shadow

Ett händelserikt år!

De senaste månaderna har jag verkligen misskött min stackars blogg, jag vet! Det är synd, för egentligen har jag haft en hel del att skriva om. Men just eftersom det hänt så mycket, har jag inte riktigt funnit tiden att sätta mig ner vid datorn och berätta om det… För de få som eventuellt är intresserade, tänkte jag göra en liten sammanställning av året som gått, förmodligen det mest händelserika i mitt liv så här långt, med nytt boende, nya jobb, nya vänner, ny bil, nytt husdjur och en massa nya erfarenheter…

Januari minns jag som en ganska seg månad. Jag visste att jag snart skulle flytta hemifrån, till min lilla stuga, men inget datum var bestämt. Det berodde på vädret, på om brunnsvattnet blev godkänt och en massa annat… Jag var mycket i huset och jobbade för att det skulle bli mer beboeligt.

När vi rev masonitskivorna kring murstocken hittade vi flera decimeter packad musspillning…

Februari fortsatte ungefär som januari, tills den sista dagen i månaden då flyttlasset äntligen gick! Vi kunde dock inte vänta på bättre väder, utan snön låg tjock och vi fick bära alla möbler och flyttlådor 300 meter längs min oplogade infartsväg.

Skrivbordshurts i snö.

I mars var allt nytt. För första gången bodde jag ensam, jag var långt från storstaden och från alla jag kände. I efterhand verkar det lite galet, men flytten är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv! Redan i mars träffade jag många av de människor som skulle komma att betyda mycket för mig under resten av året, bl.a. genom Vittinge kyrkokör som jag gick med i redan efter en vecka.

Ännu hade jag dock inget jobb utöver firman, vilken jag inte skulle kunna leva på i längden. Om dagarna bakade jag bröd och stoppade strumpor, och försökte inbilla mig att jag på det sättet sparade lite pengar medan jag letade jobb…

Promenad i mina nya vackra omgivningar!

Jag hade trott att jag flyttade till stugan lagom till vårens ankomst, men vintern blev lång och först i april smälte snön. Mycket blev enklare då, t.ex. kunde jag ta cykeln till affären i stället för att gå 2 km med tunga matkassar. Men tövädret bjöd också på en obehaglig överraskning. När smältsnön blev tung rasade vedbotaket in. Det mesta var dock bra. Jag försådde grönsaker, plockade blåsippor, pysslade med huset och sjöng vårsånger med kören.

Broccoli på tillväxt.

I maj märkte jag allt oftare hur mycket jag kan om jag bara försöker och hur snälla och hjälpsamma de allra flesta människor är. Samtidigt blev jag alltmer desperat efter jobb. Genom reklamlappar om firman fick jag uppdraget som webbmaster för Morgongåva byalag och började engagera mig så smått i byalaget, vilket var roligt, men inte direkt genererade några pengar…

I och med att sommaren närmade sig började farbror, faster och kusiner emellanåt att vistas på sitt sommarställe, som ligger bara ett par kilometer från mitt hus. Under sommaren träffade jag dem mer än jag någonsin gjorde då vi båda bodde i Stockholm.

Mer positiva saker i juni var att jag gick med i Salaortens folkdansgille, att jag fick kakelugnen omsatt och var med i P4:s Karlavagnen – något jag knappast skulle ha vågat för bara något år sedan. Negativt var de nattliga besöken av fladdermöss i vardagsrummet och invasionen av stora myror, eventuellt hästmyror. Men det positiva övervägde och det hela toppades av att jag efter tips från en körkollega blev lovad timanställning på ortens demensboende. Där föll en sten från mitt hjärta!

Hästmyra eller ofarlig skogsmyra? Jag vet fortfarande inte…

Knappt hade jag hunnit börja jobba på demensboendet förrän jag en vacker junidag blev erbjuden nästa jobb, även det tack vare kören! Kyrkan behövde en vikarierande kanslist och jag var inte sen att acceptera erbjudandet. I ett par veckor gick jag dubbelt med min företrädare för att lära mig alla uppgifter. För att kunna ta mig till kyrkan utan bil fick jag låna en moped, även det en ny erfarenhet som gav mig lite större frihet.

