Min träningskompis Karro har skrivit ett tänkvärt inlägg på ämnet. Läs det HÄR!
Kultur
Valborg
Silva har blivit jätteduktig på att leka. Hon är direkt med på noterna när jag plockar fram en leksak, så länge vi är inomhus i alla fall. Igår började jag dock undra om jag satsar lite för mycket på lekandet? Då lekte vi så vilt, jag och Silva, att mattan glider iväg under mina fötter, jag ramlar rakt in i kaffebordet – påskprydnaderna flyger åt alla håll – och landar på min hand. Det blev en ordentlig stukning. Som tur var, var det högerhanden i alla fall.
Precis efter att det här hände, skulle vi iväg till majbrasan. De hade inget på det ställe där vi brukar vara, så i år åkte vi till Akalla by istället. Där var det mer folk än det brukar vara på vårt vanliga ställe och jag undrade i mitt stilla sinne hur många människor Silva kommer ha skällt ut innan kvällen är slut.
Jag ska då alltid underskatta min stackars hund! Hon skällde inte på en enda människa! För människor som bara går omkring är egentligen inte läskiga. Och tydligen är det inte heller särskilt läskigt med människor som pekar, stirrar och utbrister ”nej men åh en sådan söt hund!”, åtminstone inte när matte står med handen i fickan…
Nej, människor skällde hon inte på. Men tyvärr började de skjuta raketer tidigare än jag hade räknat med. Vi befann oss då alldeles i närheten av skottplatsen och det betydde ren och skär panik från Silvas sida. Hon skällde hysteriskt och skulle fly till varje pris. Det var inte lätt att hålla henne med min skadade hand. Vi gick direkt till bilen och åkte därifrån, det fanns inget annat att göra.
I efterhand känns det som att jag var oansvarig som tog med henne till ett ställe där det med stor sannolikhet skulle smällas raketer. Jag får försvara mig med att där vi brukar fira, kan jag inte minnas att de brukar skjuta så nära, eller i alla fall inte så direkt efter att brasan tänts. Dessutom brukar hon vara mer rädd inne än ute, så det kanske hade varit ännu värre om vi stannat hemma och de börjat skjuta här ute på fotbollsplanen.
Nästa nyårsafton får jag nog droga henne, för så här ska varken hon eller vi behöva ha det.
Fantastiska hundar!
Jag tittade runt lite på YouTube och hittade många filmer om hundar som gör otroliga insatser. Eller vad sägs om dessa duktiga och modiga vovvar?
En dumpad hund som blir hjälte i sitt nya liv:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=L8Mw_vKJ9wg&feature=player_embedded]
Kul när en s.k. kamphundsras får lite positiv uppmärksamhet för en gångs skull:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=lMeKGeu81fw&feature=player_embedded]
En annan hund som många antagligen tycker ser farlig ut, men som på ett lugnt sätt skyddar en baby från en annan hund (hunden är för övrigt väldigt lik min dagmattehund Kalle!):
[youtube=http://www.youtube.com/v/ZXCrmrcQnU4&hl=sv_SE&fs=1&]
En tik som tar sig an en människobaby som om den vore en av hennes egna valpar:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=2rWP1O3HbAs&feature=player_embedded]
I filmen Den otroliga vandringen, är det en hund som räddar en kattunge ur ett brinnande hus. När jag såg den (det var länge sedan) trodde jag att något sådant aldrig skulle hända i verkligeheten. Men där hade jag fel:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=XIKZ_jRuPKY]
Vet du förresten att du kan träna din hund till brandvarnare? En hund märker av brand tidigare än en elektronisk brandvarnare. Anders Hallgren har skrivit en bok om hur du går till väga: Livräddaren på fyra ben.
Agilityträning
Jag hade hört ryktas att åtminstone en liten fläck av agilityplanen på klubben var snöfri och torr, så idag åkte vi äntligen dit och körde årets första riktiga träningspass! Silva verkade så glad att få ta riktiga hinder igen. Så fort jag vände ryggen till rusade busungen bort till gungbrädan och sprang över den på egen hand. Inte så bra, egentligen, men hellre det än att hon tycker den är obehaglig, som det tyvärr finns en hel del hundar som gör. Kontaktfältsbeteendet satt i alla fall som gjutet, trots det långa uppehållet, och trots att sista gången vi sprang kontaktfältshinder var på en tävling där jag var så mån om att få en bra tid, att jag ”fuskade” och stannade henne i rätt position genom att hålla upp handen i ett passande ögonblick.
