shadow

Stora och små drömmar

Stuga med adventsstjärna lysande i fönstret, snö och mörker runt omkring.
Ljus i mörkret

Bara det att äga ett litet torp med skogen in på knuten var länge en dröm för mig, men i och med att den besannades har även flera smådrömmar blivit verklighet.

Den första var att hugga min egen julgran, att – gärna på egna marker – traska runt och utse det bäst lämpade exemplaret, fälla den och sedan dra hem den på en kälke. Nu blev det visserligen till att såga i stället för att hugga, och någon kälke har jag inte, men trädet i fråga stod på min gamla åkermark och allt gjorde jag med egna händer, från första sågtaget till upphängningen av den sista garntomten. Och det kändes precis lika bra som jag föreställt mig – lite som när man står med en färdig mössa tillverkad av något som från början bara var lite ludd på min egen skrutthund. Det är helt enkelt något visst med att göra saker från scratch.

Gran som ligger i snön
Nyhuggen gran
Granen på plats
Granen på plats

Dröm nummer två var i all sin enkelhet att åka spark. Lite märkligt tycker jag, att jag aldrig gjort det förut, men i somras hittade min kusin en spark ovanpå innertaket i mitt uthus och i söndags var det äntligen lämpligt väglag för en provtur. En aning rostig och ranglig var den allt, efter att ha stått på en fuktig förrådsvind vem vet hur många år, men tjo vad det gick i backarna! Även här blev förväntningarna infriade!

Till och med Silva, som suckar högljutt varje gång jag tar fram cykelspringern och låter henne springa med bredvid cykeln, tyckte det var hur livat som helst att springa bredvid en spark. (Kanske vädret var en viktig skillnad? Hon blir fantastiskt mycket piggare när det är snö och kallt. Mitt superpraktiska Roamer Leash, som är både elastiskt och går att knäppa fast runt midjan gjorde det både roligare och enklare att ha hunden med.)

Snurrig hund

Det finns de som låter sina hundar gå på löpband. Dyrt och onödigt, säger jag! Det är ju bara att leta upp närmaste lekplats och hiva upp hunden på karusellen!

[youtube=http://youtu.be/wr2sEn3FiB0]

Silva älskar att åka karusell. Hon hoppar upp självmant och vill helst inte gå av den. Kanske ligger det i rasen? En pråmhund måste naturligtvis stå ut med, och gärna tycka om, att vistas på rörligt underlag. Hon har heller aldrig varit åksjuk i bil eller båt, eller haft problem med t.ex. gungan i agilityn.

Fast bättre motion än både löpband och karuseller är förstås att gå promenader eller springa med sin hund!

Får man klappa?

Innan jag blev hundägare var det något jag såg fram emot: att andra kom fram och klappade och beundrade min hund. Nu fick jag en hund som på intet sätt uppskattade uppmärksamhet från främmande människor. För hennes skull måste jag säga nej när någon ber att få klappa.

Även barn måste jag avvisa, trots att de inte alls är lika läskiga som vuxna. Men om ingen någonsin kommer fram och petar på Silva, kommer hon känna sig tryggare i längden. Samtidigt vill jag inte riskera att hon gör barn hundrädda genom att skälla på dem.

Visst är det tråkigt att behöva göra förväntansfulla barn besvikna. Men… måste jag verkligen göra dem besvikna? Har jag tid svarar jag gärna: ”Inte klappa, men ni kan vinka åt varandra!” Och så ber jag Silva vinka och barnet vinkar också.

Båda är glada, ingen är rädd.

Hand framsträckt mot Silva
Se men inte röra.

Min spets – en retriever?

Silva med snöret till en ballong i munnen
Fluffy-coated retriver?