Jag hade besök av syster och kompis som hjälpte mig ta upp land, sätta potatis och så grönsaker. På midsommar dansade jag med laget på fyra olika ställen, inklusive anstalten Salberga, och hade sedan en fantastisk midsommarkväll med systrarna hemma i stugan. Jag hängde även vid Sala silvergruva: dansade 1700-talsdanser och sjöng gruvsånger. I slutet av månaden vistades jag en vecka i den ekumeniska kommunitéten Taizé i Frankrike, en fantastisk möjlighet som jag fick tack vare min syssling som behövde någon att åka med.

Potatisen ska ner i det nyupptagna landet! Foto: Emma Kullin

Taizéresan varade några dagar in i juli. Den gav mig så mycket, både andligen och på ett mer världsligt plan. Bara det att få se den pittoreska franska landsbygden och pröva sin franska respektive tyska i skarpt läge! När jag kom hem igen var det framför allt jobb som gällde, både i kyrkan och på demensboendet. Däremellan blev det mycket trädgårdsarbete, bl.a. en hel del lieslåtter tillsammans med min ena kusin, som är en ännu nördigare ”slåttergubbe” än jag!

Taizé, avresedagen, i väntan på att släpa packningen till bussen. Fråga mig inte varför jag valde just den här av alla bilder därifrån! Foto: Majvi Häggevall (?)

Augusti är förvisso en sommarmånad, men vädret var inte alltid så skönt och ibland tog det emot att sätta sig på moppen i regn, blåst och kyla. Det var tal om att jag skulle få ta över farfars bil, men den visade sig vara i alltför dåligt skick. I stället började jag leta efter en bil att köpa.

Att hösten närmade sig märktes också på att jag fick in en hel del möss i köket. Det är tydligen sådant man får stå ut med på landet, men jag kunde inte hjäpa att jag tyckte det var fruktansvärt obehagligt att höra dem springa omkring på natten och hitta söndergnagda mjölpåsar i det halvfärdiga skafferiet. Att jag som liten hade tammöss bidrog till att jag i början fångade dem och släppte ut dem, innan jag gav upp och la ut råttgift…

Mycket var alltså jobbigt i augusti, men månaden räddades av nöjet att kunna skörda egen potatis, broccoli, tomat, gurka etc. etc.

Hemlagade quornbullar med hemodlad potatis, gurka och mangold.

Den 1 september provkörde jag en bil som jag också köpte två dagar senare. Jag kom dock inte ens hem med den förrän den brakade ihop och fick bärgas till verkstad. Ett tag till fick jag fortsätta köra moppe, innan jag hittade en pålitlig Volvo V40 som sedan dess tagit mig vart jag vill.

All oro kring bilköpen, musinvasionerna och det nya ansvaret på jobbet nu när jag inte längre gick dubbelt, bidrog troligen till att jag under ett par veckor mådde ganska dåligt. Men det hindrade mig inte från att tapetsera i köket, åka till Stockholm på releasefest för min morbrors nya kokbok och göra en härlig utflykt till Gysinge inklusive byggnadsvårdsbutiken som jag velat besöka ända sedan jag först började intressera mig för gamla hus.

Villa, Volvo, vovve!

I oktober började jag även tapetsera i vardagsrummet, uthustaket blev äntligen lagat och min oländiga infartsväg var nyrenoverad. Kören firade 90-årsjubileum med stor konsert och middag med sång till långt in på natten. En dag tog jag hand om en skadad trast som låg på min väg. Många kvällar ägnades åt att sy på en ny kjol till min malungsdräkt, efter att i somras ha forskat om malungsdräktens historia och utformning.

Livstycket väntar på sin nya klädeskjol.

I november gick en gammal dröm i uppfyllelse, när jag fick mitt första lantrasdjur, en svart gotlandskanin. Kanske var det ändå lite i tidigaste laget, då jag inte har någonstans att ha kaninen, men jag ville passa på när min kollegas man hade unga gotlänningar som han ville bli av med. Tills vidare får Sot bo kvar hos uppfödaren.

Jag sågade och målade panel och golvfoder etc. Med andra ord var stora delar av huset mer som en snickeriverkstad än ett hem…

Jugendgrön linoljefärg på pärlspont.

När vintern kom hade jag hoppats kunna elda för att hålla stugan varm, men vid en provtryckning visade sig murstocken läcka och ytterligare renovering krävs. Tur då att december blev ovanligt varmt. Jag fick pröva mina sång-vingar på kyrkans julbord där jag som lucia för första gången sjöng solo inför ett större antal människor. När folkdansträningarna var slut för terminen fick jag en nyck och drog igång en egen, informell danskurs för alla som ville prova på folkdans.