Förutom uppfräschande av kontaktfältshindren och lite slalomingångar, provade vi även en sorts bakombyte jag läste om i senaste Canis. Jag har tydligen gjort på ”det gamla sättet” och bara precis slunkit över på hundens andra sida, ofta medan vi var på väg rakt fram. Artikelförfattaren (Anna Larsson) menade att den enda fördelen med att hon en gång gjort på det viset, var att nu visste hon vad hon INTE skulle göra. Det självsäkra uttalandet fick naturligtvis mig att genast förkasta alla bakombyten jag gjort under min och Silvas agilitykarriär. Nu är det det nya som gäller.
Det, för mig, mest spektakulära med det här nya bakombytet var att bytet alltid skulle vara ett tecken för hunden att svänga precis efter det hinder den är på väg mot när bytet sker. Dessutom ska man, direkt efter hindret innan, börja springa i en diagonal linje mot den motsatta kanten på hindret framför. Det här var inte lätt att förklara. Om någon förstår vad jag menar blir jag förvånad! Men ni som är intresserade kan ju alltid beställa Canis nr 2/2010.
Silva har alltid haft svårt för bakombyten, eftersom hon bryr sig lite väl mycket om var jag befinner mig och kommer liksom av sig om jag ser ut att röra mig åt ett annat håll än henne. Och visst, även nu blev det ett par sådana stopp, men på det hela taget tycker jag det kändes mycket bättre än våra gamla vanliga bakombyten. Det här är något vi ska träna mer på!
Som om det inte vore nog med att träningen gick galant, så var det även ett helt fantastiskt väder och på väg hem från klubben hittade jag en kulle helt översållad av tussilago! Jag som nästan börjat bli rädd att tussilagon höll på att utrotas och undrade om det kanske vore dags att fridlysa den. Det må vara hur det vill med den saken här i Kärrdal, men i Råsta skulle det snarare vara aktuellt med lite gallring så att inte tussilagon tar över helt och hållet! Jag fick i alla fall med mig en ordentlig bukett solsken hem. Det var grädden på moset den här toppendagen!
Bulldogg – eller kanske en pudel?
Jag vill uppmärksamma programmet Bulldogg som går söndagar kl. 15.00 och 18.30 på Barnkanelen. Det är visserligen ett barnprogramm, men även jag som 20-åring tycker det är väldigt trevligt att titta på.
Det bästa med programmet är dess budskap, nämligen att man inte ska döma hunden efter håren, eller mer konkret, att man inte ska välja ras efter dess utseende utan istället gå på hur den är mentalt, vad den kräver och vad den tycker om att göra.
Claudia Galli, utbildad hundinstruktör på Hundens Hus, låter barn i tioårsåldern vinna en dejt med en hund. De får välja bland tre olika hundar (olika varje gång), men de får inte se bilder av de hundar de får välja mellan. Istället får de lyssna på presentationer av hundarna och ställa en egen fråga till dem. Ett riktigt smart upplägg, tycker jag!
Flera av barnen kommer dit med förhoppningar om att få träffa en särskild ras. Några av dem lyckas pricka rätt och får bekräftat att en sådan hund faktiskt passar dem. I det senaste programmet däremot, hoppas Elin på en schäfer, men den hon slutligen väljer visar sig vara en liten tax.
På dejterna får barnen sedan vara med om olika hundupplevelser, t.ex. prova agility, åka skidor efter hunden och träna med en utbildad räddningshund. Jag blir nästan lite avundsjuk på en del av barnen!
På Bulldoggs hemsida kan du se programmet när du vill, och det tycker jag faktiskt att du ska göra, om du är det minsta hundintresserad och framför allt om du funderar på att skaffa hund! På hemsida finns också ett trevligt rastest. Jag fick storpudel, och ja, på sistone har jag faktiskt tänkt att en pudel skulle passa mig på många sätt…
Glad påsk!
Cesar Millan, here I come!
Jag har på sistone tänkt om rejält angående hundträning. Jag har läst på lite mer om t.ex. Cesar Millan, ”hundviskaren”, och inser att han inte är så dålig som jag tyckt tidigare. Trots allt så lyckas han ju oftast förvandla de vildaste bestar till fromma lamm på bara några minuter. Är det inte fantastiskt?
