Bläddrade igenom några gamla nummer av Gård&Torp och hittade en tänkvärd fråga-och-svar. Hur ofta ser man inte små röda stugor med lysande blå dörrar? Och är det inte lätt att tro att just detta är urbilden av ett hus på den svenska landsbygden?
Så är det emellertid inte. De som vill ha blå ytterdörrar får gärna ha det för min del, men vill man ha en klassisk, genuin färgsättning och hålla på vårt svenska kulturarv finns det inga ursäkter. Enligt Göran Gudmundsson i tidningens expertpanel introducerades dessa blå dörrar i tidskriften Allt i Hemmet på 1960-talet. Därmed är de ”olycksbringande” och ”saboterar den svenska byggnadstraditionen”.
Dessutom är de opraktiska. Göran beskriver det med stor inlevelse: ”Chansen till en salig hädanfärd minskar i takt med alla svordomar du kommer att vräka ur dig när du ser hur snabbt den blå kulören försvinner i solskenet. Har man inget annat att göra så kanske däremot en blå dörr kan bli en hit. Man får nämligen lov att måla om den hela tiden.”
Vad ska det då vara för färg? Historiskt sett är grått, grönt, engelskt rött och ockragult de vanligaste kulörerna på ytterdörrar. Och de ska förstås målas med linoljefärg! Vill man fördjupa sig i gamla dörrar har samma tidning en lång artikel om ämnet på sin webbplats.
Vid en snabb Google-sökning verkar det finnas olika bud om när denna viktiga dag infaller, men enligt vad jag skrivit i min almanacka, så är det i dag. Men varför inte passa på att njuta av pannkakor fler än en daga? Rätten går ju att variera i en oändlighet: tunnpannkakor, plättar, amerikanska pannkakor, ugnspannkaka, jästa pannkakor, saffranspannkaka, raggmunk, crêpes, galettes … Och möjligheterna vad gäller tillbehör är ännu fler.
För egen del blev det dagen till ära grahamspannkakor med kikärter, crème fraiche och mynta, samt till efterrätt en dito med hemgjort äppelmos. Mums! Andra favoritpålägg är smör och kanel, nutella och champinjonstuvning (inte samtidigt!). Raggmunk med spenat och lök är heller inte fel. Det kan också vara kul att blanda t.ex. blåbär eller kakao i smeten för att få färgade pannkakor. I senaste Buffé fanns det recept på en spännande potatispannkaka med blåbärskeso, som verkar värd att testa.
Glad(a) pannkaksdag(ar)!
Blinier (ryska pannkakor), signerade Berenike. Foto: Anna DunérPannkaksutflykt. De är inte brända; det är chokladpannkakor!
Så här på alla hjärtans dag kan jag passa på att påpeka att världens bästa kärleksroman är Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter (enligt Sveriges radios lyssnare 1959). Det är även i övrigt en väldigt bra bok och författaren är som bekant nobelpristagare (1928). Som grädden på moset utspelar den sig i härlig, trovärdig medeltidsmiljö.
Spökar det månde på Delsbogården, eller vem har tänt den svävande elden?
Svenska dagbladet har just nu en serie om att tro på spöken och andar. Tydligen är det så mycket som en femtedel av Sveriges befolkning som tror att de döda kan gå igen, vilket innebär en renässans för det övernaturliga.
Och vem tycker inte att sådant är spännande, vare sig man tror på det eller inte? Jag läste dagens artikel om spökjägare med stort intresse. Bara minuter därefter tar plötsligt en speldosa i rummet intill en ton, alldeles av sig själv!
Det har en naturlig förklaring, förstås. Det är en sådan speldosa med snöre, och sådana går långsammare i slutet. Någon hade förstås kommit åt speldosan tidigare under morgonen och inte förrän nu kom den sista tonen. Spökjägarna i föreningen Spook, som artikeln handlade om, hittar naturliga förklaringar till förmodade spökerier i 80% av fallen.
Förmodligen finns det någon vanlig, tråkig anledning även till att ett minipiano jag hade som liten brukade ge små konserter när det hade långtråkigt och att en fotoram med en bild av mig ideligen vände sig in mot väggen. Men något ska väl in även i de resterande 20 procenten?
Händer det något konstigt i det här huset är det oftast lätt att skylla på något av djuren. ”Det var bara Jumjum som krafsade i sin bur” eller ”det är förstås bus-Silva som varit framme!” I annat fall kan det tänkas vara vårt okynniga husspöke Norröra.