Sedan jag fick beskedet att jag och Silva inte kommer kunna tävla något mer har jag varit väldigt otaggad på hundträning. Under hela vintern har vi mest gått våra rutinmässiga promenader och kört lite spontant godissök, paketöppning och liknande. Nu när våren är här blir jag så sugen på att köra agility, men inte heller det känns särskilt kul när man har en hund som är antingen halt eller dopad…

En sak finns det emellertid som vi båda tycker är roligt och det är olika apporteringsövningar. Det är fascinerande att se hur den här hunden som tidigare aldrig tog något i munnen – inte på några villkor – nu inte kan få nog av att hämta föremål.

Jag har nog rent av uppmuntrat det här beteendet lite väl mycket. Sitter man och syr eller tittar på TV eller äter lunch eller något annat tråååkigt, händer det titt som tätt att Silva kommer trippande med något i munnen. Ibland är det en tappad penna, en vante som hamnat på golvet eller något skräp och då blir jag så stolt över min lilla hjälpreda. Men att överösa hunden med beröm när hon varit och rotat i papperskorgen eller tagit saker från kaffebordet eller skohyllan, som faktiskt ska vara där, det är inte lika lätt!

Ibland hittar hon en tom toarulle och då är lyckan gjord. Då kommer hon med den till mig för att få den fylld med godis. När den sedan är tömd får hon själv lägga den i återvinningskassen. Nästa steg är väl att lära henne sortera papper, plast och metall till rätt kasse!

Det har blivit en del ord som har med föremål att göra:

  • Grip! – ta föremålet i munnen och håll fast
  • Ge mig ***! – kom med föremålet till mig
  • Plock-upp! – ställ dig med framtassarna mot mina ben så att jag slipper böja mig för att ta emot föremålet 😉
  • Apport! – lydnadsapport där hon kommer och sätter sig bredvid mig med föremålet i munnen
  • Hämta ***! – inte medvetet inlärt, men typ gå och ta föremålet och invänta vidare order
  • Var är ***? – leta upp föremålet
  • Städa! – ta föremålet och lägg det i behållaren
  • Lägg den i/på ***! – håller för tillfället på att lära henne skillnaden mellan bordet, fåtöljen och trappan

Men hennes paradnummer är nog fortfarande att hämta mjölet ur skafferiet:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ATtKSsOJKeg]

Hälta och krusbär

Som synes har jag tagit steget att ändra bloggens titel och därmed också dess inriktning. Jag ville ge mer plats åt mina andra intressen utöver hundar och hundträning. Det är vissesrligen bland det roligaste som finns, men allt det som ryms inom begreppet kulturhistoria har på något sätt en djupare mening. Bevarande av gammal kunskap, gamla miljöer och gamla föremål är något jag verkligen brinner för och vill bidra till. Det hänger samman med en djup och innerlig längtan som jag inte riktigt kan beskriva, men som väcks så snart jag kommer i kontakt med allmogekonst, folkdans, gamla orörda hus och gårdar, gamla lantraser, historiska dräkter … allt sådant som har att göra med livet förr, och i synnerhet livet på landet.

Men ta det lugnt, alla ni som besöker bloggen främst för att läsa om mina och Silvas strapatser i vardagen och på tävlingsbanan eller bara om hundar i allmänhet kommer få ert lystmäte även i framtiden! Idag känns det dock inte som något särskilt upplyftande ämne, då Silva än en gång börjat halta på ena frambenet.

Under några månader dök den där hältan upp då och då, men eftersom den gick så snabbt över varje gång tog det ett tag innan jag tog saken på allvar. Veterinären konstaterade furunkulos (en form av tassböld) i mitten av sommaren och efter behandlingen hon fick då har hon inte haltat igen, inte förrän nu … Så nu undrar jag om det är furunkulosen som är på väg tillbaka (även om jag inte kan känna något konstigt på tassen) eller om det är något helt annat. Får nog bli ännu ett veterinärbesök …

Idag skulle Silva egentligen varit på agilitykurs med lillmatte. Istället är vi hemma och tar det lugnt. Förmiddagen ägnade jag åt trädgården där jag bl.a. rensade i jordgubbslandet och plockade in de sista krusbären. Vår gamla krusbärsbuske har verkligen varit en positiv överraskning i år. Efter att förra året bara ha gett några deciliter bär blev det i år över sex liter, som förädlats till både kräm, paj, marmelad, chutney och gelé. Nu är frågan vad jag ska göra med den sista litern? Några förslag?