I två år har jag nu jobbat med Silvas problembeteende med hjälp av s.k. positiva metoder, som klickerträning. Men vad har hänt? Nästan ingenting! Hon skäller fortfarande på människor som kommer hit på besök eller försöker klappa henne när vi är ute och går. Och varför det? Jo, antingen måste det vara fel på träningsmetoderna, eller också har jag missbedömt anledningen till att hon gör detta – kanske båda delarna? Jag börjar inse att det faktiskt handlar om rent trots. Hon försöker helt enkelt ta på sig ledarskapet genom att försöka bestämma vilka som får komma hem till oss. Tänk, att jag varit så blind! Här går hon och tror att hon äger huset, och så försöker jag råda bot på det med lite godis…
Nej, nu ska här till nya tag, för så här kan det inte få fortgå! Jag måste visa att det är jag som bestämmer. Hädanefter betyder minsta skall från Silva två fingrar i sidan och ett obehagligt ”tschhh”-ljud, helt i hundviskarens anda. Då kommer hon förhoppningsvis att hamna i ”a calm submissive state” och acceptera vilka gäster som helst. I annat fall får jag lov att rulla över henne på rygg och hålla henne kvar där tills hon lugnat sig. Jag kommer inte tycka om att göra så, men måste man så måste man. Det är bara att stålsätta sig och ignorera eventuella pip och skrik. Silva låter ju för ingenting… I vilket fall kommer jag aldrig att ta till elhalsband. Någonstans måste man dra gränsen.
För att verkligen befästa mitt ledarskap, måste jag även vidta en mängd andra åtgärder. Att Silva har haft i det närmaste fri tillgång till mat är en styggelse! Att hon ska kunna gå och äta nära hon vill, medan vi andra flockmedlemmar håller sig till bestämda måltider. Nej, mat får hon numera bara efter att vi har ätit. Om hon någon gång måste äta innan oss, får jag lov att kalla till mig familjen och ge dem varsitt kex eller något, innan Silva får påbörja sin måltid.
Vidare måste jag bli strängare vid ytterdörren. Hittills har jag visserligen lärt henne att vänta på varsågod innan hon får gå ut. Dock har jag gjort det av ganska oväsentliga anledningar och på fel sätt. För att hon verkligen ska förstå att det är jag som bestämmer, måste jag visa mitt ogillande ordentligt om hon försöker gå ut före mig, istället för att bara stänga dörren igen, som jag gjort tidigare.
Oj, jag har mycket att ta tag i, men så kommer jag också att få en tyst och stillsam hund som lyder minsta vink!
Nu kommer det ett gäng påskkäringar, så det är bäst att jag går och ”viskar” lite till min hund!
Jaså, är min hund hård, självständig, nafsig och svårtränad?
När man skriver en rejäl faktabok, är det inte rimligt att låta faktagranska boken innan man ger ut den?
Alternativt: kan en hundras temprament och egenskaper bero helt på i vilket land hunden härstammar ifrån? Eller har Silva utsatts för en rejäl mutation som gjort henne till raka motsatsen till sina rasfränder?
Igår kikade jag lite på bokrean och hittade bland annat flera hundböcker som fokuserade på att beskriva en massa olika raser. Naturligtvis är jag intresserad att se vad författarna skriver om ”min” ras.
I den första boken, ”Hundar – illustrerat uppslagsverk”, läser jag till min stora häpnad att keeshonden är ”hårdför och självständig”. Det är väl ungefär det sista jag hade väntat mig. Ordet hårdför går visserligen att tolka på olika sätt. Synonymer kan vara härdig, tuff, hård. Härdig kan jag gå med på, och tuff, kanske, men absolut inte hård. Och att över huvud taget sätta ordet självständig i samband med Silva, som alltid hänger mig i hasorna, är skrattretande.
Dessutom påstår den här boken att en kees kräver daglig genomborstning. Det stämmer inte alls. En gång i veckan är idealiskt, men mer sällan går också bra.
Nästa bok, ”Hundar – Allt du behöver veta” av Dr Bruce Fogle, påstår att keesen är en ”utåtriktad sällskapshund, men den har en tendens att nafsa”. Jag kunde knappt tro mina ögon! Aldrig har jag hört någon påstå att keesen är utåtriktad. Alla beskriver den tvärtom som reserverad, något som bekräftas av de keesar jag känner. Att sedan ha mage att säga att nafsande är ett rastypiskt beteende! Dr Fogle kanske har haft oturen att träffa en ouppfostrad kees som nafsade mot honom, och tagit det som någonting representativt för rasen. Eller vad har han annars fått det ifrån?
Nästa mening börjar ”Trots att den inte är lätt att få lydig…” Ännu ett häpnadsväckande påstående! Jag har ofta hört keesen tillskrivas ordet lättlärd, vilket även är min erfarenhet. Här gissar jag att felaktigheten beror på hur Dr Fogle tränar hundar. Det är säkert svårt att hunsa runt en kees med tvång och bestraffningar, då den har ett visst mått envishet. Men får man den bara att tycka träning är roligt, så kan man lära en kees nästan vad som helst!
