shadow

Vårutflykt

Det här måste vara den varmaste dagen hittills i år! Riktig sommarvärme! Vad kunde då passa bättre än en utflykt? Jag tog med mig Nike och Silva till Sätra och Blåsippsbacken. När vi kommit hem fick även kaninen Jumjum årets första tur i koppel. Han njöt i fulla drag!

Människor nu för tiden…

Bästa kommentaren igår kom från 9-åriga Nike som, med tanke på att hundar egentligen är förbjudna på vår badplats*, uppgivet suckade:

Moderna människor! Ingenstans får man ha med sig hundar…

Och visst är det lite tråkigt att det ska behöva vara så? Förr fick djur vara i princip överallt. Man stängslade in åkrarna istället för djuren, man tog tillvara på djurens värme och översåg istället med att det blev en aning smutsigare och rörigare i husen. Dagens inställning till djur och hela vår livsstil är en stor bidragande orsak till att så många är rädda för och allergiska mot hundar och andra djur.

Jag tror dock att det värsta är över. Jag tycker mig märka en tendens till en mer öppen inställning mot hundar på offentliga platser. Dessutom finns det de som satsar på att förebygga hundrädsla och att barn redan i unga åldrar ska få en bra inställning till hundar och lära sig grundläggande hundspråk.

Det finns betydligt fler fördelar med sådant än att hundar ska kunna följa med på fler ställen. Bl.a. skulle många tragiska olyckor kunna förhindras. Om ett barn t.ex. vet hur man beter sig ”artigt” mot en hund, att man ska låta en ätande eller vilande hund vara ifred och att man ska respektera en hund som morrar, är risken avsevärt mindre att han eller hon omedvetet provocerar en hund och kanske blir biten.

Ett av de ”team” som lär barn sådana saker är Fadderhunden, bestående av Sara Carlberg och pinschern Alfonz. Barnen som träffar dem får lära sig empati, respekt och ansvar mot både människor och hundar.

*Jag tolkar det dock som att förbjudet bara gäller under högsäsong.

Hundrädsla

Att ha gäster när man har en hund som Silva är inte särskilt enkelt. När sedan gästen i fråga är hundrädd, blir det inte precis mindre jobbigt.

I helgen hade min lillasyster Nike en nioårig kompis (T) här på övernattning. Jag och Silva mötte dem vid bussen, för att Silva skulle hinna vänja sig lite innan T kom in i vårt hus. Hela vägen hem upprepade T att hon var rädd för ”den där hunden” och att jag skulle hålla ”den där hunden” på avstånd.

Och visst gjorde jag det. Jag har själv varit hundrädd. Jag minns precis hur det började. På väg hem från simskolan gick jag och min lillasyster och åt på varsin glass. Då kommer plötsligt en hund springande mot oss. En svart labrador, tror jag att det var. För ett litet barn ter sig en sådan hund enorm. Den hoppade upp på oss och försökte ta vår glass – medan ägaren stod en bit bort och såg på.

Jag minns även hur obehagligt det var att vistas i ett hus där det gick omkring en lös hund, en hund som när som helst kunde komma fram och hoppa mot mig, eller bara nosa på mig eller försöka slickas. Och det hände titt som tätt, för inte vågade jag, såsom T, rakt på sak tala om att jag var rädd. Därför berömde jag T för hennes rättframhet och höll även inne Silva i koppel eller med en stängd dörr mellan henne och T.

Som tur är har Silva lättare för att vänja sig vid barn än vid vuxna och tack vare det och en hel drös tuggpinnar och godis, förlöpte eftermiddagen och kvällen någorlunda lugnt. På kvällen följde barnen med på promenad. Silva är sällan lika rädd ute och T verkade också bli mer och mer avspänd med Silva i närheten. När de dagen därpå följde med även på morgonpromenaden, fick T hålla i kopplet, be Silva göra konster och ge henne godis. Hon var helt fascinerad över att Silva kunde hoppa upp på stenar, snurra och stå på bakbenen och anförtrodde mig att Silva inte alls var en dum hund, som hon tyckt från början. En solskenshistoria, alltså!

För att fortsätta på ämnet hundrädsla tycker jag det är viktigt att inte låta sin hund gå fram till människor man möter, innan man vet om personen är rädd, eller allergisk för den delen. Har man sin hund lös bör man kalla in den och helst koppla den när man möter människor. Jag minns själv hur osäker jag kände mig när jag mötte en lös hund. En gång när jag var ute med en kompis såg jag en lös hund närma sig. Men inte ville jag erkänna för kompisen att jag var rädd. Då fick jag en snilleblixt och sa ”Vi leker katter! Hjälp, titta, en hund!” och så kunde jag, iklädd rollen av någon annan, få med mig min kompis undan hunden.

Och slutligen: det hjälper inte att säga till en hundrädd att din hund är snäll och bara vill hälsa. Det spelar ingen roll! De flesta tycker helt enkelt bara det är obehagligt med närgångna nosar, klåfingriga tassar och blöta tungor och/eller har förknippat hundar med en generell obehagskänsla. Håll istället hunden på betryggande avstånd tills personen känner sig redo att närma sig. Och den stunden kan komma förr än man anar. T är ett bra exempel. Jag själv är ett annat. Jag, som helst höll mig undan från allt vad hundar hette, skulle väl idag inte ens bli rädd när jag borde bli det…