shadow

Ett första inlägg

Hur skriver man det första inlägget i en blogg?

Presenterat mig – förlåt, oss! – har jag redan gjort, se flikarna med våra namn högst upp. Jag får helt enkelt presentera själva bloggen.

Jag har haft en blogg förut. En blogg, som jag inte riktigt ville kalla blogg, för av någon anledning kände jag mig lite anti blogg-trenden; en blogg, i vilken jag under det dryga år jag hade den, endast postade tio inlägg. Men nu ska det bli annat av! Jag är full av blogg-inspiration, efter att ha börjat följa ett par andra.

En av dessa andra är min morbrors blogg, som han startade i samband med att han fick ett eget program på TV8. Det är absolut inget jag skulle läsa om det inte vore för släktskapet, men som det nu är tittar jag ofta in och uppdaterar mig om det senaste i min kära morbrors liv. Silva inflikar att hon också gärna skulle göra det, om hon bara kunde läsa, vilket är anmärkningsvärt. Hon har länge varit förfärligt rädd för morbror, men efter flera gemensamma promenader, lite kurragömma-lek och ett par grisöron har hon totalt ändrat inställning och lämnar inte gärna hans sida.

Nästa inspirerande blogg är Modern hundträning. Massor av intressanta tankar om klickerträning och hundar. Jag missar aldrig ett inlägg! Sedan finns det flera trevliga bloggar på liknande tema som jag återvänder till då och då, men jag tänker inte räkna upp dem nu.

Så här liten och söt var Silva som liten valp.
Så här liten och söt var Silva som valp.

Vad kommer då ni blivande trogna läsare att hitta när ni klickar er in på min och Silvas blogg? Säger jag att svaret är sporadiska bitar ut vår vardag låter det kanske inte så spännande, men det kan komma att innebära svår kamp, vackra drömmar, obehärskad skräck och ljuva segrar. Nåja, det där sista återstår att se.

Om jag ska tala klarspråk har jag tänkt att ofta skriva om hur jag jobbar för att bli av med Silvas människorädsla. Att blogga om det har flera fördelar. Dels blir jag själv mer motiverad att träna för att ha något att blogga om och kanske få uppmuntrande kommentarer *blink*. Dels får folk se svart på vitt att jag faktiskt gör något och inte accepterar att Silva knappt kan sluta skälla på de som kommer hem till oss.

Men tack och lov innehåller vår vardag mer än jobbiga saker som rädsla. Vi ränner i skogen och tränar agility och många andra skojsigheter och så har matte en del saker för sig utan Silva också. Men vad för saker det är får vi ta en annan gång (eller så läser du helt enkelt min presentation) för nu är det här inlägget alldeles för långt.

FacebookTwitterGoogle+

Kommentera