shadow

Agilityträning för två

Det har blivit mycket agilityträning på sistone. Dels har jag köpt ett riktigt slalom, som på alla sätt är bättre än mitt hemgjorda. Med hjälp av det började jag i stort sett om från början med Silvas slalomträning, eftersom att det gått så dåligt på sistone. Hon var riktigt duktig och jag kunde öka svårighetsgraden snabbt. Hon verkade också tycka att det var otroligt kul.

Silva springer slalom
Foto: Karolina Sandgren

Så inför helgens tävling på hemmaplan borde jag ha känt mig lugn. Men minnet av alla vårens misslyckanden med just slalom, var jag ändå lite spänd inför mötet med de tolv gula pinnarna. Så gick det som det gick också: slalom-fel i båda loppen, varav ett ledde till disk och det andra till fem fel.

Det andra loppet kändes mycket bra i övrigt. Silva var riktigt framåt och följsam och gjorde allting rätt. Slalomet var det enda felet vi fick i det loppet. Jag försöker att inte tänka på att vi antagligen hade haft en god chans att få en pinne om det inte varit för det avskyvärda slalomhindret. Okej, inte avskyvärda. Det roliga och mycket utmanande hindret som vi med gott mod ska träna vidare på tills vi ska ut på tävlingsbanan nästa gång! Man måste vara positiv! 🙂

Vid sidan om all slalomträning har jag även börjat träna agility med Wilda. Jag har länge längtat efter att få träna en till hund från grunden, eftersom Silvas grundträning var ganska slumpmässig och ogenomtänkt. Vi har hittills tränat olika grundövningar som handtarget, kontaktfältsbeteende, cirkelträning, släppkommando och stanna kvar. Wilda lär sig fort och är väldigt rolig att jobba med.

Wilda

Agilityträning

Jag hade hört ryktas att åtminstone en liten fläck av agilityplanen på klubben var snöfri och torr, så idag åkte vi äntligen dit och körde årets första riktiga träningspass! Silva verkade så glad att få ta riktiga hinder igen. Så fort jag vände ryggen till rusade busungen bort till gungbrädan och sprang över den på egen hand. Inte så bra, egentligen, men hellre det än att hon tycker den är obehaglig, som det tyvärr finns en hel del hundar som gör. Kontaktfältsbeteendet satt i alla fall som gjutet, trots det långa uppehållet, och trots att sista gången vi sprang kontaktfältshinder var på en tävling där jag var så mån om att få en bra tid, att jag ”fuskade” och stannade henne i rätt position genom att hålla upp handen i ett passande ögonblick.

Förutom uppfräschande av kontaktfältshindren och lite slalomingångar, provade vi även en sorts bakombyte jag läste om i senaste Canis. Jag har tydligen gjort på ”det gamla sättet” och bara precis slunkit över på hundens andra sida, ofta medan vi var på väg rakt fram. Artikelförfattaren (Anna Larsson) menade att den enda fördelen med att hon en gång gjort på det viset, var att nu visste hon vad hon INTE skulle göra. Det självsäkra uttalandet fick naturligtvis mig att genast förkasta alla bakombyten jag gjort under min och Silvas agilitykarriär. Nu är det det nya som gäller.

Det, för mig, mest spektakulära med det här nya bakombytet var att bytet alltid skulle vara ett tecken för hunden att svänga precis efter det hinder den är på väg mot när bytet sker. Dessutom ska man, direkt efter hindret innan, börja springa i en diagonal linje mot den motsatta kanten på hindret framför. Det här var inte lätt att förklara. Om någon förstår vad jag menar blir jag förvånad! Men ni som är intresserade kan ju alltid beställa Canis nr 2/2010.