Om jag hade haft de här böckerna till hjälp när jag skulle välja ras, hade jag definitivt inte valt en keeshond. Nu gjorde jag det i alla fall, och har jag fått en hård, självständig, utåtriktad, nafsig och svårtränad hund? Inte alls! Så, slutsatsen är: tro inte på allt du läser! Och när du ska välja ras, läs i många böcker, fråga många personer med erfarenhet av rasen, hör av dig till rasklubben, sök på internet… Allt för att få en så rättvis bild som möjligt av din framtida hund, och bli säker på att den passar just dig.
För tänk om jag faktiskt hade velat ha en hund som nafsade mot mig och alltid gjorde precis tvärtemot vad jag ville… Vad besviken jag hade blivit!
Ännu en hundtränare i TV
Igår kväll var det premiär för ännu ett amerikanskt hundträningsprogram. Denna gång är det brittiska Victoria Stilwell som besökte familjer med hundproblem. Det första hon gjorde var att börja prata om att matte skulle återta ledarrollen. Jag suckade uppgivet. Ännu ett trycka-ner-och-skrämma-till-lydnad-program? Finns det inte nog av sådana redan?
Som tur var visade det sig att jag hade fel. Efter de första minutrarna blev jag gång på gång positivt överraskad. Hon jobbade nästan genomgående med positiv förstärkning och negativt straff. Till exempel skulle hon lära Prince, dagens problemhund, att inte springa fram och överfalla besökare. Han fick lära sig att sitta kvar när någon kom in genom dörren. Reste han sig stängdes dörren framför besökarna. Satt han däremot kvar kom besökarna fram och hälsade på honom.
Prince brukade sitta i bur när matte var borta. Matte fick fullständigt släpa honom in i buren, något som Victoria inte gillade. Hon fick matte att själv krypa in i buren och se hur roligt det var. Visst, det var ju inte så kul, men vad ska man göra då? Jo, ”vi måste få honom att älska sin bur!”, utbrast Victoria engagerat. Fantastiskt!
Dessutom visade Victoria på ett väldigt tydligt sätt hur många oönskade, övergivna husdjur det finns i USA och varför man inte ska ta valpar efter sin hund ”bara för att”.
På Victorias hemsida står det bl.a. ”Stilwell is passionate about using positive reinforcement training methods that enhance a dog’s ability to learn while increasing confidence. [….] She is firmly against the use of forceful, dominance-based training techniques which often result in ’quick fixes’ but ultimately cause more long-term harm than good.” Ett av problemen med andra hundprogram i TV, som t.ex. Cesar Millans, är just att straffbaserad träning ofta bara ger kortsiktiga resultat. Det ser bra ut i TV, men vad händer när filmteamet åkt därifrån?
It’s Me or the Dog bevisar att det går alldeles utmärkt att träna en hund utan att använda våld.
Jag ser redan fram emot nästa onsdag!
Böcker om husdjur
Min blogg är inte, till skillnad från min mammas, en blogg om barnlitteratur. Men jag vill ändå uppmärksamma två böcker som jag råkade hitta på biblioteket här om dagen. (Jag gick dit med ambitionen att absolut inte låna någonting, då jag redan har så mycket att läsa, men naturligtvis kom jag hem med en bunt böcker i alla fall…).
Den första heter Husdjurens vilda liv och är av Stefan Casta och Staffan Ullström. Den behandlar våra husdjurs historia på ett trevligt och lättsmält sätt. Boken börjar med vårt äldsta husdjur, hunden, och fortsätter via bl.a. geten, hästen, katten, duvan och undulaten fram till hamstern, som bara varit tam i ca 80 år. Även om den är skriven för barn, är den perfekt även för vuxna som vill veta hur det gick till när våra husdjur domesticerades. Visste du till exempel att man förr trodde att uroxarna var älvornas oxar och att alla tama guldhamstrar härstammar från en enda kull vilda hamstrar? Den intressanta faktan illustreras av fina teckningar av både vilda och tama djur.
Den andra boken, Djuren på gården, är en fotobok med underbara fotografier av Sven Zetterlund. Tillsammans med Ingegerd Zetterlund berättar han väldigt trevligt om djuren på bilderna. Vi får bl.a. läsa om ardennerstoet Majra som just fått ett föl, om lammet Pella som räddar sin blinda syster Pralin från att springa in i en sten, om katten Mio som överlevt mot alla odds och om sankt bernhardstiken Rosa som för en stund lämnar sina valpar för att sno mat från hönsen. Efter varje avsnitt om ett djur, följer en eller två sidor med grundläggande fakta om arten.
I båda böckerna förmedlas budskapet att många produktionsdjur lever under dåliga och onaturliga förhållanden. I Djuren på gården, är flera av de små ”reportagen” från KRAV-gårdar och författarna förklarar vad som får djuren att må bra. Lantraser nämns också i båda böckerna. De kan säkert vara bra underlag för att berätta för barn varför det är viktigt att bevara våra lantraser.