shadow

Att bo i Morgongåva

I dag åkte jag till torpet för att bestämma vilka möbler och prylar jag ville behålla. Det regnade på vägen dit, men väl där gled molnen åt sidan och släppte fram solen. Jag bara älskar att sista biten fram till mitt blivande hem kantas av skog och hagar med får och hästar. Det är så underbart vackert, och innan jag åkte hem satte jag mig vid Axsjön och åt matsäck i solen och fick höra årets första gök från motsatta stranden.

Skylt vid Axsjöbadet, Morgongåva
Mysig matsäcksplats

Bara det att bo i en ort med ett sådant namn som Morgongåva är ju fantastiskt. Ingen kan låta bli att utbrista ”men ett sådant vackert namn!” När Vintergatan 5A och dito 5B gick som sommarlovsmorgon var jag ett stort fan och jag minns än i dag att ett barn som ringde in till programmet kom just från Morgongåva och Peo (Anders Linder) sa att där skulle man bo! Föga anade jag att jag en gång skulle göra det…!

Ortens enda brist verkade faktiskt vara att det inte fanns någon vacker visa om den. För vem drömmer inte bo i Ack Värmeland du sköna eller på Överby berg eller i Roslagens famn eller vid Koppången? Men det var inte värre än att det gick att råda bot på. Nedanstående lilla visa knåpade jag ihop här om dagen. En inspelning finns, men jag garanterar ingen skönsång; den är bara till för att förmedla melodin!


Mitt lilla torp i Morgongåva

Den dag jag kom till stugan

till sist min egen vorden

då kände jag i hjärtat

det var min plats på jorden

och allting stod i blom

från apeln till syrenen

och uti björkens topp

allt i den högsta grenen

ljöd trastens drillar klarast uti Norden

*

Då tänkte jag sålunda

den stugan, vill jag lova

den blir mitt trygga näste

där skall jag roligt sova

ty intet felas mig

och intet kan mig skrämma

just här där jag skall bo

där jag skall höra hemma

uti mitt lilla torp i Morgongåva

(© Linnea Dunér 2012)

Sköna maj!

Vitsippsbukett som räcks mot betraktaren.
(Foto: Henrik Dunér)

Jag tycker om alla årstider, men ingen månad är ändå så skön som maj! Nyutslagna björkar, blommande körsbärsträd, vitsippor i mängd och överallt skira sommarblommor som börjar våga sig upp.

Just den här majdagen ägnade jag bland annat åt att låta mig fotograferas i mina 1800-talskläder (nyrokokoklänning, vadmalsjacka, ylleunderkjol, förkläde och sjalett). Kika under Mina historiska dräkter/1800-tal och folkdräkt!

Hästdragna sopor

I Holma i Malmö hämtas numera soporna av Ivan Varga och hans tre ardennerhästar. Fantastiskt att sådant faktiskt förekommer i våra dagar! Förutom att det är bra för miljön, gläder det också människor: ”När det kommer in en häst på ett område slutar folk gnälla, de blir glada. Ett konkret bevis är att det inte skjutits en enda raket i Holma i vinter av hänsyn till hästarna”, säger Ivan Varga till Entreprenör, och menar att den något högre kostnaden uppvägs av dessa positiva konsekvenser.

Ivan och hans hästar ägnar sig även åt gräsklippning och planerar att ploga och sanda kommande vinter. Kan man bli annat än glad och imponerad?

Ardenner i körsele på åker
Hästar kan göra nytta på fler ställen än på åkern ...

(Relaterade inlägg: Brukshäst i storsta’n, Min stackars äng)

Slöjd på hösten och hela året

Närbild av rosor tillverkade av röda och gula lönnlöv

Det är bra trevligt med höst, ändå! Och även om de flesta blommor vissnar bort den här tiden på året, kan man även passa på att tillverka lite nya! De här rosorna är tillverkad av nerfallna lönnlöv, som det ju finns gott om den här tiden på året.

Idén fick jag på den fantastiska bloggen 365 saker du kan slöjda, där det dyker upp ett nytt slöjd-/pysseltips varje dag, året om! Där kan du läsa om allt från hur du stickar en vante till hur du binder en bok, eller som sagt hur du viker rosor av höstlöv. Väl värt ett besök!

