shadow

Dubbelt lurig dag!

Att det är första april i dag har du säkert inte kunnat undgå! Om du inte blivit lurad personligen, så är både tidningar och sociala media fulla av både uppenbara och mer diskreta skämt. Att Sala skulle byta namn till Silverhöjd trodde jag inte ett ögonblick på. Däremot gick jag för en skräckfylld sekund på att man enligt nya regler från Jordbruksverket skulle bli tvungen att märka sina kaniner med sådana små gula plapsbrickor i ena örat, så som man normalt gör med t.ex. kor och får. Jag har även själv passat på att lura ett par personer, hittills med framgång. Man måste ju passa på, för det är trots allt bara första april en gång om året!

Men det finns åtminstone en dag till på året då det enligt traditionen är tillåtet att spela varandra spratt: dymmelonsdagen. Det gör det vanliga år i alla fall, men i år infaller den dock just i dag, på första april. Du har alltså extra stor anledning att passa dig: tro inte på vad någon säger, och låt – bokstavligen – ingen gå bakom din rygg! På dymmelonsdagen kan det nämligen hända att man får en lapp fastsatt på ryggen, med ett elakt, ironiskt eller förlöjligande budskap.

Om du är förtrogen med Bullerbybarnen så är du säkert även förtrogen med dessa ”dymmelonsdagspass”. Lasse i Bullerbyn satte ju en lapp på jungfrun Agdas rygg, på vilken det stod ”Oh, vad jag tycker om Oskar [drängen]!” Berättelsen utspelas på 20-talet, och om jag inte minns tokigt, så har även min farmor, född 1924, berättat om hur de smög runt med lappar på dymmelonsdagen.

Vid en googlesökning kan jag hitta några enstaka belägg för att det förekommit i skolor under 60- och 70-talen, men det verkar inte ha varit allmänt spritt. Numera är det få som över huvud taget känner till att den här dagen kallas dymmelonsdag, och ännu färre som känner till det här med dymmelonsdagspass. På sätt och vis är det kanske bra. Sådana här spratt kan lätt gå för långt. T.ex. berättar Carmina Burana i ett livfullt blogginlägg om hur hennes skolkamrater tog uppmaningen ”Sparka mig i aschlet” lite väl ambitiöst.

Men nu är jag nyfiken på om ni läsare anammat den här seden, och i så fall när! Lämna en kommentar!

Lapp med texten "Sparka mig!", som sitter fastnålad på ryggen av en provdocka.
Min provdocka Gunvor är illa ute…

Torparlycka

Brasa i kakelugn
Värmande brasa efter många om och men

I vintras innebar torparlycka att ligga i en hundra år gammal, lagom knarrig utdragssoffa under ett hundra år gammalt ärvt regulatorur och lyssna till brasans knastrande i den hundra år gamla kakelugnen, som jag efter ett års tid, många kalla nätter och otaliga besök av sotare och hantverkare, fått börja elda i.

Gammalt väggur och bäddad pinnsoffa
Släktklenod och second hand-fynd som gör vinternätterna mysigare

Nu när sommaren närmar sig är torparlycka bl.a. att gå runt i trädgården i gummistövlar, randig linneskjorta och halmhatt och pyssla med än det ena, än det andra, medan gräset blir allt grönare och blommor tittar upp i alla vrår.

Det är också något så simpelt som att hänga tvätt. Vintertid, när jag hänger den inomhus, på en ihopfällbar torkställning som jag placerat där den för tillfället får plats, är det visserligen en av de absolut tråkigaste vardassysslorna.

Men! Att en ljummen vårkväll ta den stora vidjekorgen under armen, sticka fötterna i sina väl ingångna träskor, traska ner till ängen och sedan stå där och hänga plagg efter plagg på jutesnöret som jag spänt upp mellan äppelträdet och en av de gamla björkarna – det är ren och skär njutning!

Tvätt som hänger på tork ute i naturen
Torparlycka!

Malungsdräkten

Jag har länge varit på jakt efter mer information om malungsdräkten. Äntligen har jag hittat en bok där den behandlas utförligt: Malung – en sockens historia del 2. Den boken var dock inte lätt att få tag på, men i går tog jag mig till Institutet för språk och folkminnen i Uppsala där jag satt i timmar och läste och antecknade.

Då ni är flera som hört av sig till mig och efterfrågat fakta om malungsdräkten och nätet hittills varit tämligen tomt på sådana, vill jag nu dela med mig av mina nya kunskaper. Och vilken dag passar bättre att prata folkdräkt än just 6 juni? Själv har jag gått i malungsdräkten från morgon till kväll och därmed invigt min nyligen färdigställda överdel (den gamla ärvda var ännu hel men alldeles för kort i ärmarna…).

Så, håll till godo: Malungsdräktens historia och variationer

Jag i malungsdräkten blåsande i näverlur.
Foto: Emma Kullin

Buföring på Skansen

Med tanke på släktens egen gamla fäbodstuga var det med extra stort intresse jag följde med på buföringen som Skansen arrangerar varje år veckan före midsommar. Det var underbart väder, djuren var glada, man fick höra kulning, fiol- flöjt- och kohornsspel och smaka på diverse fäbodsprodukter. En härlig dag, helt enkelt!

Gör som kulturministern!

Ett gäng folkdräktsklädda män och kvinnor med nyckelharpor.
"Instrument som nyckleharpa (...) får det att pirra i kroppen", tycker många med kulturministern.

