När det är vårens kanske hittills finaste dag, och man hamnar i sängen med magont och illamående, då är det tur att man kan ta med sig en liten bit av naturen in på en av de korta hundrastningspromenaderna!
Natur & miljö
Älskade koltrast! (Och om fågelsång i allmänhet)
Vad vore väl våren utan fågelsång? Skulle ljuset, lövsprickningen och vårblommorna vara detsamma utan deras ackompanjemang? Här hemma har jag gott om koltrastar, talgoxar och hackspettar. Vill jag träffa på lite ovanligare arter tar jag mig gärna några kilometer norrut, till Vansjö – enligt min erfarenhet ett säkert kort när det gäller djur- och naturupplevelser.
De senaste gångerna jag varit där har jag hört och/eller sett både trana, kattuggla, gräsand, grågås, tofsvipa och sånglärka. Lärkan tycker jag är extra roligt, då den länge ansetts vara vårens budbärare nummer ett, men på senare år minskat kraftigt pga de drastiska förändringarna i jordbrukslandskapet.
Sveriges Ornotologiska Förening arrangerar just nu en omröstning för att få fram Sveriges nationalfågel. Man får rösta på tre fåglar som man tycker förtjänar titeln. Ett av mina val var just lärkan. Ett annat var talgoxen, för att den med sina distinkta visslingar alltid väcker glada vårkänslor, och för att det är en söt och snäll liten fågel som är lätt att känna igen.
Mitt mest självklara val var dock koltrasten.
Koltrasten är vacker – både den svarta hanen och den mer oansenligt brunspräckliga honan – men jag älskar den framför allt för lätet. Om någon skulle be mig förklara vad vemod är, skulle jag mycket väl kunna svara ”det du känner när du hör koltrasten sjunga”. Å andra sidan passar dess sång för alla sinnesstämningar. Är jag sorgsen, kan jag finna sympati och tröst i den. Är jag lycklig, gör den mig än mer lycklig. Om morgnarna sjunger den om ljus, hopp och pånyttfödelse, om kvällarna vaggar den världen till sömns med sina mjukt spelande toner. Koltrastens sång är det soundtrack jag skulle ha valt om jag skulle göra film av mina vackraste drömmar. Den är den trygga, lugna vrå dit jag vill fly när livet går för fort. Den är morgondagg och kvällsro, gryningsljus och skymningssvalka.
Vad vore väl livet utan koltrastsång?
[adinserter block=”9″]
Att bo på landet
Idag är det exakt ett år sedan min snälla familj släpade möbler genom djupa snömassor i två timmar och bjöd på medhavd lunch för att sedan lämna mig ensam kvar i det som var mitt nya hem. Som med mycket annat viktigt i livet känns det på samma gång som att det var alldeles nyss och som om jag alltid bott här.
Jag ska inte tråka ut er med ännu en beskrivning av allt fantastiskt (och mindre fantastiskt) som hänt mig sedan dess (eventuellt intresserade personer kan läsa min nyårskrönika). I stället tänkte jag dela med mig av mina erfarenheter av att bo på landet, jämfört med i en Stockholmsförort med för all del gott om natur, men med alldeles för mycket folk, fordon och ohyfsade hundar alldeles för tätt inpå.
Positivt är att …
- … man kan gå runt på sin egen äng och höra göken gala, nästan varenda sommardag och ändå inte tröttna.
- … man får höra ugglor hoa, tranor trumpeta, rådjur skälla och inte tröttna på det heller.
- … man ser stjärnhimlen på riktigt, inte bara glimtar av de allra starkast lysande stjärnorna.
- … man kan gå ut i trädgården och se ut precis hur som helst och sjunga precis så högt och falskt man har lust.
- … allt och alla tycks hänga ihop på ett eller annat sätt, som att min fasters kusins granne är kollega till min kollegas sambo, vilket ger en härlig känsla av sammanhang.
- … man kommer närmare naturen – även om den ibland kommer lite väl nära, som när man vaknar av att en fladdermus flyger runt ovanför ens huvud, eller när man hittar ett rådjur precis utanför dörren när man kliver ut på morgonen.