Från ett träningspass i höstas. Foto: Karolina Sandgren

Silva har alltid haft svårt för bakombyten, eftersom hon bryr sig lite väl mycket om var jag befinner mig och kommer liksom av sig om jag ser ut att röra mig åt ett annat håll än henne. Och visst, även nu blev det ett par sådana stopp, men på det hela taget tycker jag det kändes mycket bättre än våra gamla vanliga bakombyten. Det här är något vi ska träna mer på!

Som om det inte vore nog med att träningen gick galant, så var det även ett helt fantastiskt väder och på väg hem från klubben hittade jag en kulle helt översållad av tussilago! Jag som nästan börjat bli rädd att tussilagon höll på att utrotas och undrade om det kanske vore dags att fridlysa den. Det må vara hur det vill med den saken här i Kärrdal, men i Råsta skulle det snarare vara aktuellt med lite gallring så att inte tussilagon tar över helt och hållet! Jag fick i alla fall med mig en ordentlig bukett solsken hem. Det var grädden på moset den här toppendagen!

Första målet uppnått!

I lördags kom jag och Silva runt hoppbanan utan att diska oss! 😀 …vilket var vårt första mål under fliken ovan.

Det enda hinderfel vi fick var 5 fel för missade pinnar i slalom. Men den som vill leka ”finn fem fel” i resultatlistan får ändå leta förgäves, för vi fick grymt mycket tidsfel, dels för att jag fick ta om slalomet två gånger och dels för att Silva den knasbollen stannade upp och vädrade i luften en gång mitt under loppet. Instinktivt skrek jag ”hiiiiit!” det högst jag kunde, men naturligtvis skulle jag hellre ha visslat eller ropat lite mer normalt. Hon lyssnar aldrig lika bra när jag låter panikslagen… :p Vi slutade på femtonde plats av 25 deltagande ekipage.

Det var en ovanlig tävling på flera sätt. Dels för att jag var medarrangör så att jag direkt efter loppet var tvungen att gå och dela ut priser (som för övrigt höll på att fara all världens väg pga den förskräckliga blåsten). Och dels för att en journalist gjorde ett repotage om att börja tävla med sin hund och hade valt mig som huvudperson i repotaget, varför jag hade en penna och en kamera i hälarna vart jag gick. Jag glömde som vanligt min egen kamera, men titta i Härliga Hunds aktiveringsbilaga om några månader så får ni se hur det såg ut när vi för första gången tog oss runt en tävlingsbana!

Massa träning

Två dagar innan Solna-Sundbybergs BK:s agilityhandlingskurs skulle börja mailade Linda, instruktören, och frågade om jag inte skulle hoppa på den. Så då gjorde jag det! Ett kurstillfälle av tre (långa) har varit hittills. Silva var enda medium-hunden, resten var large. Det som var svårt för de stora hundarna klarade Silva relativt lätt, medan vi hade mer problem med annat. Roligt var det i vilket fall som helst!

En av de andra deltagarna var Karro, som har företaget Dogparty där jag gått på drop-in-kurser. Nu har vi börjat träna agilityhandling en gång i veckan för att repetera det vi gör på kursen. Mycket trevligt att få träna med ordentliga agilityhinder utan att behöva åka buss en timme innan och en timme efter!

Silva var ovanligt lat  igår på vår första sådana träning (kanske för att vi inte brukar träna på förmiddagen…) och var mest intresserad av min jacka som jag slängt på marken… Jag saknar ofta den där riktiga energin som man ser hos de flesta agilityhundar (även om den visst skymtar fram då och då!)… Men vi lärde oss ändå en hel del! Jag började t.ex. tänka mer på var jag placerade fötterna och genast gick det mycket bättre!

På handlingsträningen. Foto: Karolina Sandgren
På handlingsträningen. Foto: Karolina Sandgren

Samma Karro har arrangerat en lydnadsträningsgrupp som kör igång på onsdag nästa vecka. Det ska bli hemskt roligt att komma igång på allvar med lydnadsträningen! En trevlig grupp verkar det vara också! Den intresserade kan spana in vår gemensamma blogg, http://lydnadsgruppen.bloggproffs.se.

