Jag har på sistone tänkt om rejält angående hundträning. Jag har läst på lite mer om t.ex. Cesar Millan, ”hundviskaren”, och inser att han inte är så dålig som jag tyckt tidigare. Trots allt så lyckas han ju oftast förvandla de vildaste bestar till fromma lamm på bara några minuter. Är det inte fantastiskt?
I två år har jag nu jobbat med Silvas problembeteende med hjälp av s.k. positiva metoder, som klickerträning. Men vad har hänt? Nästan ingenting! Hon skäller fortfarande på människor som kommer hit på besök eller försöker klappa henne när vi är ute och går. Och varför det? Jo, antingen måste det vara fel på träningsmetoderna, eller också har jag missbedömt anledningen till att hon gör detta – kanske båda delarna? Jag börjar inse att det faktiskt handlar om rent trots. Hon försöker helt enkelt ta på sig ledarskapet genom att försöka bestämma vilka som får komma hem till oss. Tänk, att jag varit så blind! Här går hon och tror att hon äger huset, och så försöker jag råda bot på det med lite godis…
Nej, nu ska här till nya tag, för så här kan det inte få fortgå! Jag måste visa att det är jag som bestämmer. Hädanefter betyder minsta skall från Silva två fingrar i sidan och ett obehagligt ”tschhh”-ljud, helt i hundviskarens anda. Då kommer hon förhoppningsvis att hamna i ”a calm submissive state” och acceptera vilka gäster som helst. I annat fall får jag lov att rulla över henne på rygg och hålla henne kvar där tills hon lugnat sig. Jag kommer inte tycka om att göra så, men måste man så måste man. Det är bara att stålsätta sig och ignorera eventuella pip och skrik. Silva låter ju för ingenting… I vilket fall kommer jag aldrig att ta till elhalsband. Någonstans måste man dra gränsen.
För att verkligen befästa mitt ledarskap, måste jag även vidta en mängd andra åtgärder. Att Silva har haft i det närmaste fri tillgång till mat är en styggelse! Att hon ska kunna gå och äta nära hon vill, medan vi andra flockmedlemmar håller sig till bestämda måltider. Nej, mat får hon numera bara efter att vi har ätit. Om hon någon gång måste äta innan oss, får jag lov att kalla till mig familjen och ge dem varsitt kex eller något, innan Silva får påbörja sin måltid.
Vidare måste jag bli strängare vid ytterdörren. Hittills har jag visserligen lärt henne att vänta på varsågod innan hon får gå ut. Dock har jag gjort det av ganska oväsentliga anledningar och på fel sätt. För att hon verkligen ska förstå att det är jag som bestämmer, måste jag visa mitt ogillande ordentligt om hon försöker gå ut före mig, istället för att bara stänga dörren igen, som jag gjort tidigare.
Oj, jag har mycket att ta tag i, men så kommer jag också att få en tyst och stillsam hund som lyder minsta vink!
Nu kommer det ett gäng påskkäringar, så det är bäst att jag går och ”viskar” lite till min hund!