- … ens rädda och skälliga hund skäller mindre, och när hon ändå gör så, stör hon ingen annan än mig och husmössen.
- … man kan hugga världens finaste julgran fem meter från huset och sedan kasta ut den på ungefär samma ställe.
- … man blir sedd på ett helt annat sätt.
Negativt är att …
- … man tvingas ha bil – även om jag klarade mig förvånansvärt bra utan de första månaderna, och även om det är rätt nice att bara kunna hoppa in i sin lilla Volvo och ta sig precis vart man vill.
- … man, från att ha tyckt att rådjur är vackra, harmlösa djur, och att möss är söta små varelser som man gärna skulle klappa på, börjar hysa stor motvilja mot bådadera.
- … man inte heller kan glädja sig helhjärtat åt ett ordentligt snöfall, utan börjar oroa sig över om man kommer få plogat, så att man kan ta sig hemifrån.
- … man på sin dagliga hundpromenad inte har lika stor valmöjlighet. Vill jag hålla mig till gångvägar har jag i princip tre rundor att välja mellan. I Sollentuna var alternativen nästan oändliga. Fast med min beslutsångest borde detta nästan stå under positivt …
Det finns förstås mycket mer att säga under båda rubrikerna, men det här var vad jag kunde komma på just nu. Som sammanfattning vill jag säga att jag är glad att jag kunde och vågade förverkliga min dröm. Visst finns det stunder då det känns lite ensamt eller jobbigt att bo här, men jag har aldrig ångrat mitt beslut. Det är ett sådant här liv jag är menad för.
Slutligen får jag erkänna att jag ännu efter ett år har ouppackade kartonger, bara för att jag inte har någon stans att göra av grejerna… Och fortfarande sover jag i vardagsrummet, det som jag trodde var något högst tillfälligt. Men jag har tiden för mig, som det brukar heta, för förhoppningsvis blir det många år till i min lilla stuga!
Ett händelserikt år!
De senaste månaderna har jag verkligen misskött min stackars blogg, jag vet! Det är synd, för egentligen har jag haft en hel del att skriva om. Men just eftersom det hänt så mycket, har jag inte riktigt funnit tiden att sätta mig ner vid datorn och berätta om det… För de få som eventuellt är intresserade, tänkte jag göra en liten sammanställning av året som gått, förmodligen det mest händelserika i mitt liv så här långt, med nytt boende, nya jobb, nya vänner, ny bil, nytt husdjur och en massa nya erfarenheter…
Januari minns jag som en ganska seg månad. Jag visste att jag snart skulle flytta hemifrån, till min lilla stuga, men inget datum var bestämt. Det berodde på vädret, på om brunnsvattnet blev godkänt och en massa annat… Jag var mycket i huset och jobbade för att det skulle bli mer beboeligt.
Februari fortsatte ungefär som januari, tills den sista dagen i månaden då flyttlasset äntligen gick! Vi kunde dock inte vänta på bättre väder, utan snön låg tjock och vi fick bära alla möbler och flyttlådor 300 meter längs min oplogade infartsväg.
I mars var allt nytt. För första gången bodde jag ensam, jag var långt från storstaden och från alla jag kände. I efterhand verkar det lite galet, men flytten är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv! Redan i mars träffade jag många av de människor som skulle komma att betyda mycket för mig under resten av året, bl.a. genom Vittinge kyrkokör som jag gick med i redan efter en vecka.
Ännu hade jag dock inget jobb utöver firman, vilken jag inte skulle kunna leva på i längden. Om dagarna bakade jag bröd och stoppade strumpor, och försökte inbilla mig att jag på det sättet sparade lite pengar medan jag letade jobb…
Jag hade trott att jag flyttade till stugan lagom till vårens ankomst, men vintern blev lång och först i april smälte snön. Mycket blev enklare då, t.ex. kunde jag ta cykeln till affären i stället för att gå 2 km med tunga matkassar. Men tövädret bjöd också på en obehaglig överraskning. När smältsnön blev tung rasade vedbotaket in. Det mesta var dock bra. Jag försådde grönsaker, plockade blåsippor, pysslade med huset och sjöng vårsånger med kören.
