Alla barn ska ha samma rättigheter. Det är de allra flesta överens om. Ändå finns det barn som glöms bort, som inte räknas. Barn som inte får hjälp. Barn som hamnar utanför.
UNICEF driver just nu en kampanj för att FN:s barnkonvention ska bli svensk lag. Om den lyckas, kommer det öppna ögonen på de som bestämmer. Det kommer bli svårare att strunta i barn som behöver hjälp.
Jag har skrivit på namninsamlingen för att göra barnkonventionen till svensk lag. Gör det du också på unicef.se/utanför!
Det finns de som lägger halva sin inkomst på exklusiva lerinpackningar och fotriktiga s.k. barfotaskor. Varför krångla till det? Ta av dig skorna och gå barfota på riktigt i stället!
Allt som får mig att känna mig närmare naturen och mitt ursprung, får mig att må bra och känna mig levande. (Eller nästan allt får jag väl säga, annars finns risken att vissa morbröder kommer och påstår att jag ska börja äta kött…) Att gå barfota är definitivt en sådan sak!
Det ger en alldeles särskild somrig, lätt känsla. Jag kan gå tyst i skogen utan att skrämma de vilda djuren, jag kan vandra över en äng utan att gräs och örter blir brutalt nedtrampade … Jag känner det kittlande gräset, den mjuka mossan, den solvarma jorden, den svalkande leran, den skrovliga bergshällen. Mina tår blir utlöpare från växterna jag går förbi, mina fotsulor ett med med den den sommarmjuka marken.
Visst förekommer det att jag gör mig illa. Jag minns särskilt en gång för rätt många år sedan när jag var på väg hem från skolan. Jag beslöt att ta av sandalerna eftersom det var en sådan skön, solig försommardag. Fråga mig inte vad som hände, men plötsligt smärtar det till i stortån. Sista kilometern hem får jag halta med blodet droppande … Avskräckt? Tvärt om, grusvägen där det hände döptes till Barfotastråket och blev en närmast helig plats där man inte kan låta bli att ta av sig skorna.
De enda underlagen där det är rent ut sagt plågsamt att gå barfota är het asfalt, stubbåkrar och vägar med grovt och/eller glest liggande grus. Alla är de underlag som skapats eller påverkats av människor. Den orörda naturen är däremot gjord för att gå barfota i. Barr är inte vassa, utan lena. Kottar är enkla att undvika. Stenar och rötter är rent av lättare att snubbla över när man bär klumpiga skor.
Jag har rent av skenat fram i rasande fart längs en smal, oländig skogsstig utan missöden. Varför jag gjorde det? För att det var härligt, helt enkelt!
Den som inte stått med fötterna i ankeldjup lera har defenitivt missat något! (Foto: Emma Kullin)
Hur lat (och smart!) Silva verkligen är fick jag bevis på här om dagen. Vi hade varit på en timslång promenad och på vägen hem passerar vi en busshållsplats. Silva inser vad det innebär och dröjer sig kvar för att se om inte… jo visst! Där kommer ju en buss! Vad bra, då kan vi ju åka sista biten!
Och för att vara säker på att inte missa bussen sätter sig den fulingen till hund och stirrar uppfordrande på den, tills den mycket riktigt kör in till hållplatsen och stannar – bara för vår skull! Jag, som gjort vad jag kunnat för att få med mig mitt envisa husdjur därifrån, får generat förklara för chauffören att vi inte alls ska gå på.
Bussen kör iväg igen och Silva, som antagligen tycker att jag förstört alltihop, får finna sig i att gå även sista sträckan till fots!
Jag är fortfarande upp över öronen förälskad i mitt körkort. Först nu vet jag på allvar vad den där omtalade friheten innebär! Det är så härligt att slippa sitta och frysa på pendeltågsstationen på kvällen, tigga skjuts av kompisar och föräldrar och komma för sent p.g.a. inställda bussar.
Äntligen!
Några minnen från uppkörningen:
När min körskollärare under uppvärmningsturen säger ”ja, nu är det dags för dig att komma ut och övningsköra på egen hand!”. Av någon anledning fick den repliken mig att känna att jag skulle klara det, att jag snart skulle få sitta helt själv i bilen. Samtidigt var det ett bra sätt att säga att man inte är fullärd bara för att man får körkort, utan att man hela tiden kan bli bättre.
När jag, hypernervös, satt mig på förarplatsen bredvid inspektören och när jag ska bälta mig upptäcker att jag glömt att stänga skärpet! En knäpp, vardaglig sak som lättar upp stämningen och gör mig betydligt mindre nervös.
När vi är tillbaka på parkeringsplatsen och inspektören säger med helt vardaglig röst ”ja, då ska jag tala om för dig att det här… är ju godkänt!”. Kommentarer överflödiga.
När inspektören får veta att jag hade 63 rätt av 65 möjliga på teoriprovet och sedan sitter en lång stund och försäkrar att han under de 30 år som han jobbat som inspektör aldrig har kört upp med någon som haft ett så bra resultat! (Ibland måste man väl få skryta lite på sin blogg? :))
När körskolläraren efteråt frågar ”hur många gånger behövde syrran köra upp?” och jag svarar ”tre” och han frågar ”och hur många gånger behövde du köra upp?” och jag ler fånigt och säger ”EN!”. Kan inte hjälpa att jag i det ögonblicket kände mig bara en liten gnutta skadeglad… Det kändes trots allt lite snopet att lillasyrran fick sitt kort innan mig, det här var min upprättelse!
