Ett händelserikt år!

De senaste månaderna har jag verkligen misskött min stackars blogg, jag vet! Det är synd, för egentligen har jag haft en hel del att skriva om. Men just eftersom det hänt så mycket, har jag inte riktigt funnit tiden att sätta mig ner vid datorn och berätta om det… För de få som eventuellt är intresserade, tänkte jag göra en liten sammanställning av året som gått, förmodligen det mest händelserika i mitt liv så här långt, med nytt boende, nya jobb, nya vänner, ny bil, nytt husdjur och en massa nya erfarenheter…

Januari minns jag som en ganska seg månad. Jag visste att jag snart skulle flytta hemifrån, till min lilla stuga, men inget datum var bestämt. Det berodde på vädret, på om brunnsvattnet blev godkänt och en massa annat… Jag var mycket i huset och jobbade för att det skulle bli mer beboeligt.

Februari fortsatte ungefär som januari, tills den sista dagen i månaden då flyttlasset äntligen gick! Vi kunde dock inte vänta på bättre väder, utan snön låg tjock och vi fick bära alla möbler och flyttlådor 300 meter längs min oplogade infartsväg.

I mars var allt nytt. För första gången bodde jag ensam, jag var långt från storstaden och från alla jag kände. I efterhand verkar det lite galet, men flytten är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv! Redan i mars träffade jag många av de människor som skulle komma att betyda mycket för mig under resten av året, bl.a. genom Vittinge kyrkokör som jag gick med i redan efter en vecka.

Ännu hade jag dock inget jobb utöver firman, vilken jag inte skulle kunna leva på i längden. Om dagarna bakade jag bröd och stoppade strumpor, och försökte inbilla mig att jag på det sättet sparade lite pengar medan jag letade jobb…

Jag hade trott att jag flyttade till stugan lagom till vårens ankomst, men vintern blev lång och först i april smälte snön. Mycket blev enklare då, t.ex. kunde jag ta cykeln till affären i stället för att gå 2 km med tunga matkassar. Men tövädret bjöd också på en obehaglig överraskning. När smältsnön blev tung rasade vedbotaket in. Det mesta var dock bra. Jag försådde grönsaker, plockade blåsippor, pysslade med huset och sjöng vårsånger med kören.

I maj märkte jag allt oftare hur mycket jag kan om jag bara försöker och hur snälla och hjälpsamma de allra flesta människor är. Samtidigt blev jag alltmer desperat efter jobb. Genom reklamlappar om firman fick jag uppdraget som webbmaster för Morgongåva byalag och började engagera mig så smått i byalaget, vilket var roligt, men inte direkt genererade några pengar…

I och med att sommaren närmade sig började farbror, faster och kusiner emellanåt att vistas på sitt sommarställe, som ligger bara ett par kilometer från mitt hus. Under sommaren träffade jag dem mer än jag någonsin gjorde då vi båda bodde i Stockholm.

Mer positiva saker i juni var att jag gick med i Salaortens folkdansgille, att jag fick kakelugnen omsatt och var med i P4:s Karlavagnen – något jag knappast skulle ha vågat för bara något år sedan. Negativt var de nattliga besöken av fladdermöss i vardagsrummet och invasionen av stora myror, eventuellt hästmyror. Men det positiva övervägde och det hela toppades av att jag efter tips från en körkollega blev lovad timanställning på ortens demensboende. Där föll en sten från mitt hjärta!

Knappt hade jag hunnit börja jobba på demensboendet förrän jag en vacker junidag blev erbjuden nästa jobb, även det tack vare kören! Kyrkan behövde en vikarierande kanslist och jag var inte sen att acceptera erbjudandet. I ett par veckor gick jag dubbelt med min företrädare för att lära mig alla uppgifter. För att kunna ta mig till kyrkan utan bil fick jag låna en moped, även det en ny erfarenhet som gav mig lite större frihet.

Jag hade besök av syster och kompis som hjälpte mig ta upp land, sätta potatis och så grönsaker. På midsommar dansade jag med laget på fyra olika ställen, inklusive anstalten Salberga, och hade sedan en fantastisk midsommarkväll med systrarna hemma i stugan. Jag hängde även vid Sala silvergruva: dansade 1700-talsdanser och sjöng gruvsånger. I slutet av månaden vistades jag en vecka i den ekumeniska kommunitéten Taizé i Frankrike, en fantastisk möjlighet som jag fick tack vare min syssling som behövde någon att åka med.