Lönnlövsrosor i vas på rödrutig duk

Silva och trattkantarellerna

Tre korgar med flera olika sorters svamp.
Korgar med trattkantareller, taggsvamp, diverse soppar samt ett fåtal exemplar av vanlig kantareller och rödgul trumpetsvamp. Foto: Anna Dunér

Två gånger tidigare har jag påbörjat projektet lära-Silva-leta-svamp. Första gången tränade vi med vanliga kantareller och kom aldrig särskilt långt. Nästa gång jag blev inspirerad tänkte jag att det var smartare att träna henne på trattkantareller eftersom det är betydligt mer förekommande i skogarna här omkring. Vi kämpade på, men hade så mycket annat kul på gång, så att vi inte hann bli klara förrän det var vinter.

I år har Silva varit halt en stor del av hösten (hon är för övrigt friskförklarad nu!), vilket inneburit att vi inte har kunnat ägna oss åt långpromenader och agility. Och vad passade bättre då, än att ta upp svampträningen igen? Vi fortsatte med trattisar och Silva gjorde stora framsteg.

Förra året hade vi problem med att hon gärna tog svamparna i munnen när hon hittade dem, istället för att direkt komma till mig och markera. Men i år använde jag upptinade svampar som jag sparat i frysen. Dessa var tydligen alldeles för blöta och slabbiga för att locka till närkontakt, för något sådant beteende dök inte upp den här gången, inte ens när vi gick över till färsk svamp.

Och nu kan hon det faktiskt! På kommandot ”trattisar” söker hon av ett område, hittar svampen, kommer till mig och tillkännager sitt fynd, varpå hon på min uppmaning går tillbaka och visar var hon fann den. Hon kan även markera svampen helt spontant, utan kommando, men det har visat sig att mina ögon oftast hittar den snabbare än hennes nos.

Idag var första gången det var tvärtom! Jag stod som bäst och stoppade ner en blek taggsvamp i en påse, när hon kom och krafsade mig på benet. Då vill det till att man vågar lita på sin hund! Det har hänt att hon blindmarkerat, bara för att det ska hända någonting. Jag letade med blicken på den till synes svamplösa marken medan jag lite halvhjärtat berömde Silva. Men så, precis när jag skulle ge upp, såg jag dem! En hel drös stora, fina trattkantareller!

Ut med en hel näve godis ur fickan och från halvhjärtat beröm till översvallande! Och jag som redan – helt på egen hand – lyckats hitta så många trattisar att jag bestämt mig för att inte plocka fler, eftersom jag inte har tid att ta hand om dem, kunde förstås inte låta bli att fylla min påse med dessa Silvas första egna svampfynd.

För den som vill försöka lära sin hund att leta svamp finns det många kurser på temat, en bok av Anders Hallgren och Marie Hansson (Kantarellsök med hund) och en bra artikel på Canis.se (som jag själv utgått från).

Lingonsylt och äppelmos

Lingon utbredda på en stor bricka

Det är nästan skamligt att jag, med mitt intresse för både natur och förädling av frukt och bär, aldrig förr plockat lingon! Men det har en naturlig förklaring. Jag har helt enkelt aldrig varit på ett ställe där det finns så mycket lingon att det är lönt att plocka.

Men så förra året, när jag var ute och gick med morfar i skogen på Ekerö, kom vi plötsligt till ett ställe där hela marken lyste röd. Jag blev alldeles överväldigad av all denna rikedom. Tyvärr var bären inte riktigt mogna, så vi fyllde istället våra burkar med blåbär och beslöt att komma tillbaka i år istället. Och i tisdags var det dags.

Mängden lingon var inte riktigt lika överväldigande nu som förra året. Kanske berodde det på att en del av bären redan var övermogna och hade fallit av sina kvistar, eller på mina höga förväntningar. Nästan tre liter fick vi ihop i alla fall, vilket nu förädlats till fyra burkar sylt.

Jag var förvånad över hur effektivt det var att plocka lingon jämfört med blåbär. Lingon växer ju liksom i klasar, så det är lättare att ta många bär på en gång. Å andra sidan kommer det med mer blad och annat skräp, vilket gör att det tar längre tid att rensa, så det kanske går på ett ut.

En kasse äpplen och päron fick jag också med mig hem, från mormor och morfars trädgård. Så nu har jag även gjort höstens första sats äppelmos. Äppelmos måste väl ändå vara det godaste som finns? Ja, vid sidan om lingonsylt då!

Lingon i plastkanna och hink
Äpplen och päron
Goda äpplen (Alice) och päron (Herzogin Elsa)

På besök i järnåldern

Jag är glad att bo inom cykelavstånd till Bögs gård och Väsby gård på Järvafältet, där ett projekt pågår att återskapa det historiska odlingslandskapet. Som en del av projektet har man byggt ett järnåldershus, hemmahörande i romersk järnålder, d.v.s. år 0-400 e.Kr. Igår var huset öppet för visning och ansvarig arkeolog Mikael Söderblom var där och informerade om projektet, huset och om de spår som finns i landskapet sedan järnåldern.