I maj märkte jag allt oftare hur mycket jag kan om jag bara försöker och hur snälla och hjälpsamma de allra flesta människor är. Samtidigt blev jag alltmer desperat efter jobb. Genom reklamlappar om firman fick jag uppdraget som webbmaster för Morgongåva byalag och började engagera mig så smått i byalaget, vilket var roligt, men inte direkt genererade några pengar…
I och med att sommaren närmade sig började farbror, faster och kusiner emellanåt att vistas på sitt sommarställe, som ligger bara ett par kilometer från mitt hus. Under sommaren träffade jag dem mer än jag någonsin gjorde då vi båda bodde i Stockholm.
Mer positiva saker i juni var att jag gick med i Salaortens folkdansgille, att jag fick kakelugnen omsatt och var med i P4:s Karlavagnen – något jag knappast skulle ha vågat för bara något år sedan. Negativt var de nattliga besöken av fladdermöss i vardagsrummet och invasionen av stora myror, eventuellt hästmyror. Men det positiva övervägde och det hela toppades av att jag efter tips från en körkollega blev lovad timanställning på ortens demensboende. Där föll en sten från mitt hjärta!
Knappt hade jag hunnit börja jobba på demensboendet förrän jag en vacker junidag blev erbjuden nästa jobb, även det tack vare kören! Kyrkan behövde en vikarierande kanslist och jag var inte sen att acceptera erbjudandet. I ett par veckor gick jag dubbelt med min företrädare för att lära mig alla uppgifter. För att kunna ta mig till kyrkan utan bil fick jag låna en moped, även det en ny erfarenhet som gav mig lite större frihet.
Jag hade besök av syster och kompis som hjälpte mig ta upp land, sätta potatis och så grönsaker. På midsommar dansade jag med laget på fyra olika ställen, inklusive anstalten Salberga, och hade sedan en fantastisk midsommarkväll med systrarna hemma i stugan. Jag hängde även vid Sala silvergruva: dansade 1700-talsdanser och sjöng gruvsånger. I slutet av månaden vistades jag en vecka i den ekumeniska kommunitéten Taizé i Frankrike, en fantastisk möjlighet som jag fick tack vare min syssling som behövde någon att åka med.
Taizéresan varade några dagar in i juli. Den gav mig så mycket, både andligen och på ett mer världsligt plan. Bara det att få se den pittoreska franska landsbygden och pröva sin franska respektive tyska i skarpt läge! När jag kom hem igen var det framför allt jobb som gällde, både i kyrkan och på demensboendet. Däremellan blev det mycket trädgårdsarbete, bl.a. en hel del lieslåtter tillsammans med min ena kusin, som är en ännu nördigare ”slåttergubbe” än jag!
Augusti är förvisso en sommarmånad, men vädret var inte alltid så skönt och ibland tog det emot att sätta sig på moppen i regn, blåst och kyla. Det var tal om att jag skulle få ta över farfars bil, men den visade sig vara i alltför dåligt skick. I stället började jag leta efter en bil att köpa.
Att hösten närmade sig märktes också på att jag fick in en hel del möss i köket. Det är tydligen sådant man får stå ut med på landet, men jag kunde inte hjäpa att jag tyckte det var fruktansvärt obehagligt att höra dem springa omkring på natten och hitta söndergnagda mjölpåsar i det halvfärdiga skafferiet. Att jag som liten hade tammöss bidrog till att jag i början fångade dem och släppte ut dem, innan jag gav upp och la ut råttgift…
Mycket var alltså jobbigt i augusti, men månaden räddades av nöjet att kunna skörda egen potatis, broccoli, tomat, gurka etc. etc.
Den 1 september provkörde jag en bil som jag också köpte två dagar senare. Jag kom dock inte ens hem med den förrän den brakade ihop och fick bärgas till verkstad. Ett tag till fick jag fortsätta köra moppe, innan jag hittade en pålitlig Volvo V40 som sedan dess tagit mig vart jag vill.
