shadow

Buföring på Skansen

Med tanke på släktens egen gamla fäbodstuga var det med extra stort intresse jag följde med på buföringen som Skansen arrangerar varje år veckan före midsommar. Det var underbart väder, djuren var glada, man fick höra kulning, fiol- flöjt- och kohornsspel och smaka på diverse fäbodsprodukter. En härlig dag, helt enkelt!

På besök i järnåldern

Jag är glad att bo inom cykelavstånd till Bögs gård och Väsby gård på Järvafältet, där ett projekt pågår att återskapa det historiska odlingslandskapet. Som en del av projektet har man byggt ett järnåldershus, hemmahörande i romersk järnålder, d.v.s. år 0-400 e.Kr. Igår var huset öppet för visning och ansvarig arkeolog Mikael Söderblom var där och informerade om projektet, huset och om de spår som finns i landskapet sedan järnåldern.

Sprakande brasa med mörker omkring
Mitt i huset brann en brasa på en upphöjd härd. Högst upp på gavlarna under taknocken finns hål där röken kan tränga ut.
Järnåldershus i trä.
Husets baksida. Det här är ett mindre hus till skillnad från de långhus som var huvudbyggnad på järnåldersgårdarna. Huset är byggt med skiftesverk med liggande plank mellan urspårade stolpar, vilka står på en syllstock. Taket är ett näver- och rundvirkestak.
Husets vägg med en pilbåge hängande på en krok.
Människorna på järnåldern livnärde sig först och främst på jordbruk och djurhållning, men jakt och fiske var också viktigt. Vid jakt användes pilbågar av det här slaget, jaktspjut och fällor. Till fisket användes ljuster, krokar, mjärdar och nät, precis som idag.
Gröna och gula ax av emmervete.
Emmervete som hänger på tork. Andra viktiga grödor på järnåldern var korn, brödvete, speltvete och lin. Även havre, råg och hampa odlades. Järnålderns åkrar var små och uppgick till ca 1-2 hektar per gård.
Glöd bland stenar.
Även utanför huset brann en brasa. Under järnåldern kunde maten lagas över eld, men vanligare var att koka den i gropar med hjälp av upphettade stenar.
Fuxfärgad islandshäst som betar.
Hästen var ett viktigt djur på järnåldern, både som färdmedel, arbetskraft, köttdjur och offerdjur. Järnåldershästen såg troligen ut ungefär som islandshästar, som det idag finns gott om på Bögs gård. Andra viktiga djur var kor, får, getter, svin och hundar. Höns och tamkatt kom till Mellansverige först under den här perioden.
Flätad gärdesgård.
Ända fram till mitten av 1800-talet hägnade man in odlingarna istället för djuren. På järnåldern skedde det med stensträngar eller sådana här fläteshägnader. Till arbetet på åker och äng använde man årder, skära och kortlie istället för plog och den senare längre lien. Man har även hittat lövknivar och järnskodda hackor för lövtäkt och jordbearbetning.
Ansiktet av en forntidsgud utmejslad i en trädstam.
Utanför huset pågick arbetet med att hugga ut en gudabild ur en trädstam. Denna ska sedan tjäras och ställas vid åkern som en grödornas beskyddare. Järnålderns gudabilder var ofta förhållandevis enkla.

(Källa: Informationshäftet Järnålderns landskap med text av Mikael Söderblom, Rikard Dahlén och Olof Lundkvist, som finns att ladda ner i PDF-format på Sollentuna kommuns webbplats, för den som vill veta mer.)

Vårutflykt

Det här måste vara den varmaste dagen hittills i år! Riktig sommarvärme! Vad kunde då passa bättre än en utflykt? Jag tog med mig Nike och Silva till Sätra och Blåsippsbacken. När vi kommit hem fick även kaninen Jumjum årets första tur i koppel. Han njöt i fulla drag!

Katter

Hur gick det med min föresats att skriva en rad inlägg om olika djurslag? Jo, jag har helt enkelt inte haft tid, men här kommer några rader om katter!

Jag väljer att skriva om katter nu, för att jag de två senaste veckorna har haft ansvaret för två sötnosar av just den arten, och på gården jag bodde på veckan innan det fanns det inte mindre än tre svartvita kissar.