Norröra har fått sitt namn tack vare en felhörning: ”Det var väl nå’ rör!” Och kanske är det bara just ett rör som låter, när vi skyller på vår lilla poltergeist. För den typen av spöken har jag sanningen att säga svårt att tro på. Däremot, att döda människor kan visa sig för sina nära och kära … Varför inte?
Det är en sådan sak som jag tror på ibland, precis som jag tror ibland att man kan kommunicera med djur via tankeöverföring. När man gång på gång hör om händelser där människor har förstått att en nära anhörig har avlidit, bara genom en inre förnimmelse, en knackning eller ett rop, tycker jag nästan det verkar dumt att försöka bortförklara det.
Kyndelsmässodagen firas traditionellt med tända ljus
För ett par inlägg sedan hävdade jag att tjugondag Knut var det definitiva slutet på julen. Alls icke! Där glömde jag ju alldeles bort lilla julafton, som kyndelsmässodagen ofta fått heta i folkmun.
Kyndelsmässodagen, som enligt den svenska almanackan infaller 2 februari, firas till minne av när Jesus bars fram i templet, 40 dagar efter sin födelse. Denna händelse är det sista Bibeln förtäljer om Jesusbarnet, varför detta följdaktligen räknas till den sista högtiden med julanknytning. Under förkristen tid firades vid den här tiden en botgörarfest.
Kyndelsmäss blev tidigt förknippat med ljus. Ordet kyndel betyder just ljus eller bloss. Stora ljusprocessioner har i västkyrkan varit ett sätt att fira dagen och under medeltiden tog man med sig ljus till kyrkan för att få dem välsignade.
Ett annat namn på dagen är kvindermässa, som här och var tolkats som ”kvinnomässa”. En föregångare till internationella kvinnodagen? Åtminstone en dag när kvinnorna fick fira på sitt eget vis utan något manfolk närvarande.
I det gamla bondesverige ansågs kyndelsmässodagen på många håll markera midvintern, d.v.s. dagen då boskapen stått inne halva tiden. Och inte bara boskapen förresten: det sades att även björnen vände sig i idet den här dagen.
Slutligen kan jag ge det glädjande beskedet att kornet inte kommer frysa i år och höet inte ruttna, för det sista man kan säga om vädret som rådde på kyndelsmässodagen är att det töade!
I dag firar vi en 11-åring här hemma och lagom till den lilla tillställningen lånade jag hem den underbara boken Historiebok för kakälskare – en annorlunda bakbok av Dick Harrison och Eva Helen Ulvros.
Jag är en typisk kakälskare, och eftersom jag även är en typisk historieälskare kan jag knappast tänka mig en trevligare bok! Flera hundra år gamla recept varvas med intressant fakta om de olika bakverken och till dem hörande traditioner, råvaror och tillbehör.
Jag har haft boken hemma tidigare och då fokuserat framför allt på de första kapitlen som handlar om antiken och medeltiden. Jag kan t.ex. varmt rekommendera den senmedeltida saffranspajen och de nederländska pannkakorna med kryddig äppelfyllning.
Sedan dess har mitt intresse för 1800-talet bara växt. Således började jag nu bläddra bakifrån och mitt första projekt blev arbogakringlor. Ännu mer kända är kanske södertäljekringlorna, som fattiga änkor bakade och sålde för att inbringa lite extra inkomster efter det att lagen om näringsfrihet infördes 1846. Men detta förekom alltså även i andra orter, som Arboga.
Arbogakringlor kryddas med stött kardemumma och läggs i sjudande vatten innan de gräddas. Om det är korrekt att doppa dem i strösocker vet jag inte, men jag tyckte det b lev fint! 🙂
Mina egna kringlor blev något misslyckade, då mina råvaror inte ville samarbeta med receptet. Andelen smör blev för stor i förhållande till andelen mjöl, varför degen inte ville jäsa. Kringlorna blev små och kompakta, men de gjorde det ändå lätt att förstå hur glad en liten pojke eller flicka måste ha varit om han eller hon lyckats spara ihop några slantar och kunde leta upp en s.k. kakgumma för att inhandla ett sådant sött och smakrikt och dessutom vackert vetebröd.
