shadow

Framfusiga förortshundar

Två hundar kommer rusande mot kameran.
En betydligt vanligare syn i förorten än i en småort.

Hundar i förorter verkar generellt sett oftare gå okopplade, samtidigt som ägarna antingen har mindre kontroll eller mindre respekt för andra hundar och människor – eller både och?

Under de dryga två år jag bott i Morgongåva kan jag bara erinra mig något enstaka tillfälle då en lös hund kommit fram till oss utan att ägaren först frågat mig om det var ok. Nu är jag hemma i Sollentuna över påskhelgen. På två dagar råkade jag och Silva ut för framspringande hundar inte mindre än tre gånger.

Två av tillfällena blev jag ganska överrumplad och hann inte riktigt säga ifrån innan hunden kom fram. Den sista gången sa jag i god tid ”nej, inte hälsa” eller något liknande och svängde av på gångbanan in på en stig. Ägaren ropade lite lamt, men hunden kom likväl fram. ”Är det en tik?” frågade ägaren, som om det var den enkla förklaringen till att hans hane inte lyssnade. ”Ja, det är det. Har du tänkt på att ungefär hälften av alla hundar ni möter på era promenader förmodligen är tikar, och att några av dem kanske löper? Om din hund inte klarar av de situationerna, kanske det vore en bra idé att ha den kopplad?” Svarade jag tyvärr inte.

Situationen är inte alls unik. Liknande saker har hänt mig många många gånger både när jag bodde här i Sollentuna och när jag varit på besök.

Varför den här skillnaden? I förorten, där det finns ett överflöd av valp- och lydnadskurser, och där det finns rasthagar där man kan låta hundarna springa av sig, borde det här problemet vara minimalt. För inte är väl förortsbor mindre rädda om sina hundar? (Den mötande hunden kan ju faktiskt vara aggressiv eller sjuk!) Nej, det tror jag väl inte. Men vad beror det då på?

En hund nosar en annan i baken.
Alla hundar uppskattar faktiskt inte att bli undersökta av varenda främmande hund man möter på promenaden.

FacebookTwitterGoogle+

Kommentera