Sixten tar sig en tupplur.

Mitt förhållande till katter är lite kluvet. Jag kan bli riktigt förtjust i enstaka individer, medan katter som art egentligen inte faller mig i smaken. Jag kan rent av tycka att de är lite läskiga, med sina stirrande, lysande ögon och vassa klor. Många andra verkar känna likadant. Jag har hört att det ska bero på kattens två olika sidor. Dels är den keldjuret som spinner och rullar ihop sig i ditt knä. Dels är den en självständig jägare som fångar småfåglar och skoningslöst leker med bytet innan den dödar.

Kattens onda sida?

För många år sedan bodde familjen under semestern på en gård i Småland. Där fanns hur många katter och kattungar som helst och det var inte långt ifrån att vi kom hem med ett nytt litet husdjur. Men så, sista dagen, blev vi vittne till hur en av katterna spydde upp en halvsmält fågel. Så det blev ingen katt.

Smålandskatt. Foto: Henrik Dunér (?)

Trots min kluvna inställning skulle jag ändå vilja ha en katt eller två. Inte nu, men senare, när jag flyttat hemifrån. Och när min dröm slår in om en gård på landet, då kan jag helt enkelt inte vara utan katt. På en lantgård ska det finnas katter, så är det bara.

Gårdskatten Skrållan

Det ska inte vara någon märkvärdig katt. De katter som jag fäst mig mest vid (Strello, Mio, Frasse…), har alla varit vanliga bondkatter i svartvitt eller brungrått och kanske är det därför som jag helst av allt vill ha en sådan. Dessutom passar sådana katter tveklöst bäst in på en sådan gård som jag vill ha.

Vidare känns det självklart att köpa min blivande katt från ett katthem. Och att inte låta den få ungar. För trots att kattungar är hemskt söta och små kattungar som skuttar runt i halmen också ”hör till” på en lantgård, är jag medveten om hur otroligt många övergivna och oönskade katter det finns. Det vill inte jag bidra till.

Visst är kattungar söta, men...

Människor nu för tiden…

Bästa kommentaren igår kom från 9-åriga Nike som, med tanke på att hundar egentligen är förbjudna på vår badplats*, uppgivet suckade:

Moderna människor! Ingenstans får man ha med sig hundar…

Och visst är det lite tråkigt att det ska behöva vara så? Förr fick djur vara i princip överallt. Man stängslade in åkrarna istället för djuren, man tog tillvara på djurens värme och översåg istället med att det blev en aning smutsigare och rörigare i husen. Dagens inställning till djur och hela vår livsstil är en stor bidragande orsak till att så många är rädda för och allergiska mot hundar och andra djur.

Jag tror dock att det värsta är över. Jag tycker mig märka en tendens till en mer öppen inställning mot hundar på offentliga platser. Dessutom finns det de som satsar på att förebygga hundrädsla och att barn redan i unga åldrar ska få en bra inställning till hundar och lära sig grundläggande hundspråk.

Det finns betydligt fler fördelar med sådant än att hundar ska kunna följa med på fler ställen. Bl.a. skulle många tragiska olyckor kunna förhindras. Om ett barn t.ex. vet hur man beter sig ”artigt” mot en hund, att man ska låta en ätande eller vilande hund vara ifred och att man ska respektera en hund som morrar, är risken avsevärt mindre att han eller hon omedvetet provocerar en hund och kanske blir biten.

Ett av de ”team” som lär barn sådana saker är Fadderhunden, bestående av Sara Carlberg och pinschern Alfonz. Barnen som träffar dem får lära sig empati, respekt och ansvar mot både människor och hundar.

*Jag tolkar det dock som att förbjudet bara gäller under högsäsong.

Böcker om husdjur

Min blogg är inte, till skillnad från min mammas, en blogg om barnlitteratur. Men jag vill ändå uppmärksamma två böcker som jag råkade hitta på biblioteket här om dagen. (Jag gick dit med ambitionen att absolut inte låna någonting, då jag redan har så mycket att läsa, men naturligtvis kom jag hem med en bunt böcker i alla fall…).

