Vad vore väl våren utan fågelsång? Skulle ljuset, lövsprickningen och vårblommorna vara detsamma utan deras ackompanjemang? Här hemma har jag gott om koltrastar, talgoxar och hackspettar. Vill jag träffa på lite ovanligare arter tar jag mig gärna några kilometer norrut, till Vansjö – enligt min erfarenhet ett säkert kort när det gäller djur- och naturupplevelser.
De senaste gångerna jag varit där har jag hört och/eller sett både trana, kattuggla, gräsand, grågås, tofsvipa och sånglärka. Lärkan tycker jag är extra roligt, då den länge ansetts vara vårens budbärare nummer ett, men på senare år minskat kraftigt pga de drastiska förändringarna i jordbrukslandskapet.
Sveriges Ornotologiska Förening arrangerar just nu en omröstning för att få fram Sveriges nationalfågel. Man får rösta på tre fåglar som man tycker förtjänar titeln. Ett av mina val var just lärkan. Ett annat var talgoxen, för att den med sina distinkta visslingar alltid väcker glada vårkänslor, och för att det är en söt och snäll liten fågel som är lätt att känna igen.
Mitt mest självklara val var dock koltrasten.
Koltrasten är vacker – både den svarta hanen och den mer oansenligt brunspräckliga honan – men jag älskar den framför allt för lätet. Om någon skulle be mig förklara vad vemod är, skulle jag mycket väl kunna svara ”det du känner när du hör koltrasten sjunga”. Å andra sidan passar dess sång för alla sinnesstämningar. Är jag sorgsen, kan jag finna sympati och tröst i den. Är jag lycklig, gör den mig än mer lycklig. Om morgnarna sjunger den om ljus, hopp och pånyttfödelse, om kvällarna vaggar den världen till sömns med sina mjukt spelande toner. Koltrastens sång är det soundtrack jag skulle ha valt om jag skulle göra film av mina vackraste drömmar. Den är den trygga, lugna vrå dit jag vill fly när livet går för fort. Den är morgondagg och kvällsro, gryningsljus och skymningssvalka.
Vad vore väl livet utan koltrastsång?
[adinserter block=”9″]