Sprakande brasa med mörker omkring
Mitt i huset brann en brasa på en upphöjd härd. Högst upp på gavlarna under taknocken finns hål där röken kan tränga ut.
Järnåldershus i trä.
Husets baksida. Det här är ett mindre hus till skillnad från de långhus som var huvudbyggnad på järnåldersgårdarna. Huset är byggt med skiftesverk med liggande plank mellan urspårade stolpar, vilka står på en syllstock. Taket är ett näver- och rundvirkestak.
Husets vägg med en pilbåge hängande på en krok.
Människorna på järnåldern livnärde sig först och främst på jordbruk och djurhållning, men jakt och fiske var också viktigt. Vid jakt användes pilbågar av det här slaget, jaktspjut och fällor. Till fisket användes ljuster, krokar, mjärdar och nät, precis som idag.
Gröna och gula ax av emmervete.
Emmervete som hänger på tork. Andra viktiga grödor på järnåldern var korn, brödvete, speltvete och lin. Även havre, råg och hampa odlades. Järnålderns åkrar var små och uppgick till ca 1-2 hektar per gård.
Glöd bland stenar.
Även utanför huset brann en brasa. Under järnåldern kunde maten lagas över eld, men vanligare var att koka den i gropar med hjälp av upphettade stenar.
Fuxfärgad islandshäst som betar.
Hästen var ett viktigt djur på järnåldern, både som färdmedel, arbetskraft, köttdjur och offerdjur. Järnåldershästen såg troligen ut ungefär som islandshästar, som det idag finns gott om på Bögs gård. Andra viktiga djur var kor, får, getter, svin och hundar. Höns och tamkatt kom till Mellansverige först under den här perioden.
Flätad gärdesgård.
Ända fram till mitten av 1800-talet hägnade man in odlingarna istället för djuren. På järnåldern skedde det med stensträngar eller sådana här fläteshägnader. Till arbetet på åker och äng använde man årder, skära och kortlie istället för plog och den senare längre lien. Man har även hittat lövknivar och järnskodda hackor för lövtäkt och jordbearbetning.
Ansiktet av en forntidsgud utmejslad i en trädstam.
Utanför huset pågick arbetet med att hugga ut en gudabild ur en trädstam. Denna ska sedan tjäras och ställas vid åkern som en grödornas beskyddare. Järnålderns gudabilder var ofta förhållandevis enkla.

(Källa: Informationshäftet Järnålderns landskap med text av Mikael Söderblom, Rikard Dahlén och Olof Lundkvist, som finns att ladda ner i PDF-format på Sollentuna kommuns webbplats, för den som vill veta mer.)

Vårutflykt

Det här måste vara den varmaste dagen hittills i år! Riktig sommarvärme! Vad kunde då passa bättre än en utflykt? Jag tog med mig Nike och Silva till Sätra och Blåsippsbacken. När vi kommit hem fick även kaninen Jumjum årets första tur i koppel. Han njöt i fulla drag!

Vår på gott och ont

Silva ligger i en säng och ser seg ut.
"Är det vår? Då stannar jag nog helst i sängen..."

Som de flesta andra älskar jag våren. Men det skulle vara lättare att njuta av den fullt ut om ens dagliga promenadsällskap kände likadant. Delad glädje är ju som bekant dubbel glädje! Tyvärr har jag en hund som fullkomligt avskyr våren. Först är hon glad när hon märker att vi ska gå ut. Men det håller bara i sig tills jag öppnat ytterdörren. Så fort hon hör smältvattnet droppa från taket och ser solen lysa på den fuktiga marken sätter hon sig på hasorna och vägrar ta ett steg över tröskeln.

Man får helt enkelt dra henne ner för förstutrappen och sedan fortsätter det så, så länge jag har henne kopplad i alla fall. Det är ungefär som att vara ute och gå med en tegelsten i ett snöre. Vår-effekten blir särskilt märkbar när vi har Wilda med oss på promenaden. Wilda bryr sig inte mycket om årstider utan är nästan alltid pigg och glad. Så där går jag med en hund som ska framåt så fort som möjligt och en som helst inte vill framåt alls. Det är ett under att jag inte gått av på mitten än!

Silva sitter i gräset och vägrar gå.
Uttrycket "envis som en åsna" skulle gott kunna ersättas av "envis som en spets"...

