar…
Förra veckan bodde jag för en gångs skull för mig själv medan resten av familjen var bortresta. När jag ensam hade ansvar för kaninen tog jag mig mer tid att umgås med honom. Jag gjorde en kompostgallerhage i anslutning till buren och tog med honom ut i koppel. Båda dera uppskattades förstås av lilla Jumjum, som tvingas spendera alltför mycket tid i sin lilla bur.
Av den anledningen är kaniner för mig ofta lika med dåligt samvete. De får komma ut ur buren för sällan, deras klor klipps inte tillräckligt regelbundet, de får inte nytt vatten tillräckligt ofta…
Att det blir så här är SÅ SYND, för egentligen är kaniner ett av mina absoluta favoritdjur. De är (med vissa undantag förstås) gosiga, sällskapliga, pigga och nyfikna. Ofta förvånas man över att de kan så mycket mer än man tror. Se bara på mitt tidigare inlägg med fascinerande kaninfilmer!
Mitt första husdjur, som jag fick när jag var i sjuårsåldern, var en kanin, en liten vit hermelin vid namn Tussie. Min syster fick en hon med, en rödbrun som döptes till Rosie. Tyvärr var det två väldigt skygga djur som kunde ta en evighet bara att få upp ur buren. Till råga på allt vísade det sig att Rosie inte var någon hona, utan en hane! Så plötsligt hade vi inte bara två kaniner utan fyra. Den ena ungen sålde vi, men lilla Gråvit fick stanna.
De här kaninerna var väl egentligen inte så värst roliga att ha. Ändå hade jag fastnat för kaniner och efter flera år, när bara Rosie fanns kvar av de andra (som bott utomhus), köpte vi Jumjum, en dvärgvädurshane som skulle bo inne. Han var raka motsatsen till de andra kninerna. Trygg, kelsjuk, modig… Och dessutom tyckte han om paprika, vilket de andra alltid hade ratat!
Nu börjar Jumjum bli gammal och jag funderar på hur det ska bli när han inte finns kvar längre. Skönt att slippa det där dåliga samvetet förstås, men ändå väldigt tomt på något sätt…
Kanske blir det ingen ny kanin på ett tag, men när jag har tid och plats vill jag ha ett gäng gotlandskaniner. Som många av er vet så brinner jag för lantraser och gotlandskanin är just en sådan lantras, som behöver hjälp att bevaras till framtiden. Men det är inte bara därför jag gillar gotlännigen. De är lagom stora (ingen dvärgkanin men inte överdrivet stor), de är aktiva, friska och tåliga och de finns i alla tänkbara färger.
Nej, nu tror jag att jag ska gå och plocka upp den lilla långöringen ur buren en stund!
Samma kväll som jag postade det senaste inlägget, insåg jag att den dagen var lilla Jumjums födelsedag! Min rara kanin fyller sex år och jag tänker bara på bloggens årsdag. Fy på mig! Jag gick genast upp ur sängen för att klappa honom och ge honom en smaskig majsring. Här kommer lite bilder på födelsedagsbarnet.
Jumjum när han inte var året ens.Berenike ute i skogen med JumjumDet kanske finns något gott inne i skåpet!
Så var man hemma igen efter en vecka på landet. Vi har kört häst och vagn, kelat med kaninungar, matat flasklamm, plockat pinfärska ägg och mycket mera. Nu är jag ännu mer övertygad om att jag vill ha en egen gård med en massa djur.
Jag och en av de fyra gotlandskaninungarna, som jag och Vero gav namnet Klöver.
Det blev inte riktigt så jobbigt med Silva som jag befarat. Den enda som hon var riktigt rädd för var en granne som kom förbi ibland. Hon jagade inte hönsen, hon kom ganska bra överens med hunden och hon skällde inte alltför mycket på hästarna.
Silva lärde sig snabbt att tycka om att åka vagn, trots att det skumpade.
Jag blev väldigt förtjust i ett av de små flasklammen (vem skulle inte blivit det?). Och eftersom jag tycker mycket om får i allmänhet, är intresserad av ullberedning samt längtar efter fler egna djur, dök idén upp att jag skulle vilja ha Lilla Bä. Jag trodde jag var lite galen, men det verkade inte fårens ägare tycka. Hon skulle spara lammet åt mig tills jag hittat någonstans att ha honom!
Jag matar Lilla Bä.
Problemet är att jag ännu inte har hittat något ställe som kan ta emot honom. Jag har skrivit till alla fårägare jag känner till norr om Stockholm samt satt in annonser både här och där, men ingen har ännu svarat ja. Jag börjar bli rädd att Lilla Bä kommer hamna hos någon annan; någon som inte kommer tycka lika mycket om honom som jag…