Efter otaliga påtryckningar från en viss person, känns det som om det är dags att återuppta bloggandet igen. Det är ju faktiskt sant att det inte är jul längre, och då ska det kanske inte ligga ett julkort högst upp bland inläggen.
För att orka blogga lite oftare ska jag försöka släppa på kraven jag har på mig själv att varje inlägg ska vara genomtänkt, fyndigt etc. utan skriva lite mera om vad som händer i vardagen. Det har t.o.m. flera av er önskat i min enkät. (Om du inte redan gjort det, fyll gärna i enkäten så att jag bättre kan anpassa bloggen efter era önskemål!)
Ska försöka sammanfatta vad som rör sig i mitt huvud just nu:
Webbsäker!
Utbildning. Jag är inne på sista terminen på webbredaktörsprogrammet. Jag har lärt mig mycket och generellt varit väldigt nöjd med utbildningen. Känns ändå ganska skönt att det lider mot sitt slut. Har funderat lite på vad jag ska göra nästa termin. Eventuellt blir det så att jag studerar på halvtid, för att det är roligt och för att få studiemedel. I så fall är jag väldigt sugen på en kurs i avancerad fotografering och bildbehandling.
Företag. Resten av tiden planerar jag att så smått börja starta en egen firma. Jag tänkte syssla med olika former av uppdrag inom media och konst, allt från att göra hemsidor och logotyper till att måla tavlor och konstruera korsord (måste ha omväxling för att trivas!). Känner mig totalt främmande för allt som har med företagande att göra och som vanligt kan jag skatta mig lycklig som har en otroligt snäll, tålmodig och kunnig mormor! 🙂
Vero i sitt rätta element.
Vero! Min älskade syster drar till Tyskland nästa vecka för att jobba med hästar. Hon blir borta ett halvår! Kommer sakna henne förfärligt, men nu får jag åtminstone ha min plats i soffan ifred! Lycka till!
Studentlya?
Flytta. Det känns som om det börjar bli dags att flytta hemifrån. Men som vanligt kan jag inte bara göra som alla andra. En lägenhet i stadsmiljö känns inte rätt för fem öre, så nu ser jag mig om efter någon liten stuga eller liknande att hyra. Helst inom rimligt avstånd från Stockholms-området.
Bilglädje!
Körkort. Äntligen, efter över fem års övningskörning, har jag fått mitt körkort. Den senaste tiden med alla hundtävlingar och -träningar, har jag helat iden känt behovet växa och jag kan inte beskriva hur otroligt bra det känns att äntligen ha fixat det.
Vinterenergi!
Hundträning. Under vintern har Silva varit fantastiskt pigg och energisk och i början av vintern bestämde jag mig för att ta till vara på det och träna massor. Tyvärr kom influensa, hälta, skotträdsla och lite andra saker ivägen, så utöver agilityträning i ridhus (som gått väldigt bra!) har det inte blivit så mycket träning alls. Men nu ska jag försöka ändra på det, för i vår SKA vi starta i lydnad. Jag har gått och segat alldeles för länge med lydnadsträningen, precis som med övningskörningen.
Vilket sammanträffande! Strax efter att jag skrev det förra inlägget, där jag kom in på hur man kan förebygga att barn blir bitna av hundar, fick jag reda på att den här veckan är National Dog Bite Prevention Week. Du kan läsa mer om det på Karen Pryors hemsida.
Och på tal om lek (i förrförra inlägget) kommer här ett filmbevis på att Silva trots allt kan tycka det är kul att leka och dessutom på självständigt sätt. Jag hittade den här gamla videon och blev faktiskt lite förvånad över att se henne leka så engagerat på egen hand! Men då fanns ju Grisen, hennes älskade gosedjur som nu är försvunnet. Varje gång vi passerar platsen där Grisen försvann sticker Silva upp i skogen och lyssnar ovanligt nog inte på mig när jag ropar. Minns hon? Känner hon lukten av den utan att lyckas lokalisera den? Eller är det bara någon som tappat lite mat?
Jag hoppas ni förstod att mitt förra inlägg var ett aprilskämt!
Även om Cesar Millan säger enstaka bra saker, tycker jag att hans metoder generellt är förkastliga. Att ledarskap skulle handla om att trycka ner andra flockmedlemmar och att alltid, villkorslöst, äta före dem, är rent nonsens som det inte finns några belägg för i vetenskapen. Tvärtom säger modern etologi att en vargflock snarare är att betrakta som en familj, än en grupp med strikt rangordning. En familj, där var och en har sina uppgifter och där alla behandlar varandra med respekt och tar hänsyn till varandras behov.
Läs gärna den här artikeln i ämnet, skriven av Per Jensen, professor i etologi (som för övrigt höll i Hundens beteendebiologi 1 och 2 på Linköpings universitet, som jag gick förra läsåret).