Man kan också förstå varför detta karaktäristiska bakverk blivit en så vedertagen symbol för bagaryrket, och att landsbygdsbor som varit på besök i staden gärna köpte med sig just kringlor hem till familjen.
Under 1700- och 1800-talen var kringlor också vanliga på gravöl. Dessa begravningskringlor var mycket stora och kryddade med dyrbar saffran. Ofta hamnade de som dekoration och minne ovanför spisen i stället för i begravningsgästernas magar.
Men kringeltraditionen går längre tillbaka än så. Redan på medeltiden bakades sudna (förvällda) kringlor. Fram till 1600-talet var det rågmjöl som gällde, därefter vetemjöl.
Jag tycker nog att både bakandet och ätandet blir snäppet roligare med sådana här förkunskaper. Vad kan tänkas bli nästa projekt? ”Swenska Marenger” fyllda med hallonsylt, Selmas vinbärsgömmor från Mårbacka eller kanske morotsbakelser à la Cajsa Warg?
Varken förr eller senare! (Obs! Gäller om du följer svensk tradition.)
Och i morgon blir det julgransplundring hemma hos oss. Så länge jag kan minnas har vi varje år haft en ordentlig julgransplundring kring tjugondag Knut med ett varierande antal kompisar som gäster: tidigare mina och Veronicas, nu Berenikes. Det äts chokladpudding och dansas kring granen innan granen (som dagen till ära behängts med choklad i glansigt papper) plundras och kastas ut till tonerna av sista versen i Emmy Köhlers Raska fötter:
Snart är glada julen slut, slut, slut.
Julegranen bäres ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
kommer han, vår gamle vän,
ty det har han lovat.
Om man i juletid besöker Väla skola på Skansen kan man få höra om hur skollärarens döttrar i 1900-talets början brukade bjuda hem alla traktens barn på julgransplundring. Enligt Skansenpersonalen var just julgransplundringen det roligaste på hela julen.
Flickorna hade vikt smällkarameller så att det räckte till alla barn och när granen slutligen skulle ut skedde det genom en dragkamp mellan pojkarna och flickorna. Pojkarna stod på utsidan om fönstret och drog i granens fot, medan flickorna stod inomhus och höll i toppen. Föga förvånande vann pojkarna, varje gång – det var ju liksom det som var meningen.
Julgranen i Väla skola
Ända sedan 1600-talet har vi i Sverige kastat ut julen den 13 januari, i stället för i samband med trettonhelgen som på de flesta andra håll i världen. Dessförinnan inföll knutsdagen den 7 januari, men när den flyttades fram följde julen med. (Detta stödjer jag till fullo postumt; jag tycker alltid att julen knappt hunnit börja förrän den är över!) Det kan också ha att göra med den oktav, en åtta dagar senare efterfest som enligt tradition följde varje större kyrkohögtid.
Tjugondagen firas/firades på olika sätt i olika delar av landet. I många trakter har det varit vanligt att klä ut sig till knutgubbe i mask och kostym, för att sedan gå runt hos grannarna i hopp om att få smaka på det sista som finns kvar av julgodis. Alltså ännu ett tillfälle för barnen att tigga till sig sötsaker, utöver skärtorsdagen och halloween!
En knutgubbe kunde också, i södra landsänden, vara en halmdocka som ställdes utanför någons dörr för att sedan skickas vidare till någon annan. I Österbybruk och Gimo i Uppland firas fortfarande Knutmasso med en karneval genom samhället.
Min klapp till er blir några juliga bilder från mitt senaste Skansen-besök och en julversion av Visa vid midsommartid. Melodin är så vacker och i mitt tycke liksom lite kall och frostnupen, så jag tyckte att den behövde en text för vinterhalvåret också, även om inget kan slå det magiska originalet.
Julkärve utanför hälsingegården Delsbogården.
Julbord i Delsbogården. Grenljusen står på smöret.
Del av brännvinsbordet i Ekshäradsgården, en värmländsk häradsdomares bostad.
Julkärve och julgran på Oktorpsgårdens stenlagda innergård.
Kan inte vänta på att julmiddagen ska börja? Julbord i Delsbogården.
Pappa har satt ihop ett litet bildspel till en av sina låtar. Det bygger helt på mina bilder av min lilla syster och min lilla hund när de busar nere vid ängen. Ta gärna en titt – och en lyss? lyssning? Äcsh, och lyssna, helt enkelt!
