TV-programmet Huset fullt av hundar har blivit väldigt kritiserat redan innan det hade premiär i tisdags. Jag hade i princip bestämt mig för att inte följa programmet, eftersom jag visste att jag bara skulle bli irriterad och upprörd. Men har man en blogg som till stor del handlar om hundar är man väl nästan tvungen att titta på ett så omdiskuterat program?
Jag kan ju börja med att säga att grundidén med programmet trots allt är god. Man vill utmana fördomar och visa att man inte ska ”döma hunden efter håren” samtidigt som man får tips om vad man ska tänka på vid val av hund. Programledare är Claudia Galli som är utbildad instruktör och tidigare hållit i barnprogrammet Bulldogg, som jag i princip bara har gott att säga om. Bra förutsättningar alltså – tyvärr blir det ändå helt galet.
Det börjar med att man väljer att utforma programmet som en dokusåpa. In med sex hundar i en familj utan mycket tidigare hunderfarenhet. Låt familjen rösta bort de hundar som inte passar dem. Att det här konceptet är oansvarigt gentemot hundarna behöver jag väl knappast påpeka. Diverse bloggare, veterinärer och djurexperter har uttryckt sin bestörtning. Men programmet motverkar dessutom sitt eget syfte på flera olika sätt.
I det första programmet är fyra av de sex hundarna inte mer än fem, sex månader gamla. Jag kan bara tänka på hur Silva var i den åldern och konstatera att en sådan hund i ett hus kan vara mer än nog. Jag vet också att en hund kan bete sig ganska så annorlunda beroende på om den är själv eller i en flock med en massa andra hundar. Med andra ord verkar det inte direkt vara någon optimal situation att välja sig en familjemedlem för flera år framöver.
För att lära känna hundarna får familjen prova olika aktiviteter med dem. Och visst är det kul att svenska hundägare får upp ögonen för olika hundsporter, jättekul! Och visst är det viktigt att aktivera sin hund. Men när man ska skaffa en vanlig familjehund hör knappast förmågan att putta på en boll eller fånga en frisbee till de avgörande egenskaperna. Desto viktigare är det att hunden fungerar i vardagen: klarar av hantering, hundmöten, olika miljöer etc. Men sådant gör sig naturligtvis inte lika bra i TV. Sedan hör det inte till saken att jag, när jag tittade på programmet, blev väldigt sugen på att träna treibball (bollvallning)!
Dessutom tycker jag att det är orättvist mot de deltagande familjerna att de bara ska få välja mellan sex olika hundar. Själv skulle jag inte varit särskilt pigg på att skaffa någon av de raserna som var med i det första avsnittet. Och den här familjen hade i praktiken bara tre hundar att välja bland, eftersom de ville ha en liten hund, och tre av de erbjudna vovvarna var ganska rejäla bitar.
Claudia Galli påstår i ett klipp på SVT Play att hon i förväg analyserat familjerna hon besökt. Varför har hon i så fall inte anpassat hundutbudet efter familjens grundläggande krav? Det kan knappast handla om något slags önskan att bevisa att en stor hund också kan vara en bra hund. Att välja hund efter storlek är inte att döma hunden efter håren. Det handlar om att inse vad man klarar av, eller i det här fallet vad den unga dottern klarar av, vilket bara är klokt.
Över huvud taget hade jag önskat mig att programmet var lite mer seriöst med mer teori. Det låter tråkigt, men hade inte alls behövt bli det! Med instruktörsutbildning från Hundens Hus sitter Claudia Galli antagligen inne med mycket värdefull kunskap. Varför inte dela med sig av den?