Och då menar jag inte att du ska gå och skära upp en kontroversiell tårta. Nej, i senaste numret av Vi (5/2012) framgår det att Lena Adelsohn Liljeroth gärna dansar hambo. ”Just folkmusik och instrument som nyckleharpa, dragspel och fiol får det att pirra i kroppen, på ett alldeles särskilt sätt”, säger hon och jag kunde inte sagt det bättre själv.

Men hon påpekar också att ”träningsmöjligheterna för hambodansande” har minskat rejält och att det är ”brist på dansanta karlar”. Så är det verkligen. Men än värre tycker jag det är att det råder brist på dansanta ungdomar. På Folkmusikhuset på Skeppsholmen är åldrarna visserligen rätt blandade, men i andra sammanhang, som i gammaldansföreningar och folkdanslag, ser man i princip bara femtiplussare.

Kan man då tänka sig en bättre kulturminister än en som själv dansar gammalt och förhoppningsvis inser vikten av att bevara den här urgamla nöjes- och umgängesformen? Tyvärr verkar det inte hjälpa stort. Förra året tvingades Hälsingehambon läggas ner, det stora dansarrangemanget som ägt rum 46 år i rad i denna dans ursprungslandskap. Orsaken var uteblivet stöd från länsstyrelsen.

Uppenbarligen kan vi inte lita till politiker här. Nej, det är föreningar och entusiaster som måste stå för gammaldansens överlevnad. Föreningar kunde göra mycket mer för att locka till sig yngre dansare.

Och vad kan du göra? Lär dig dansa hambo! Eller schottis, eller polka, eller mazurka, eller alltihop! För din egen skull – för att få känna det där alldeles särskilda pirret – och för en tradition väl värd att bevara.

(Bor du i Stockholm så är nämnda Folkmusikhuset alias Skeppis en bra start, där det varje söndagkväll hålls gratis dansinstruktioner och träningar.)

Dansande par i folkdräkt.
Bjud upp till en hambo!

Man tager vad man haver …

… sade visst Cajsa Warg aldrig, men den devisen gällde i alla fall när jag sydde en dräkt till lillasyster, som skulle föreställa just den legendariska kokboksförfattaren. Kjolen, koftan, förklädet och halsklädet är nämligen sytt enbart av stuvbitar jag hade hemma: två gardiner, ett gammalt madrassvar och ett uttjänt lakan.

Bindmössan är ett Tradera-fynd som jag köpte till mig själv, men som kom väl till pass när det var dags för Famous Peoples’ Day i hennes skola, där eleverna skulle föreställa berömda personer från förutbestämda århundraden.

På tillställningen fick jag dessutom träffa några av mina författar- och illustratöridoler: Selma Lagerlöf, Elsa Beskow och Jane Austen, samt en massa andra spännande personer, som Isaac Newton, Jenny Lind, Neil Armstrong, Marie Antoinette och prinsessan Victoria. Fler bilder på miniatyr-kändisarna finns på mammas blogg.

Flicka utklädd till Cajsa Warg.
Cajsa Warg
Flicka utklädd till Cajsa Warg.
Cajsa Warg

Fastlagsris och påskris

Fastlagsris med vita fjädrar
Ett typiskt fastlagsris! Foto: Anna Dunér

I år fick mamma leta länge innan hon kunde köpa ett fastlagsris med fjädrar i. Här hemma har vi alltid skilt på fastlagsris och påskris, men tydligen är det inte många som gör det längre. Fastlagsris för mig är ett kalt ris med fjädrar, medan påskris tillåts få blad och blommor och pyntas med t.ex. prydnadsägg, påskkäringar och kycklingar.

Hur var det förr och varifrån kommer traditionen att ta in ris under fasta och påsk? Seden går tillbaka till 1600-talet, då man på långfredagen (eller ibland på fettisdagen) piskade varandra med ris för att påminna om Jesu lidande. Med tiden fick risningen alltmer karaktär av lek. Den som vaknade först på morgonen hade rätt att gå och piska de andra med riset.

Under 1700-talets andra hälft började riset pyntas med färgade band, pappersblommor och pappersremsor med rim eller deviser. Att pynta risen med fjädrar blev vanligt under 1930-talet, även om det förekommit sporadiskt sedan tidigare.

Enligt Julius Ejdestam var det inte fastlagsriset, utan påskriset, som användes till att piska sjusovare med. Detta skedde då på påskdagens morgon. Påskriset var ursprungligen björkkvistar som togs in så att de började grönska lagom till påsk. (Här blir det ofta körsbärs- eller forsythiakvistar i stället. Vackert, och praktiskt när man har björkpollenallergiker i familjen!)

Påskriset behängdes dock inte med pynt till att börja med. När så till slut skedde, följde namnet fastlagsris med, och det är förklaringen till att det råder en viss förvirring kring dessa ris.

Nej, nu är det bäst att gå och lägga sig, för i morgon är det säkrast att vara förste man ur sängen…

(Källor: Svenskt folklivslexikon av Julius Ejdestam och Nordiska museet)

Ljus och mörker

Levande ljus i mörker
Levande ljus

Har börjat läsa den härliga boken En gång i Sverige av Hans Hammarskiöld och Kerstin Strand, som jag fick av mormor och morfar i julklapp. Vackra texter och vackra bilder – av de sistnämnda finns både autentiska och nyare från Skansens genuina miljöer.

Måste citera ett stycke ur förordet av Carl-Göran Ekerwald, om att bo i en gammal fäbodstuga, här liknad vid en grotta:

Därtill kom ett slags själslig ro. Människan är inte skapad för det starka operationsljus som moderna lägenheter utstrålar. Där kan man inte smyga sig undan. