…kallar mig min ena syster. Och visst, kaninintresset bara växer. Två kaniner har flyttat in här under sommaren och det lär bli en till innan hösten sätter in. Två kullar har fötts, två omplaceringskaniner har bott här. Samtidigt vill jag inte bli en ”crazy rabbit lady” i den bemärkelsen att jag tar hem fler djur än jag klarar av att ta hand om. Omkring fem kaniner tycker jag känns lagom – så pass många att det alltid är något på gång, men inte så många att det blir opersonligt eller alltför mycket jobb.
Men det är inte alltid lika kul, som när min fina Humle, som älskade friheten och fick gå mycket lös, försvann. Troligtvis har räven tagit honom, men som jag skrivit i ett tidigare inlägg, så var jag medveten om risken och tyckte den var värd att ta, för en lyckligare kanin har jag väl aldrig sett, än Humle när han satt och åt av det godaste gräset, kutade tvärs över tomten, gjorde glädjeskutt, undersökte alla små skrymslen i uthusen och låg vid burarna och vaktade ”sina” honor och ungar.
Humle vaktar de andra kaninerna.
Jag har nu uppdaterat mina kaninsidor här på bloggen för den som är nyfiken eller kanske intresserad av att adoptera en gotlandskaninunge framöver.
Summary in English: This summer my interest in rabbits has grown. I’ve adopted two new rabbits, had two litters and taken care of two strays. Unfortunatelly my dear Humle has disappeared, probably taken by a fox. I miss him, but as happy as he was, when he could live outside of the cage, I don’t regret anything. I’ve updated the rabbit pages on this blog, so have a look!
I går satt jag som bäst och skrev på ett inlägg om mina kaniner – hur roligt det är att kunna ha dem lösa på tomten, och hur svåra de kan vara att få tag på ibland, om de väl bestämt sig för att de inte vill in. Jag skulle bara veta! Jag tog en paus för att gå ut och ge dem kvällsmat, öppnade Humles bur, sträckte fram den lilla knäckebrödsbiten han skulle få, väntade… Han kom inte fram! Jag lockar på honom, men inget hände. Då förstod jag genast vad som hänt, för när har väl Humle bara struntat i knäckebröd?
Tidigare på dagen hade jag städat buren, och tydligen blev bara en av två burdörrar ordentligt stängd. Nu var han spårlöst borta. Det har förvisso hänt förut, men då har det hänt dagtid. Nu var det mörka kvällen och därtill regnade det. Humle hade förmodligen varit borta i flera timmar redan, och när han varit ute länge brukar han till slut vilja gå hem och komma fram till buren när jag går ut. Nu var han ingenstans.
Precis när jag gjort upptäckten kom en vän, som skulle sova över. Det var jag så glad över, för annars hade kvällen och natten blivit hemska. Vi letade på alla tänkbara ställen, i mörker och regn, lysande med våra mobiler, men det var lönlöst. Till slut var vi tvungna att ge upp. Jag var övertygad om att han tagits av räven, eller kanske av en rovfågel, om han inte fastnat någonstans, eller drunknat i bäcken…
I morse kändes det tungt att behöva gå ut och se den tomma buren. Jag drog på det. Men Sot måste förstås ha frukost, så jag började göra i ordning vatten. Just då såg jag något gulbrunt fara förbi fönstret. Jag tänkte att jag nog inbillat mig – så många kaniner som jag sett i går kväll ute i mörkret, som visat sig vara något annat. Dessutom har han ju ungefär samma färg som det gulbleka gräset på marken. Men jag skyndade ut, och då satt han där, mitt framför huset, som om ingenting hänt!
Eller, inte riktigt som om ingenting hänt. Han försökte inte spela svårfångad längre, utan lät mig klappa om honom ordentligt. Han verkade till och med glad att se Silva! Vi tog det lugnt, klappade, pratade, fotade och lockade till sist in honom i buren där han förnöjt satte sig och började tugga i sig hö. Slutet gott, allting gott, alltså.
Jag har hört flera som klagar på att gotlandskaniner är sådana rymmare. Det har jag också märkt. De kan inte nöja sig med att vara i en hage, även om där finns grönt gräs, vatten, pinnar, hus och leksaker. Sot hoppar gärna över kompostgallren, medan Humle lyfter upp dem och kryper under.
Och visst kan det vara jobbigt just när det händer, särskilt om man som i går faktiskt tror att kaninen är borta för alltid. Men! Rymmandet visar på både intelligens, initiativförmåga, stark vilja och stor livslust. De verkar tänka som jag: Livet är för kort för att levas instängd – om det så är bakom galler eller bakom normer och andras förväntningar – så lev livet fullt ut, ta chanser och uppfyll dina drömmar!
Därför kommer jag fortsätta att ha båda kaninerna lösa så mycket jag kan. Om någon av dem skulle försvinna igen, och kanske inte komma tillbaka, skulle jag ändå känna att jag gjort rätt. Hellre leva kort och vara lycklig, än att finnas länge utan att verkligen ha levat.
Tryggt tillbaka i buren, som inte behöver vara ett fängelse så länge man får komma ut ur den med jämna mellanrum. Då är den mer av en trygg plats där det finns mat, skydd och värme. (Obs, gammal bild! Har inte längre den typen av höhäck sedan jag insett hur farlig den är.)
Summary in English: Yesterday I was just about to write something about how happy I am, to be able to let my rabbits loose in the garden, when one of my rabbits, Humle, managed to escape from his cage and disappear. Despite hard searching in the dark and rainy night, me and my friend weren’t able to find him and we had to give it up. I felt sure he had been taken by the fox, or something, or he would have returned to his cage when he became hungry, cold and tired.
This morning though, he was just sitting on the grass outside the house, as if nothing had happened. He seemed just as happy to se me, as I was to see him. Now he’s safely back in his cage, but I’ll definitly let him out again some day soon. My rabbits always find their ways to escape from cages and pastures, and now and then I’m worried sick for them. But when you come to think of it, it just shows that they have their own will and a curiosity for life.
They seem to share with me the way I look upon life. Life is to short to be spent inprisoned – literally behind bars or behind norms and other people’s expectations. So live life while you may, take chances, make your dreams come true! I’m sure my rabbits agree with me when I say: better live for a short time and be happy, than exist for ages without trully been living.
Förra veckan bodde jag för en gångs skull för mig själv medan resten av familjen var bortresta. När jag ensam hade ansvar för kaninen tog jag mig mer tid att umgås med honom. Jag gjorde en kompostgallerhage i anslutning till buren och tog med honom ut i koppel. Båda dera uppskattades förstås av lilla Jumjum, som tvingas spendera alltför mycket tid i sin lilla bur.
Av den anledningen är kaniner för mig ofta lika med dåligt samvete. De får komma ut ur buren för sällan, deras klor klipps inte tillräckligt regelbundet, de får inte nytt vatten tillräckligt ofta…
Att det blir så här är SÅ SYND, för egentligen är kaniner ett av mina absoluta favoritdjur. De är (med vissa undantag förstås) gosiga, sällskapliga, pigga och nyfikna. Ofta förvånas man över att de kan så mycket mer än man tror. Se bara på mitt tidigare inlägg med fascinerande kaninfilmer!
Mitt första husdjur, som jag fick när jag var i sjuårsåldern, var en kanin, en liten vit hermelin vid namn Tussie. Min syster fick en hon med, en rödbrun som döptes till Rosie. Tyvärr var det två väldigt skygga djur som kunde ta en evighet bara att få upp ur buren. Till råga på allt vísade det sig att Rosie inte var någon hona, utan en hane! Så plötsligt hade vi inte bara två kaniner utan fyra. Den ena ungen sålde vi, men lilla Gråvit fick stanna.
De här kaninerna var väl egentligen inte så värst roliga att ha. Ändå hade jag fastnat för kaniner och efter flera år, när bara Rosie fanns kvar av de andra (som bott utomhus), köpte vi Jumjum, en dvärgvädurshane som skulle bo inne. Han var raka motsatsen till de andra kninerna. Trygg, kelsjuk, modig… Och dessutom tyckte han om paprika, vilket de andra alltid hade ratat!
Nu börjar Jumjum bli gammal och jag funderar på hur det ska bli när han inte finns kvar längre. Skönt att slippa det där dåliga samvetet förstås, men ändå väldigt tomt på något sätt…
Kanske blir det ingen ny kanin på ett tag, men när jag har tid och plats vill jag ha ett gäng gotlandskaniner. Som många av er vet så brinner jag för lantraser och gotlandskanin är just en sådan lantras, som behöver hjälp att bevaras till framtiden. Men det är inte bara därför jag gillar gotlännigen. De är lagom stora (ingen dvärgkanin men inte överdrivet stor), de är aktiva, friska och tåliga och de finns i alla tänkbara färger.
Nej, nu tror jag att jag ska gå och plocka upp den lilla långöringen ur buren en stund!
Så var man hemma igen efter en vecka på landet. Vi har kört häst och vagn, kelat med kaninungar, matat flasklamm, plockat pinfärska ägg och mycket mera. Nu är jag ännu mer övertygad om att jag vill ha en egen gård med en massa djur.
Jag och en av de fyra gotlandskaninungarna, som jag och Vero gav namnet Klöver.
Det blev inte riktigt så jobbigt med Silva som jag befarat. Den enda som hon var riktigt rädd för var en granne som kom förbi ibland. Hon jagade inte hönsen, hon kom ganska bra överens med hunden och hon skällde inte alltför mycket på hästarna.
Silva lärde sig snabbt att tycka om att åka vagn, trots att det skumpade.
Jag blev väldigt förtjust i ett av de små flasklammen (vem skulle inte blivit det?). Och eftersom jag tycker mycket om får i allmänhet, är intresserad av ullberedning samt längtar efter fler egna djur, dök idén upp att jag skulle vilja ha Lilla Bä. Jag trodde jag var lite galen, men det verkade inte fårens ägare tycka. Hon skulle spara lammet åt mig tills jag hittat någonstans att ha honom!
Jag matar Lilla Bä.
Problemet är att jag ännu inte har hittat något ställe som kan ta emot honom. Jag har skrivit till alla fårägare jag känner till norr om Stockholm samt satt in annonser både här och där, men ingen har ännu svarat ja. Jag börjar bli rädd att Lilla Bä kommer hamna hos någon annan; någon som inte kommer tycka lika mycket om honom som jag…
