shadow

Älskade koltrast! (Och om fågelsång i allmänhet)

Vad vore väl våren utan fågelsång? Skulle ljuset, lövsprickningen och vårblommorna vara detsamma utan deras ackompanjemang? Här hemma har jag gott om koltrastar, talgoxar och hackspettar. Vill jag träffa på lite ovanligare arter tar jag mig gärna några kilometer norrut, till Vansjö – enligt min erfarenhet ett säkert kort när det gäller djur- och naturupplevelser.

De senaste gångerna jag varit där har jag hört och/eller sett både trana, kattuggla, gräsand, grågås, tofsvipa och sånglärka. Lärkan tycker jag är extra roligt, då den länge ansetts vara vårens budbärare nummer ett, men på senare år minskat kraftigt pga de drastiska förändringarna i jordbrukslandskapet.

Sveriges Ornotologiska Förening arrangerar just nu en omröstning för att få fram Sveriges nationalfågel. Man får rösta på tre fåglar som man tycker förtjänar titeln. Ett av mina val var just lärkan. Ett annat var talgoxen, för att den med sina distinkta visslingar alltid väcker glada vårkänslor, och för att det är en söt och snäll liten fågel som är lätt att känna igen.

Mitt mest självklara val var dock koltrasten.

Koltrasten är vacker – både den svarta hanen och den mer oansenligt brunspräckliga honan – men jag älskar den framför allt för lätet. Om någon skulle be mig förklara vad vemod är, skulle jag mycket väl kunna svara ”det du känner när du hör koltrasten sjunga”. Å andra sidan passar dess sång för alla sinnesstämningar. Är jag sorgsen, kan jag finna sympati och tröst i den. Är jag lycklig, gör den mig än mer lycklig. Om morgnarna sjunger den om ljus, hopp och pånyttfödelse, om kvällarna vaggar den världen till sömns med sina mjukt spelande toner. Koltrastens sång är det soundtrack jag skulle ha valt om jag skulle göra film av mina vackraste drömmar. Den är den trygga, lugna vrå dit jag vill fly när livet går för fort. Den är morgondagg och kvällsro, gryningsljus och skymningssvalka.

Vad vore väl livet utan koltrastsång?

En koltrast sitter i en trädtopp och sjunger.
Koltrasten sjunger sin vaggvisa för jorden. Foto: Rainer SXC Schmidt

[adinserter block=”9″]

Att bo på landet

Välkommen hem!
Välkommen hem!

Idag är det exakt ett år sedan min snälla familj släpade möbler genom djupa snömassor i två timmar och bjöd på medhavd lunch för att sedan lämna mig ensam kvar i det som var mitt nya hem. Som med mycket annat viktigt i livet känns det på samma gång som att det var alldeles nyss och som om jag alltid bott här.

Snäll syster och del av flyttlasset.
Snäll syster och del av flyttlasset.

Jag ska inte tråka ut er med ännu en beskrivning av allt fantastiskt (och mindre fantastiskt) som hänt mig sedan dess (eventuellt intresserade personer kan läsa min nyårskrönika). I stället tänkte jag dela med mig av mina erfarenheter av att bo på landet, jämfört med i en Stockholmsförort med för all del gott om natur, men med alldeles för mycket folk, fordon och ohyfsade hundar alldeles för tätt inpå.

Positivt är att …

  • … man kan gå runt på sin egen äng och höra göken gala, nästan varenda sommardag och ändå inte tröttna.
  • … man får höra ugglor hoa, tranor trumpeta, rådjur skälla och inte tröttna på det heller.
  • … man ser stjärnhimlen på riktigt, inte bara glimtar av de allra starkast lysande stjärnorna.
  • … man kan gå ut i trädgården och se ut precis hur som helst och sjunga precis så högt och falskt man har lust.
  • … allt och alla tycks hänga ihop på ett eller annat sätt, som att min fasters kusins granne är kollega till min kollegas sambo, vilket ger en härlig känsla av sammanhang.
  • … man kommer närmare naturen – även om den ibland kommer lite väl nära, som när man vaknar av att en fladdermus flyger runt ovanför ens huvud, eller när man hittar ett rådjur precis utanför dörren när man kliver ut på morgonen.
  • … ens rädda och skälliga hund skäller mindre, och när hon ändå gör så, stör hon ingen annan än mig och husmössen.
  • … man kan hugga världens finaste julgran fem meter från huset och sedan kasta ut den på ungefär samma ställe.
  • … man blir sedd på ett helt annat sätt.
Naturen lite väl nära inpå?
Naturen lite väl nära inpå?