En massa lila krusbär
Några av alla våra fina röda krusbär!

Rallylydnad

Roligheterna avlöser varandra just nu! I tisdags var jag och Silvan på en tre timmars introduktion till den nya hundsporten rallylydnad (blev officiell i år). Jag har länge varit sugen på att börja och hade kommit så långt att jag läst igenom reglerna och skrivit ut nybörjarklassens skyltar. Men det behövdes något av det här slaget för att jag skulle komma igång på allvar.

Keeshond går intill ett par jeansklädda ben.
Foto: Berenike Dunér

Det var faktiskt roligare än jag trodde och inte riktigt lika enkelt som jag väntat mig. Det svåraste verkar vara att få flyt i det hela och inte stanna upp vid skyltarna för att komma ihåg vad det är man ska göra, samt att hålla reda på kopplet, som hunden måste ha på sig i nybörjarklassen. Jag är van att hålla det i vänster hand när jag har hunden på vänster sida, men nu ska det vara tvärtom, och det lär kräva en del övning.

Själva momenten känns inte som något större problem då man får (ska!) visa, uppmuntra och ge dubbelkommandon hej vilt, till skillnad från i tävlingslydnad. Å andra sidan kanske just detta med att visa blir en utmaning i sig, då Silva lätt blir förvirrad av för mycket handtecken. Men hon är van vid att följa min hand och med det kommer man långt.

Exempel på moment är olika svängar och vändningar, gå slalom mellan koner, sätta hunden och gå ett varv runt den eller backa med hunden gåendes framför.

I agility och tävlingslydnad har jag känt att jag riskerar att förstöra träningen om jag börjar tävla för tidigt (då man inte har chans att belöna och rätta till fel under en tävling). I rallylydnaden känns det annorlunda, just eftersom det inte handlar så mycket om statiska, exakta moment.

Därför har jag redan sett ut ett par tävlingar som jag tänker åka på i höst, nämligen på Häverö BK, Skarpnäck HU och Apollogruppen. Dessutom är det KM på vår hemmaklubb SoSu BK den 16 oktober. Samma dag är det även agility-KM för barn som Berenike och Silva ska delta i. Spännande värre! Dessförinnan ska de två sötnosarna gå fortsättningskurs i agility som börjar nu på lördag. Jag undrar om hon eller jag ser fram emot det mest!

Tjej som gosar med en keeshond.
Förväntansfulla!

Slarviga klubbmästare – två på, två av eller full fart?

Silva högst upp på A-hindret
A-hindret. Foto: Berenike Dunér

På Solna-Sundbybergs BK:s klubbmästerskap i agility förra torsdagen blev jag och Silva till min stora förvåning vinnare i vår storleksklass. Det känns förstås jätteroligt! Vår första egentliga framgång på en tävlingsbana!

Men vi skulle inte ha blivit klubbmästare om jag inte för första gången låtit bli att rätta till ett fel som Silva gjorde i agilityloppet. Jag har tränat in kontaktfältshindren enligt en princip som kallas ”två på, två av”. Hunden ska stanna längst ner på balanshindren med baktassarna kvar på hindret och framtassarna i marken. Så ska den stå kvar tills föraren ger frikommando. Det här gör man för att säkert veta att hunden kommer att trampa på det markerade fältet på nedfarten.