För att jag ska komma framåt i träningen har jag låtit mig inspireras av Karro (se hennes (Spejas) blogg i länklistan till höger!) och satt upp mål inom de tre grenar jag tänker satsa på de närmaste åren. Kika på dem under fliken ”Mål” i överkanten här på bloggen!

Här ser hon i alla fall pigg och energisk ut! :-)
Här ser hon i alla fall pigg och energisk ut! 🙂 Foto: Karolina Sandgren

Nytt halsband

För ett tag sedan skulle pappa slänga en gammal ryggsäck. Som tur är hann jag rädda några remmar och spännen i sista stund. Och igår ägnade jag ca 5 minuter åt att tillverka ett halsband av en del av materialet.

Det blev precis ett sådant halsband som jag länge önskat mig. Ett brett, fast sådant med enkelt spänne. Spännet och ringen är stora så att det går snabbt att koppla Silva under en promenad. På läderhalsbandet brukar man få sitta och leta flera minuter efter koppelringen ibland… Dessutom har det nya halsbandet färger som passar till de flesta andra av Silvas grejer (som huvudsakligen går i blått, rött, mossgrönt och svart). Inte för att färgen syns när hon har det på sig, men det är i alla fall trevligt att veta!

Halsbandet
Halsbandet

Jag var i stort behov av ett nytt halsband eftersom läderhalsbandet måste sitta i blä-kragen som kli-monstret måste ha rätt ofta nu för tiden. På sistone har det blivit många promenader med ett kort, skrikande turkost strypkoppel från djursjukhuset… Nu är det slut med det!

En vecka kvar nu, sedan smäller det! Vår första agilitytävling! Jag har ordnat tävlingsbok och allt.

Dessutom är jag nu för tiden med i Solna-Sundbyberg BKs tävlingsgrupp och är alltså med och ordnar klubbens egna tävlingar. Om någon kan tänka sig att ställa upp som funktionär på en kvällstävling 20/8 blir vi glada! Du kan t.ex. bli parkeringsvakt, tidtagare eller hinderfixare. Det är bara att säga till! =D

Rapport för få?

På sistone har jag fått en del klagomål på att det inte händer något här på bloggen, och det är förstås smickrande. Men en av anledningarna till att jag inte skrivit på länge är just att jag inte tror att så många läser den. Det finns säkert statistik att tillgå för att kontrollera om det stämmer, men en titt på den skulle antagligen vara alltför nedslående och därför fortsätter jag hoppas att denna text kommer att följas av åtminstone några par ögon utöver mina allra närmaste släktingar och vänner (missförstå mig inte! jag uppskattar även er som läsare!). Några små läsarkommentarer skulle inte sitta fel, om det så bara står ”Hej, jag har läst det här inlägget!”.

Silva och jag tränar på. Vi går rätt ofta ut och ber folk hälsa på henne. Eller nja, vi ber dem att bara titta på henne, men det är det ingen som låtsas höra, utan de sträcker fram händer och pratar och smackar… Trots det går det väldigt bra och senast skällde Silva inte på en enda av personerna som kom fram! Det går åt rätt håll i alla fall!

Vad gäller burträningen har jag legat på latsidan och alltför mycket prioriterat agility och annat skoj, men Silva har i alla fall blivit jätteduktig på att springa till den från olika platser i huset. Tidigare tränade vi på ett liknande sätt, men med en dörrmatta istället för en bur. Då verkade hon tycka att det var jättejobbigt att springa iväg till mattan om jag stod en bit bort. Hon skällde, tvekade, vände sig om etc. Men med buren har jag knappt haft några sådana problem. Jag antar att det beror på att jag laddat buren med ett stort värde, bl.a. genom att sitta och matta vovvan med saftig burkmat medan hon låg där inne. Nu är det bara husets absoluta periferier som är riktigt svåra…

Svårare är det att ligga kvar en längre stund. När jag försöker locka ut henne med godis eller leksak förstår hon vad det går ut på och låter sig inte luras. Det är när det inte händer någonting särskilt som hon frestas att gå ut. Jag brukar låta henne ligga i buren ibland när jag ser på TV, men vi är fortfarande inte uppe i mer än fem minuter åt gången. Det kan hända att hon skulle klara mera, men jag vill vara säker på att hon lyckas nästan var enda gång.