Under december kom jag också snabbt allt närmare en av mina nya vänner – du vet vem du är! 🙂 En av årets sista dagar hittade jag återigen ett skadat djur strax utanför huset, den här gången i form av ett stackars påkört rådjur. Året avslutades tillsammans med samma härliga gäng som förra året, även nu i mitt hus där vovven nästan slapp oroas av smällare och raketer.

Adventstid.

Med andra ord, positiva och negativa händelser har avlöst varandra, men de positiva har definitivt varit flest. Jag kan se tillbaka på det gångna året med glädje och tacksamhet, och med glad förväntan se fram emot ett andra år i Morgongåva!

Att bo i Morgongåva

I dag åkte jag till torpet för att bestämma vilka möbler och prylar jag ville behålla. Det regnade på vägen dit, men väl där gled molnen åt sidan och släppte fram solen. Jag bara älskar att sista biten fram till mitt blivande hem kantas av skog och hagar med får och hästar. Det är så underbart vackert, och innan jag åkte hem satte jag mig vid Axsjön och åt matsäck i solen och fick höra årets första gök från motsatta stranden.

Skylt vid Axsjöbadet, Morgongåva
Mysig matsäcksplats

Bara det att bo i en ort med ett sådant namn som Morgongåva är ju fantastiskt. Ingen kan låta bli att utbrista ”men ett sådant vackert namn!” När Vintergatan 5A och dito 5B gick som sommarlovsmorgon var jag ett stort fan och jag minns än i dag att ett barn som ringde in till programmet kom just från Morgongåva och Peo (Anders Linder) sa att där skulle man bo! Föga anade jag att jag en gång skulle göra det…!

Ortens enda brist verkade faktiskt vara att det inte fanns någon vacker visa om den. För vem drömmer inte bo i Ack Värmeland du sköna eller på Överby berg eller i Roslagens famn eller vid Koppången? Men det var inte värre än att det gick att råda bot på. Nedanstående lilla visa knåpade jag ihop här om dagen. En inspelning finns, men jag garanterar ingen skönsång; den är bara till för att förmedla melodin!


Mitt lilla torp i Morgongåva

Den dag jag kom till stugan

till sist min egen vorden

då kände jag i hjärtat

det var min plats på jorden

och allting stod i blom

från apeln till syrenen

och uti björkens topp

allt i den högsta grenen

ljöd trastens drillar klarast uti Norden

*

Då tänkte jag sålunda

den stugan, vill jag lova

den blir mitt trygga näste

där skall jag roligt sova

ty intet felas mig

och intet kan mig skrämma

just här där jag skall bo

där jag skall höra hemma

uti mitt lilla torp i Morgongåva

(© Linnea Dunér 2012)

Gör som kulturministern!

Ett gäng folkdräktsklädda män och kvinnor med nyckelharpor.
"Instrument som nyckleharpa (...) får det att pirra i kroppen", tycker många med kulturministern.

Och då menar jag inte att du ska gå och skära upp en kontroversiell tårta. Nej, i senaste numret av Vi (5/2012) framgår det att Lena Adelsohn Liljeroth gärna dansar hambo. ”Just folkmusik och instrument som nyckleharpa, dragspel och fiol får det att pirra i kroppen, på ett alldeles särskilt sätt”, säger hon och jag kunde inte sagt det bättre själv.

Men hon påpekar också att ”träningsmöjligheterna för hambodansande” har minskat rejält och att det är ”brist på dansanta karlar”. Så är det verkligen. Men än värre tycker jag det är att det råder brist på dansanta ungdomar. På Folkmusikhuset på Skeppsholmen är åldrarna visserligen rätt blandade, men i andra sammanhang, som i gammaldansföreningar och folkdanslag, ser man i princip bara femtiplussare.

Kan man då tänka sig en bättre kulturminister än en som själv dansar gammalt och förhoppningsvis inser vikten av att bevara den här urgamla nöjes- och umgängesformen? Tyvärr verkar det inte hjälpa stort. Förra året tvingades Hälsingehambon läggas ner, det stora dansarrangemanget som ägt rum 46 år i rad i denna dans ursprungslandskap. Orsaken var uteblivet stöd från länsstyrelsen.