All oro kring bilköpen, musinvasionerna och det nya ansvaret på jobbet nu när jag inte längre gick dubbelt, bidrog troligen till att jag under ett par veckor mådde ganska dåligt. Men det hindrade mig inte från att tapetsera i köket, åka till Stockholm på releasefest för min morbrors nya kokbok och göra en härlig utflykt till Gysinge inklusive byggnadsvårdsbutiken som jag velat besöka ända sedan jag först började intressera mig för gamla hus.
I oktober började jag även tapetsera i vardagsrummet, uthustaket blev äntligen lagat och min oländiga infartsväg var nyrenoverad. Kören firade 90-årsjubileum med stor konsert och middag med sång till långt in på natten. En dag tog jag hand om en skadad trast som låg på min väg. Många kvällar ägnades åt att sy på en ny kjol till min malungsdräkt, efter att i somras ha forskat om malungsdräktens historia och utformning.
I november gick en gammal dröm i uppfyllelse, när jag fick mitt första lantrasdjur, en svart gotlandskanin. Kanske var det ändå lite i tidigaste laget, då jag inte har någonstans att ha kaninen, men jag ville passa på när min kollegas man hade unga gotlänningar som han ville bli av med. Tills vidare får Sot bo kvar hos uppfödaren.
Jag sågade och målade panel och golvfoder etc. Med andra ord var stora delar av huset mer som en snickeriverkstad än ett hem…
När vintern kom hade jag hoppats kunna elda för att hålla stugan varm, men vid en provtryckning visade sig murstocken läcka och ytterligare renovering krävs. Tur då att december blev ovanligt varmt. Jag fick pröva mina sång-vingar på kyrkans julbord där jag som lucia för första gången sjöng solo inför ett större antal människor. När folkdansträningarna var slut för terminen fick jag en nyck och drog igång en egen, informell danskurs för alla som ville prova på folkdans.
Under december kom jag också snabbt allt närmare en av mina nya vänner – du vet vem du är! 🙂 En av årets sista dagar hittade jag återigen ett skadat djur strax utanför huset, den här gången i form av ett stackars påkört rådjur. Året avslutades tillsammans med samma härliga gäng som förra året, även nu i mitt hus där vovven nästan slapp oroas av smällare och raketer.
Med andra ord, positiva och negativa händelser har avlöst varandra, men de positiva har definitivt varit flest. Jag kan se tillbaka på det gångna året med glädje och tacksamhet, och med glad förväntan se fram emot ett andra år i Morgongåva!
Skönhetens smärta
I Skuggornas barn beskriver Maria Gripe, eller närmare bestämt karaktären Carolin i samtal med berättar-jaget Berta, något jag själv känner titt som tätt. De åker fram på en hästdragen vagn genom ett solljust försommarlandskap fullt av vajande hundloka när Carolin utbrister:
– Vad här är vackert.
– Ja, är det inte underbart?
– Men det är besynnerligt med skönheten. Den väcker en sådan längtan i en. Tycker du inte?
– Längtan efter vad menar du?
– Det vet jag inte. Efter fullkomligare sinnen kanske… Det är som om jag själv inte räckte till för all denna skönhet. Jag känner att jag hela tiden går miste om något.
För mig handlar det om en känsla att vilja krama om hela världen, för att komma nära den och bli en del av den. Smärtan uppstår när jag inser att det är omöjligt, och liknar den man känner när man längtar efter en älskad människa som befinner sig långt, långt bort.
Prunkande, blomstrande ögongodis
… hittar du på min kära vän Emmas nyöppnade blogg. Som blomtokig trädgårdsingenjörsstudent har hon öga för naturens oändliga rikedom och fantasi, något hon lyckas fånga med sin kamera.
Kamouflage
Svampögonen är på!
För ett par år sedan var jag övertygad om att det inte växte kantareller i skogarna här omkring. Jag traskade ju runt där med hunden nästan varje dag, men aldrig att jag hittat vare sig trattkantareller, bleka kantareller eller gula kantareller – nej, inga ätliga svampar över huvud taget, faktiskt.