Silvas huvud som sticker upp bakom några skära rosor, omgiven av grönska.
Jag brukar tycka om de allra flesta väder, men allt regn som varit den senaste månaden börjar gå mig på nerverna! Tur att det finns blommor, i alla fall, så att man alls märker att det är sommar! =)

På tal om agility så har vi börjat åka till hundklubben (Solna-Sundbyberg BK) nästan varje torsdag för att träna. Jag trivdes från första början! Enda nackdelen är att det tar så lång tid att ta sig dit (jag har ju inte körkort än, så jag åker buss & buss eller buss, pendeltåg & buss, vilket i vanliga fall tar ca 45 minuter och i värsta fall det dubbla…). För någon vecka sedan var jag funktionär på en agilitytävling som klubben arrangerade. Förutom att jag återigen blev sååå sugen på att själv tävla, ledde det till att jag blivit erbjuden en plats i tävlingsgruppen som ska arrangera höstens agilitytävling. Jätteskoj! =)

Midsommarafton kommer spenderas på ett tåg på väg till Linköping. Där (eller rättare sagt en bit utanför Åtvidaberg) ska jag och syrran ta hand om djur och växter på en liten gård medan ägarna är på semester. Där finns hästar, kaniner, katter, lamm, höns, vaktlar och en hund. Silva ska med, förstås. Det blir en prövning för oss med alla människor vi kommer träffa, men det ska nog gå bra… Hoppas jag…

Mer rädsleträning

I söndags var jag och såg på en agilitytävling på SBK Sthlms avd. Åh vad sugen jag blev på att själv tävla! Det hela ledde till att jag, så fort jag kom hem, ansökte om medlemsskap i Sveriges hundungdom, som innebär att jag även blir medlem i Solna-Sundbybergs BK. Nu ska vi bli aktiva som bara den, Silva och jag!

Med rädsleträningen går det bara bra! I veckan tränade vi för första gången med en kille, och visst var det läskigare än med de tjejer vi tränat med innan, men det slutade med att Silva helst ville följa med honom hem istället för mig!

Som jag nämnt tidigare ska jag börja rasta dobermannen Kalle några dagar i veckan. Nu har hans matte och jag kommit överens om att som en del av min lön ska hon hjälpa mig med träning av Silva.idag var vi ute och gick i området och jagade människor. Hon ger instruktioner och konverserar medan jag kan koncentrera mig på Silva. Känner mig supernöjd med detta! Mängdträning är viktigt och på det här sättet blir det betydligt mer än de gånger jag lyckas hitta personer jag kan instruera i förväg. (Det är nödvändigt då jag vill börja med att stå en bit bort med Silva.)

Jag har även köpt en canvasbur och börjat träna henne att ligga kvar i den vad som än händer. Målet är att hon ska gå dit när det kommer gäster och ligga kvar tills hon är någorlunda lugn och jag hunnit säga åt gästerna hur de ska bete sig mot henne för att inte skrämma henne. Hon har snabbt insett värdet av att ligga i buren (rätt som det är dyker det ju upp smarrig burkmat!) och hon kan ligga kvar när man lockar med godis och leksaker och även när det är andra hundar i närheten (hon låg i den på agilitytävlingen, bl a). Betydligt svårare lär det vara att stanna kvar trots att hon är rädd. Det ligger så djupt rotat i henne att springa fram och skälla på det som är läskigt. Nåja, vill man så går det!