Den första heter Husdjurens vilda liv och är av Stefan Casta och Staffan Ullström. Den behandlar våra husdjurs historia på ett trevligt och lättsmält sätt. Boken börjar med vårt äldsta husdjur, hunden, och fortsätter via bl.a. geten, hästen, katten, duvan och undulaten fram till hamstern, som bara varit tam i ca 80 år. Även om den är skriven för barn, är den perfekt även för vuxna som vill veta hur det gick till när våra husdjur domesticerades. Visste du till exempel att man förr trodde att uroxarna var älvornas oxar och att alla tama guldhamstrar härstammar från en enda kull vilda hamstrar? Den intressanta faktan illustreras av fina teckningar av både vilda och tama djur.

Den andra boken, Djuren på gården, är en fotobok med underbara fotografier av Sven Zetterlund. Tillsammans med Ingegerd Zetterlund berättar han väldigt trevligt om djuren på bilderna. Vi får bl.a. läsa om ardennerstoet Majra som just fått ett föl, om lammet Pella som räddar sin blinda syster Pralin från att springa in i en sten, om katten Mio som överlevt mot alla odds och om sankt bernhardstiken Rosa som för en stund lämnar sina valpar för att sno mat från hönsen. Efter varje avsnitt om ett djur, följer en eller två sidor med grundläggande fakta om arten.

I båda böckerna förmedlas budskapet att många produktionsdjur lever under dåliga och onaturliga förhållanden. I Djuren på gården, är flera av de små ”reportagen” från KRAV-gårdar och författarna förklarar vad som får djuren att må bra. Lantraser nämns också i båda böckerna. De kan säkert vara bra underlag för att berätta för barn varför det är viktigt att bevara våra lantraser.

Lilla Bä

Igår var en sorglig dag. Lilla älsklings-Bä dog. Han blev sjuk tidigt på dagen och blev snabbt sämre. Precis innan veterinären skulle ta sig an honom drog han sitt sista andetag. Det var visst lunginflammation. Han blev inte ens tre månader gammal.

Som den webbdesigner jag är har jag bearbetat mina känslor genom att göra en minnessida åt honom. Välkomna att ta en titt: http://www.geocities.com/i_am_linnie/lilla-ba.html

Jag kommer aldrig glömma det här lilla lammet...
Jag kommer aldrig glömma det här lilla lammet...

Lantliv

Så var man hemma igen efter en vecka på landet. Vi har kört häst och vagn, kelat med kaninungar, matat flasklamm, plockat pinfärska ägg och mycket mera. Nu är jag ännu mer övertygad om att jag vill ha en egen gård med en massa djur.

Jag och en av de fyra gotlandskaninungarna, Klöver.
Jag och en av de fyra gotlandskaninungarna, som jag och Vero gav namnet Klöver.

Det blev inte riktigt så jobbigt med Silva som jag befarat. Den enda som hon var riktigt rädd för var en granne som kom förbi ibland. Hon jagade inte hönsen, hon kom ganska bra överens med hunden och hon skällde inte alltför mycket på hästarna.

Silva lärde sig snabbt att tycka om att åka vagn, trots att det skumpade.
Silva lärde sig snabbt att tycka om att åka vagn, trots att det skumpade.

Jag blev väldigt förtjust i ett av de små flasklammen (vem skulle inte blivit det?). Och eftersom jag tycker mycket om får i allmänhet, är intresserad av ullberedning samt längtar efter fler egna djur, dök idén upp att jag skulle vilja ha Lilla Bä. Jag trodde jag var lite galen, men det verkade inte fårens ägare tycka. Hon skulle spara lammet åt mig tills jag hittat någonstans att ha honom!

Jag matar Lilla Bä.
Jag matar Lilla Bä.

Problemet är att jag ännu inte har hittat något ställe som kan ta emot honom. Jag har skrivit till alla fårägare jag känner till norr om Stockholm samt satt in annonser både här och där, men ingen har ännu svarat ja. Jag börjar bli rädd att Lilla Bä kommer hamna hos någon annan; någon som inte kommer tycka lika mycket om honom som jag…