shadow

Om rymmarkaniner och om att leva livet

Kanin som betar i grönt gräs.
Värt att dö för?

I går satt jag som bäst och skrev på ett inlägg om mina kaniner – hur roligt det är att kunna ha dem lösa på tomten, och hur svåra de kan vara att få tag på ibland, om de väl bestämt sig för att de inte vill in. Jag skulle bara veta! Jag tog en paus för att gå ut och ge dem kvällsmat, öppnade Humles bur, sträckte fram den lilla knäckebrödsbiten han skulle få, väntade… Han kom inte fram! Jag lockar på honom, men inget hände. Då förstod jag genast vad som hänt, för när har väl Humle bara struntat i knäckebröd?

Tidigare på dagen hade jag städat buren, och tydligen blev bara en av två burdörrar ordentligt stängd. Nu var han spårlöst borta. Det har förvisso hänt förut, men då har det hänt dagtid. Nu var det mörka kvällen och därtill regnade det. Humle hade förmodligen varit borta i flera timmar redan, och när han varit ute länge brukar han till slut vilja gå hem och komma fram till buren när jag går ut. Nu var han ingenstans.

Precis när jag gjort upptäckten kom en vän, som skulle sova över. Det var jag så glad över, för annars hade kvällen och natten blivit hemska. Vi letade på alla tänkbara ställen, i mörker och regn, lysande med våra mobiler, men det var lönlöst. Till slut var vi tvungna att ge upp. Jag var övertygad om att han tagits av räven, eller kanske av en rovfågel, om han inte fastnat någonstans, eller drunknat i bäcken…

I morse kändes det tungt att behöva gå ut och se den tomma buren. Jag drog på det. Men Sot måste förstås ha frukost, så jag började göra i ordning vatten. Just då såg jag något gulbrunt fara förbi fönstret. Jag tänkte att jag nog inbillat mig – så många kaniner som jag sett i går kväll ute i mörkret, som visat sig vara något annat. Dessutom har han ju ungefär samma färg som det gulbleka gräset på marken. Men jag skyndade ut, och då satt han där, mitt framför huset, som om ingenting hänt!

Eller, inte riktigt som om ingenting hänt. Han försökte inte spela svårfångad längre, utan lät mig klappa om honom ordentligt. Han verkade till och med glad att se Silva! Vi tog det lugnt, klappade, pratade, fotade och lockade till sist in honom i buren där han förnöjt satte sig och började tugga i sig hö. Slutet gott, allting gott, alltså.


Jag har hört flera som klagar på att gotlandskaniner är sådana rymmare. Det har jag också märkt. De kan inte nöja sig med att vara i en hage, även om där finns grönt gräs, vatten, pinnar, hus och leksaker. Sot hoppar gärna över kompostgallren, medan Humle lyfter upp dem och kryper under.

Och visst kan det vara jobbigt just när det händer, särskilt om man som i går faktiskt tror att kaninen är borta för alltid. Men! Rymmandet visar på både intelligens, initiativförmåga, stark vilja och stor livslust. De verkar tänka som jag: Livet är för kort för att levas instängd – om det så är bakom galler eller bakom normer och andras förväntningar – så lev livet fullt ut, ta chanser och uppfyll dina drömmar!

Därför kommer jag fortsätta att ha båda kaninerna lösa så mycket jag kan. Om någon av dem skulle försvinna igen, och kanske inte komma tillbaka, skulle jag ändå känna att jag gjort rätt. Hellre leva kort och vara lycklig, än att finnas länge utan att verkligen ha levat.

Gul kanin äter hö i sin bur
Tryggt tillbaka i buren, som inte behöver vara ett fängelse så länge man får komma ut ur den med jämna mellanrum. Då är den mer av en trygg plats där det finns mat, skydd och värme. (Obs, gammal bild! Har inte längre den typen av höhäck sedan jag insett hur farlig den är.)

Summary in English: Yesterday I was just about to write something about how happy I am, to be able to let my rabbits loose in the garden, when one of my rabbits, Humle, managed to escape from his cage and disappear. Despite hard searching in the dark and rainy night, me and my friend weren’t able to find him and we had to give it up. I felt sure he had been taken by the fox, or something, or he would have returned to his cage when he became hungry, cold and tired.

This morning though, he was just sitting on the grass outside the house, as if nothing had happened. He seemed just as happy to se me, as I was to see him. Now he’s safely back in his cage, but I’ll definitly let him out again some day soon. My rabbits always find their ways to escape from cages and pastures, and now and then I’m worried sick for them. But when you come to think of it, it just shows that they have their own will and a curiosity for life.

They seem to share with me the way I look upon life. Life is to short to be spent inprisoned – literally behind bars or behind norms and other people’s expectations. So live life while you may, take chances, make your dreams come true! I’m sure my rabbits agree with me when I say: better live for a short time and be happy, than exist for ages without trully been living.

FacebookTwitterGoogle+

Kommentera