Negativt är att …

  • … man tvingas ha bil – även om jag klarade mig förvånansvärt bra utan de första månaderna, och även om det är rätt nice att bara kunna hoppa in i sin lilla Volvo och ta sig precis vart man vill.
  • … man, från att ha tyckt att rådjur är vackra, harmlösa djur, och att möss är söta små varelser som man gärna skulle klappa på, börjar hysa stor motvilja mot bådadera.
  • … man inte heller kan glädja sig helhjärtat åt ett ordentligt snöfall, utan börjar oroa sig över om man kommer få plogat, så att man kan ta sig hemifrån.
  • … man på sin dagliga hundpromenad inte har lika stor valmöjlighet. Vill jag hålla mig till gångvägar har jag i princip tre rundor att välja mellan. I Sollentuna var alternativen nästan oändliga. Fast med min beslutsångest borde detta nästan stå under positivt …

Det finns förstås mycket mer att säga under båda rubrikerna, men det här var vad jag kunde komma på just nu. Som sammanfattning vill jag säga att jag är glad att jag kunde och vågade förverkliga min dröm. Visst finns det stunder då det känns lite ensamt eller jobbigt att bo här, men jag har aldrig ångrat mitt beslut. Det är ett sådant här liv jag är menad för.

Slutligen får jag erkänna att jag ännu efter ett år har ouppackade kartonger, bara för att jag inte har någon stans att göra av grejerna… Och fortfarande sover jag i vardagsrummet, det som jag trodde var något högst tillfälligt. Men jag har tiden för mig, som det brukar heta, för förhoppningsvis blir det många år till i min lilla stuga!

I mitt rätta element! Foto: Emma Kullin
I mitt rätta element! Foto: Emma Kullin

 

Vårutflykt

Det här måste vara den varmaste dagen hittills i år! Riktig sommarvärme! Vad kunde då passa bättre än en utflykt? Jag tog med mig Nike och Silva till Sätra och Blåsippsbacken. När vi kommit hem fick även kaninen Jumjum årets första tur i koppel. Han njöt i fulla drag!

Licensjakten på varg – vad tycker du?

Silhuetten av en varg som ylar mot månen
Ska den jagas eller inte? Foto: Michael Lorenzo

Som webbredaktörsstudent har jag idag och imorgon i uppgift att skriva en miljörelaterad artikel. Jag valde det intressanta och heta ämnet licensjakten på varg. Det krävs att vi har med någon form av intervju, och då tänkte jag att det kunde vara spännande att ta reda på villka som är de vanligaste argumenten för och emot licensjakten.

Jag vore väldigt glad om du ville ägna en halv minut åt att svara på frågorna nedan! (Observera att du bara behöver svara på fråga nummer 1 samt nummer 2a ELLER 2b.)

[polldaddy poll=4555644]

[polldaddy poll=4555685]

[polldaddy poll=4555728]

Tam igelkott

Igelkotten som bor i vårt område blir mindre skygg för vart år. Här om kvällen satt den i princip med vid bordet när vi satt ute och åt middag och idag kunde mamma gå så nära att hon hade kunnat klappa den och den hade säkert inte gått iväg ens om hon gjort det. Men så tog jag den på bar gärning när den satt och smackade i sig bär i vårt jordgubbsland. Då var jag inte så glad på den längre.

Den lilla kotten under vår rabarber. Foto: Anna Dunér

Rådjur och korv

Som kompensation för gårdagens trista promenad (jag hade liksom ingen lust att hitta på aktiviteter med henne sådan som hon var då) såg jag till att dagens blev riktigt rolig. Vi höll till på ängarna i närheten av vårt hur och gick små spår, grävde ner leksaker i snön, tränade hopp genom mina armar och inkallning mm, alltmedan vårsolen lyste. Vid ett tillfälle passerade vi högst tio meter från ett par rådjur. Min duktiga tös kastade en förströdd blick på dem, kom sedan fram till mig och gick gick så fint vid min sida tills rådjuren skuttat iväg.

Vi har även fortsatt med korvapporteringen. Hon kan nu hålla i en tuggpinne minst tio sekunder utan att tugga på den. Jag tycker det är fascinerande hur fort det gick. Nu på kvällen började vi med korv och det gick nästan lika bra. Jag ska lägga in bildbevis när det verkligen sitter.

Det dröjer dock åtminstone till på måndag för imorgon bär det av till Linköping på helgträff för Hundens beteendebiologi 2. Det kommer bjudas på en massa intressanta föreläsningar och jag ser verkligen fram emot det. Nackdelen är att jag måste gå upp redan klockan fyra imorgon bitti så nu ska jag gå och lägga mig!