Uppenbarligen kan vi inte lita till politiker här. Nej, det är föreningar och entusiaster som måste stå för gammaldansens överlevnad. Föreningar kunde göra mycket mer för att locka till sig yngre dansare.

Och vad kan du göra? Lär dig dansa hambo! Eller schottis, eller polka, eller mazurka, eller alltihop! För din egen skull – för att få känna det där alldeles särskilda pirret – och för en tradition väl värd att bevara.

(Bor du i Stockholm så är nämnda Folkmusikhuset alias Skeppis en bra start, där det varje söndagkväll hålls gratis dansinstruktioner och träningar.)

Dansande par i folkdräkt.
Bjud upp till en hambo!

I dag tar julen slut

Träfigurer och smällkaramell i julgran.
Dags att plundras! Foto: Anna Dunér (???)

Varken förr eller senare! (Obs! Gäller om du följer svensk tradition.)

Och i morgon blir det julgransplundring hemma hos oss. Så länge jag kan minnas har vi varje år haft en ordentlig julgransplundring kring tjugondag Knut med ett varierande antal kompisar som gäster: tidigare mina och Veronicas, nu Berenikes. Det äts chokladpudding och dansas kring granen innan granen (som dagen till ära behängts med choklad i glansigt papper) plundras och kastas ut till tonerna av sista versen i Emmy Köhlers Raska fötter:

Snart är glada julen slut, slut, slut.
Julegranen bäres ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
kommer han, vår gamle vän,
ty det har han lovat.

Om man i juletid besöker Väla skola på Skansen kan man få höra om hur skollärarens döttrar i 1900-talets början brukade bjuda hem alla traktens barn på julgransplundring. Enligt Skansenpersonalen var just julgransplundringen det roligaste på hela julen.

Flickorna hade vikt smällkarameller så att det räckte till alla barn och när granen slutligen skulle ut skedde det genom en dragkamp mellan pojkarna och flickorna. Pojkarna stod på utsidan om fönstret och drog i granens fot, medan flickorna stod inomhus och höll i toppen. Föga förvånande vann pojkarna, varje gång – det var ju liksom det som var meningen.

Julgran pyntad med svenska flaggor, ljus, smällkarameller och flätade hjärtan.
Julgranen i Väla skola

Ända sedan 1600-talet har vi i Sverige kastat ut julen den 13 januari, i stället för i samband med trettonhelgen som på de flesta andra håll i världen. Dessförinnan inföll knutsdagen den 7 januari, men när den flyttades fram följde julen med. (Detta stödjer jag till fullo postumt; jag tycker alltid att julen knappt hunnit börja förrän den är över!) Det kan också ha att göra med den oktav, en åtta dagar senare efterfest som enligt tradition följde varje större kyrkohögtid.

Tjugondagen firas/firades på olika sätt i olika delar av landet. I många trakter har det varit vanligt att klä ut sig till knutgubbe i mask och kostym, för att sedan gå runt hos grannarna i hopp om att få smaka på det sista som finns kvar av julgodis. Alltså ännu ett tillfälle för barnen att tigga till sig sötsaker, utöver skärtorsdagen och halloween!

En knutgubbe kunde också, i södra landsänden, vara en halmdocka som ställdes utanför någons dörr för att sedan skickas vidare till någon annan. I Österbybruk och Gimo i Uppland firas fortfarande Knutmasso med en karneval genom samhället.

Hur firar du?

(Källor: Skansen, Wikipedia)

Julpotpurri

God jul kära läsare!

Min klapp till er blir några juliga bilder från mitt senaste Skansen-besök och en julversion av Visa vid midsommartid. Melodin är så vacker och i mitt tycke liksom lite kall och frostnupen, så jag tyckte att den behövde en text för vinterhalvåret också, även om inget kan slå det magiska originalet.

Julkärve framför fönster på falurött hus
Julkärve utanför hälsingegården Delsbogården.

 

Två grenljus i mörker
Julbord i Delsbogården. Grenljusen står på smöret.

 

Knäckebröd, äpple och levande ljus på vit duk framför fönster
Del av brännvinsbordet i Ekshäradsgården, en värmländsk häradsdomares bostad.

 

Julkärve i gran
Julkärve och julgran på Oktorpsgårdens stenlagda innergård.

 

Gammaldags julmat på vit duk och ung kvinna i folkdräkt som sträcker sig efter en brödbit.
Kan inte vänta på att julmiddagen ska börja? Julbord i Delsbogården.