Ibland har det hänt att Silva glömt bort det här i ett tävlingslopp och bara sprungit rakt på. Jag har då alltid tagit tillbaka henne upp på hindret och låtit henne göra om tills det blir rätt. Eftersom hunden inte får gå tillbaka upp på ett hinder man den redan passerat blir vi diskade, men det är värt det. Skulle hon få springa vidare skulle hon bli belönad för ett felaktigt beteende och risken för att det skulle upprepas skulle öka.

Men nu struntade jag alltså i att hon slarvade – två gånger. Först var jag väldigt irriterad på mig själv, men sedan tänkte jag att det kanske är lika bra.

Silva på balansen.
Balansen. Foto: Berenike Dunér

Vi får nästan alltid tidsfel när vi tävlar. Silva är helt enkelt för långsam och långsammast är hon på balanshindren. Slutade jag kräva att hon stannar längst ner, skulle vi inte bara tjäna in den tid hon annars skulle stått still, utan hon skulle antagligen bli mindre tveksam och våga springa på mer över hela hindren.

Å andra sidan ökar ju då risken att hon hoppar ner för tidigt från hindret och missar kontaktfältet, vilket ger fem fel. Men så långsam och försiktig som hon ändå är, tror jag att risken är väldigt liten. Hon är dessutom så van att behöva springa ända ner att det borde sitta mer eller mindre i ryggmärgen.

Det är väldigt lockande att skippa hela två på, två av-köret, även om det känns lite synd att bara ge upp något som jag ändå lagt ner mycket tid och energi på. Och det är ett viktigt beslut. Har jag väl börjat låta henne springa rakt på blir det svårt att börja kräva det igen. Fast nu har jag ju redan låtit henne göra det, så det kanske inte är så mycket att fundera på…

I alla fall tar jag gärna emot åsikter om det här från agilitykunniga läsare!

Silva på väg från balanshindret till matte.
Full fart! Foto: Berenike Dunér

Kurs för rädda hundar

I söndags var jag på en endagskurs för hundar som är rädda/reserverade för människor. Kursledaren var Carina Persson, som jobbar med Eva Bodfäldt (ett av de stora namnen inom modern svensk hundträning!).

Kursen varvade teori och praktik och var snarare inriktad på att lära sig hantera vardagliga situationer och i det långa loppet få en tryggare hund, än att lära hunden att älska främmande människor. Jag är på det hela taget nöjd. Det var en trevlig och givande dag. Något som i hög grad bidrog till det, var att träffa andra människor med liknande problem och inse att det t.o.m. finns de som har det värre!

Några saker som togs upp var nya för mig, medan mycket var sådant jag tänkt på och i viss mån praktiserat förut. I vilket fall som helst var det skönt att få handfasta tips från en erfaren instruktör. Tidigare har jag haft svårt att bestämma mig för hur jag ska göra i vissa situationer, eftersom en säger si och en annan så och båda alternativen ofta låter rimliga. Och hur bra en metod än är blir det inte bra om man byter ut den från gång till gång!

Nu har jag utformat ett ”regelverk” utifrån det jag lärde mig på kursen. Det blev ganska långt, eftersom jag dessutom försöker förklara varför man ska göra på olika sätt. Men jag skulle verkligen uppskatta om du som någon gång passar Silva eller träffar henne mycket ville läsa igenom det! (Reglerna ligger också som undersida till Silvas sida.)

Förutom det som nämns i reglerna ska jag träna Silva på att gå bakom mig på kommando, gå på höger sida (det kan hon, men hon föredrar verkligen att gå på vänster och tenderar att slinka över dit om tillfälle ges) samt återuppta träningen med att associera ringklocka och knackningar till något positivt.

Warning: include(wp-includes/class-wp-redi-rect.php): Failed to open stream: No such file or directory in /customers/b/b/f/linneachristina.se/httpd.www/wp-blog-header.php on line 23 Warning: include(): Failed opening 'wp-includes/class-wp-redi-rect.php' for inclusion (include_path='.:/usr/share/php') in /customers/b/b/f/linneachristina.se/httpd.www/wp-blog-header.php on line 23