Taizéresan varade några dagar in i juli. Den gav mig så mycket, både andligen och på ett mer världsligt plan. Bara det att få se den pittoreska franska landsbygden och pröva sin franska respektive tyska i skarpt läge! När jag kom hem igen var det framför allt jobb som gällde, både i kyrkan och på demensboendet. Däremellan blev det mycket trädgårdsarbete, bl.a. en hel del lieslåtter tillsammans med min ena kusin, som är en ännu nördigare ”slåttergubbe” än jag!

Augusti är förvisso en sommarmånad, men vädret var inte alltid så skönt och ibland tog det emot att sätta sig på moppen i regn, blåst och kyla. Det var tal om att jag skulle få ta över farfars bil, men den visade sig vara i alltför dåligt skick. I stället började jag leta efter en bil att köpa.

Att hösten närmade sig märktes också på att jag fick in en hel del möss i köket. Det är tydligen sådant man får stå ut med på landet, men jag kunde inte hjäpa att jag tyckte det var fruktansvärt obehagligt att höra dem springa omkring på natten och hitta söndergnagda mjölpåsar i det halvfärdiga skafferiet. Att jag som liten hade tammöss bidrog till att jag i början fångade dem och släppte ut dem, innan jag gav upp och la ut råttgift…

Mycket var alltså jobbigt i augusti, men månaden räddades av nöjet att kunna skörda egen potatis, broccoli, tomat, gurka etc. etc.

Den 1 september provkörde jag en bil som jag också köpte två dagar senare. Jag kom dock inte ens hem med den förrän den brakade ihop och fick bärgas till verkstad. Ett tag till fick jag fortsätta köra moppe, innan jag hittade en pålitlig Volvo V40 som sedan dess tagit mig vart jag vill.

All oro kring bilköpen, musinvasionerna och det nya ansvaret på jobbet nu när jag inte längre gick dubbelt, bidrog troligen till att jag under ett par veckor mådde ganska dåligt. Men det hindrade mig inte från att tapetsera i köket, åka till Stockholm på releasefest för min morbrors nya kokbok och göra en härlig utflykt till Gysinge inklusive byggnadsvårdsbutiken som jag velat besöka ända sedan jag först började intressera mig för gamla hus.

I oktober började jag även tapetsera i vardagsrummet, uthustaket blev äntligen lagat och min oländiga infartsväg var nyrenoverad. Kören firade 90-årsjubileum med stor konsert och middag med sång till långt in på natten. En dag tog jag hand om en skadad trast som låg på min väg. Många kvällar ägnades åt att sy på en ny kjol till min malungsdräkt, efter att i somras ha forskat om malungsdräktens historia och utformning.

I november gick en gammal dröm i uppfyllelse, när jag fick mitt första lantrasdjur, en svart gotlandskanin. Kanske var det ändå lite i tidigaste laget, då jag inte har någonstans att ha kaninen, men jag ville passa på när min kollegas man hade unga gotlänningar som han ville bli av med. Tills vidare får Sot bo kvar hos uppfödaren.

Jag sågade och målade panel och golvfoder etc. Med andra ord var stora delar av huset mer som en snickeriverkstad än ett hem…

När vintern kom hade jag hoppats kunna elda för att hålla stugan varm, men vid en provtryckning visade sig murstocken läcka och ytterligare renovering krävs. Tur då att december blev ovanligt varmt. Jag fick pröva mina sång-vingar på kyrkans julbord där jag som lucia för första gången sjöng solo inför ett större antal människor. När folkdansträningarna var slut för terminen fick jag en nyck och drog igång en egen, informell danskurs för alla som ville prova på folkdans.

Under december kom jag också snabbt allt närmare en av mina nya vänner – du vet vem du är! 🙂 En av årets sista dagar hittade jag återigen ett skadat djur strax utanför huset, den här gången i form av ett stackars påkört rådjur. Året avslutades tillsammans med samma härliga gäng som förra året, även nu i mitt hus där vovven nästan slapp oroas av smällare och raketer.

Med andra ord, positiva och negativa händelser har avlöst varandra, men de positiva har definitivt varit flest. Jag kan se tillbaka på det gångna året med glädje och tacksamhet, och med glad förväntan se fram emot ett andra år i Morgongåva!