 

Julmat, grenljus och finporslin.
Julmiddag i Ekshäradsgården.

Visa vid juletid

Du lindar av granris en julaftonskrans

och hänger den på din dörr

Du skrattar åt snöflingors kritvita glans

som faller i virvlar och snurr

I natt ska du dansa långt bort ifrån stan

i långdans i språngdans kring den pyntade gran

I natt är du bjuden till landet på dans

att fira som julen var förr

*

Nu sätter du stjärnan i julgranens topp

att ge den ett himlalikt sken

Och barnen de dansar med julglädjens hopp

likt renar på flygande ben

Snart far du till bykyrkans julottesång

och tänker på ett gudabarn som föddes en gång

I natt ska du vaka tills solen går opp

och vänta på Frälsaren ren

Kulturhistorisk söndag

Folkdans
Folkdans

Gårdagen hade gammaldags dans och musik som genomgående tema. Den började med sekelskiftesmarknad på Akalla By. Jag hade nog förväntat mig ännu mer ”förr i tiden-känsla”, men det var på det hela taget en trevlig tillställning. Bl.a. bjöds det på folkdans till ljudet av ett tiotal nyckelharpor och gammaldags lekar. Bland marknadens besökare fanns en trio stiliga soldater, en skollärarinna, en fiskardräng, några fina damer och en velocipedryttare, d.v.s. en man som trampade omkring på en gammaldags höghjulig cykel.

Ett tiotal personer iförda folkdräkter spelande på nyckelharpor.
Nyckelharpsspelare

Velocipedisten berättade att framhjulet var så stort (upp till 152 cm i diameter enligt Wikipedia) för att kunna uppnå höga farter. Velocipederna användes nämligen inte främst till transport från en punkt till en annan utan till kappkörning, där man kunde nå en fart på upp emot 40 km/t.

Jag har alltid trott att dessa höghjulingar var den första typen av cykel, men faktum är att det även innan fanns cyklar med lika stora hjul. Redan kring år 1600 fanns cykelliknande fordon men först under 1800-talet började dessa utvecklas till att få styre och pedaler. I början gjorde man nämligen fart genom att sparka ifrån med fötterna mot marken.

Man i svart rock och hög hatt som cyklar på en höghjuling bland fikande cafégäster.
Velocipedryttaren

På kvällen bar det av till Folkmusikhuset på Skeppsholmen, en riktigt guldgruva som jag önskar att jag fått upp ögonen för långt tidigare. Varje söndag från och med igår har de öppet hus med olika aktiviteter inom dans och musik, helt gratis! Igår passade jag på att lära mig grunderna i vals. Riktigt svårt, tyckte jag, med min ganska bristfälliga koordinationsförmåga, men jag har gett mig tusan på att lära mig! Och då väntar polska och polka och schottis och all tänkbar gammeldans!

Efter en svettig timme i tretakt var det dags för det som var anledningen till att jag över huvud taget fick upp ögonen för Folkmusikhuset. Ni som läste mitt inlägg om medeltidsveckan minns kanske min besvikelse över att Korp inte var där och arrangerade balladdans. Men nu befann sig alltså Karen och Gunnar på Skeppsholmen och bjöd på en härlig stund med vackra gamla ballader med tillhörande dans.

Balladdans dansas i ring eller i en lång orm som under dansens gång kan nå de mest invecklade formationer. Man tar två steg åt vänster och så ett åt höger, alltid medsols. En försångare sjunger de berättande texterna medan alla sjunger med i omkvädet, ”refrängen”. Det finns flera filmer med balladdans på YouTube, bl.a. den nedan där Gunnar sjunger en ballad om en flicka som förs bort av Näcken. Jag kan också rekommendera Korps CD med ballader och medeltida visor, som ständigt går varm i min CD-spelare …

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=bHjA2TvRN_8]

Medeltidsveckan 2011

Den gycklarglada, rökdoftande, säckpipeljudande, linneklädda, rustningsklingande, saffranssmakande medeltidsveckan är förstås en av årets höjdpunkter för en historienörd som jag. Den föregås visserligen alltid av en viss ångest knuten till diverse sömnadsprojekt, i form av frågor som dessa:

  • Vilka färger passar bäst ihop?
  • Kommer det räcka med 3 meter av det här tyget?
  • Är det här mönstret historiskt korrekt och vilket århundrade hör det hemma i?
  • Är jag helt från vettet som köper tyg för så här mycket pengar!?
  • Och framför allt: kommer jag hinna klart med allt i tid!?