Blir det träning av piggnar hon i all fall till lite grann. Här om dagen hade vi årets första utomhuspass i agility. Jag släpade ut några hopphinder, lyckades hitta en någorlunda plan plats där all snö faktiskt var borta och tränade lite på en övning vi gjort rätt mycket på sistone. Den går ut på att Silva ska bli mer självständig och kunna springa och ta hinder utan att jag följer med hela vägen.

Jag ställer två hinder (A & B) bredvid varandra horisontellt, som ett staket. Det tredje hindret (C) ställer jag vertikalt mot de andra två, så att de tillsammans bildar ett T. Tanken är att jag ska kunna skicka henne bort till hinder C och själv stå kvar mellan A och B. Successivt flyttar jag hinder C längre och längre bort. Och självklart varierar jag mellan att hon efter hinder A får komma direkt till B, för att hon inte ska ta något för givet utan fortsätta lyssna på mina signaler. Det här går superbra och jag är så nöjd att jag kom på att göra den här övningen, verkligen nyttigt för min osjälvständiga lilla fjant!

I övrigt har vinterns agilityträning (som ägt rum i ett ridhus) framför allt gått ut på att öka farten. Och hjälp vilken fart hon haft! Det märks verkligen att hon trivs bättre när det är kallt. Dessutom har jag nästan uteslutande använt externbelöning, alltså ställt en godisskål i slutet av banan. Här är hon skicklig på att komma på alla möjliga knep för att få ta godiset i förtid. Men för varje gång blir hon allt duktigare på att arbeta tills jag ger varsågod. Konstigt, tycker jag, att det ska vara så väldigt stor skillnad på farten och motivationen, bara för att godiset är synligt! Så är det i alla fall, och det känns hoppfullt inför tävlingssäsongen!

Längtan och gamla gårdar

Omslaget till Husbibeln – möten med gårdar
Husbibeln – möten med gårdar

På årets bokrea snubblade jag över tegelstenen Husbibeln – möten med gårdar av Nina Ericson och Maj-Britt Andersson. Med en växande passion för gamla hus och gårdar var jag bara tvungen att införskaffa ett exemplar.

Kanske hade jag trott att texterna skulle påminna mer om de sakliga men inspirerande reportagen i tidskriften Gård & torp (vilken jag numera är en trogen prenumerant av). Istället så visade det sig vara personliga, tänkvärda och ofta ganska abstrakta bitar, om gårdar uteslutande belägna i Hälsingland.

Även om den inte var vad jag väntat mig, var den klart läsvärd, inte minst på grund av de mycket vackra bilderna som upptar kanske hälften av bokens 500 sidor. På vissa ställen fanns riktiga guldkorn, till exempel följande stycke, som i viss mån lyckas förklara min stora kärlek till skogen såväl som till svunna tider:

Att följa en gammal stig är att vandra tätt, tätt efter dem som gick där för flera hundra år sedan. […] Två hundra år efter pigorna går jag deras fäbodstig. Men hur trygg jag än känner mig i skogen var de ännu mera förtrogna med den. Alla skogens tecken kunde de tyda. Skogen var deras vän i en förtrolighet som endast kan uppnäs genom att leva med den som de gjorde på fäbodvallarna sommar efter sommar. Så nära går det inte att komma inpå skogen med mobiltelefon och grova Timberland-skor. Ju mer vi försöker underlätta vårt umgänge i skogen, desto mer tar den avstånd från oss.

En skogsstig och en gammal gran
"Att följa en gammal stig..."

Det här har jag själv märkt. På nyårsafton har det blivit tradition att jag tar på mig medeltidskläder och går ut mitt i skogen för att pulsa fram genom snön på de allra smalaste stigarna. Hur annorlunda tar inte skogen emot en när man kommer iförd ylleklänning och yllemantel, färgade i samma palett som en solbelyst tall, jämfört med när man klampar fram i jeans och illröd dunjacka!

Texten fortsätter:

[…] När sommarljuset var som mest förföriskt kunde inget hindra en man att ta sig upp till sin käresta i skogen. Vad han än kom med för svepskäl var han självlysande av längtan. Det säger sig självt att en längtan blir uttunnad om det bara är att hoppa in i en bil och vara framme inom en timme. Längtan får en annan innebörd då den ska föra människan flera mil en hel dag genom tät skog med björnspår och villgräs.

Kan ni nu förstå att min längtan för närvarande står till släktens gamla fäbodstuga två mil upp i skogen ovanför Malung?

Faluröd timmerstuga omgiven av gräs och träd.
Släktstugan, som jag älskar, trots att den stackaren på senare tid förnedrats med plåttak, modern skorsten och otidsenliga färger på dörr och trappa...