Så en dag när jag och systra mi var ute för att plocka lingon, snubblade vi plötsligt över en hel drös trattkantareller. Lingonen hade däremot någon annan hunnit lägga vantarna på före oss, så det var bara att fylla bärburkarna med svamp! Under dagarna som följde upptäckte jag att hela skogen var full av trattkantareller. Fantastiskt! Men gula kantareller, det fanns definitivt inte. Där gick gränsen. Inte i våra skogar!
Så en dag … Ja, ni anar vart jag är på väg. Jag var ute för att leta trattkantareller med syster modell mindre och en vän till oss. Plötsligt sätter sig vännen, som plockat svamp många gånger förut, på knä på marken och säger med världsvant lugn: ”Titta, kantareller!” Sannerligen: riktiga, klargula små kantareller! Och sedan dess har jag förstås hittat även gula kantareller då och då, även om de inte finns i ett sådant överflöd som trattisarna. Det gäller bara att ha rätt ögon på.
Nu har dessutom min kusin med flickvän, som för tillfället befinner sig i Morgongåva, rapporterat att det finns rikligt med kantareller i skogen kring mitt blivande hem. (Oj, sådant kanske man inte ska tala om på en offentligt tillgänglig blogg??) Låter i alla fall synnerligen lovande inför helgens besök i torpet! Kanske dags att lära Silva söka inte bara trattkantareller utan även deras gyllene släktingar?
Barfota utan strumpor och skor …
Det finns de som lägger halva sin inkomst på exklusiva lerinpackningar och fotriktiga s.k. barfotaskor. Varför krångla till det? Ta av dig skorna och gå barfota på riktigt i stället!
Allt som får mig att känna mig närmare naturen och mitt ursprung, får mig att må bra och känna mig levande. (Eller nästan allt får jag väl säga, annars finns risken att vissa morbröder kommer och påstår att jag ska börja äta kött…) Att gå barfota är definitivt en sådan sak!
Det ger en alldeles särskild somrig, lätt känsla. Jag kan gå tyst i skogen utan att skrämma de vilda djuren, jag kan vandra över en äng utan att gräs och örter blir brutalt nedtrampade … Jag känner det kittlande gräset, den mjuka mossan, den solvarma jorden, den svalkande leran, den skrovliga bergshällen. Mina tår blir utlöpare från växterna jag går förbi, mina fotsulor ett med med den den sommarmjuka marken.
Visst förekommer det att jag gör mig illa. Jag minns särskilt en gång för rätt många år sedan när jag var på väg hem från skolan. Jag beslöt att ta av sandalerna eftersom det var en sådan skön, solig försommardag. Fråga mig inte vad som hände, men plötsligt smärtar det till i stortån. Sista kilometern hem får jag halta med blodet droppande … Avskräckt? Tvärt om, grusvägen där det hände döptes till Barfotastråket och blev en närmast helig plats där man inte kan låta bli att ta av sig skorna.
De enda underlagen där det är rent ut sagt plågsamt att gå barfota är het asfalt, stubbåkrar och vägar med grovt och/eller glest liggande grus. Alla är de underlag som skapats eller påverkats av människor. Den orörda naturen är däremot gjord för att gå barfota i. Barr är inte vassa, utan lena. Kottar är enkla att undvika. Stenar och rötter är rent av lättare att snubbla över när man bär klumpiga skor.
Jag har rent av skenat fram i rasande fart längs en smal, oländig skogsstig utan missöden. Varför jag gjorde det? För att det var härligt, helt enkelt!
Favoritblomman
Har funderat ett tag på vilken blomma som är min favorit. Det är egentligen omöjligt att säga, då det finns så oerhört många vackra blommor, men just nu tror jag ändå det är blåklocka. Särskilt när de växer i stora mängder bland gulnat gräs invid stenhällar eller framför grånade timmerväggar.
Andra vilda blommor som liggerm ig lite extra varmt om hjärtat är åkervinda, vitsippa, midsommarblomster, hästhov, vallmo, prästkrage, vitmåra … Äsch, jag kunde fortsätta i all oändlighet!
Vilken är din favorit?