Men när man väl sätter sin fot på Visbys kullerstenslagda mark är all ångest som bortblåst och allt är idel medeltidslycka.

Medeltidsklädd tjej kramar en stor trähäst.
Nike hittade en fyrbent kompis på Östergravar.

I år åkte jag med minstasystern Berenike, vars intresse för dylika evenemang tycks växa för varje år – till min stora glädje, då jag annars är ganska ensam i bekantskapskretsen om min fascination för hellånga ylleklänningar och vita linnehättor.

Redan för flera månader sedan hade jag lovat Nike en ny dräkt till i årets medeltidsvecka, trots att hon förra året fick en mycket vacker och påkostad klänning. Men jag hade tänkt åka i min dräkt hemmahörande i de lägre samhällsklasserna, så om inte jag skulle behöva gå runt och agera tjänarinna åt en ung, bortskämd adelsfröken under hela visbyvistelsen, var det bäst att ordna något i samma stil även åt henne.

Till skillnad från förra året lät jag henne dock till stor del sy den själv. Hon fick förstås även välja utformning och färg och jag måste säga att det blev riktigt lyckat: en enkel skogsgrön linneklänning (som egentligen borde ha varit i ylle, men när det gäller barn tycker jag att man kan få göra vissa avsteg från renlärigheten för att undvika att de dör av värmeslag), en mörkblå yllesurkot med sprund i sidorna, ett oblekt linneförkläde med bröstkil samt ett huckle i samma tyg.

10-årig tjej i medeltidsdräkt
Nikes dräkt

Jag köpte många meter av detta medelgrova linnetyg som jag blev väldigt förtjust i. Av det blev det även en särk, ett förkläde och ett huckle till mig. Dessutom köpte jag en bit verklighetstroget konstskinn (av etiska skäl) av vilket jag tillverkade ett par skor, ett bälte och ett fodral till min lilla medeltida sax (eller sisare, som man visst sa när det begav sig).

Tidigare har jag gärna gjort en helt ny dräkt inför medeltidsveckorna, men jag är glad åt att jag i år istället ägnade mig åt detaljer. Det är verkligen en helt annan känsla så fort man byter ut 2000-talsdojorna mot äkta medeltidsskor (om än i oäkta material), placerade ovanpå bruna yllehosor. En huvudbonad gör också mycket för känslan. Man är (bokstavligt talat!) medeltida från topp till tå!

Tack vare den nya särken kan jag dessutom äntligen röra mig obehindrat. Den linneklänning jag tidigare använt som särk är otrevligt snäv i ärmarna (och inte heller särskilt tidsenligt sydd). Den nya, däremot, är ett av de bekvämaste plagg jag burit, inte minst att sova i! 🙂

Jag i grön ylleklänning samt förkläde och huckle i oblekt linne.
Min dräkt. Vid min högra hand skymtar det lilla saxfodralet. Foto: Berenike Dunér

Tyvärr var jag väldigt sen med att boka rum, varför vi bara kunde stanna två nätter. Men vi njöt desto mer de dagar vi var där! Vi strosade på marknaden, spelade musroulette (som Nike lyckades vinna i!), såg på improvisationsschlagerfestival, bevittnade slaget mellan gutar och danskar år 1361, besökte fornsalen, åt glass på Sveriges största glassbar (med 140 smaker att välja bland!) och deltog i det stora avslutande gästabudet (där en mycket stilig kålrotsbåt fick se dagens ljus!).

Fjolårets långdans på stora gästabudet. Jag och syrrorna. Foto: Anna Dunér

Jag saknade dock Korps balladdans, både under dagarna och på gästabudet. Långdansen med säkert hundra deltagare på ett fackelupplyst Stora torget var något av det bästa förra året.

Medeltidsklädd tjej på pendeltåg med en sugrörsdryck i handen.
Naturligtvis åkte vi dit och hem i våra medeltidskläder – mindre att bära och fler glada kommentarer!

Trots den lilla missräkningen måste jag instämma med Loke Nyberg, medeltidsveckans mest hyllade trubadur:

Till denna vecka vill jag alltid återvända

Jag struntar i de andra femtien

Och skulle fastlandet gå under, låt det hända

Så kan vår medeltidsvecka börja om igen!

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=_-H8Mt6hiEA]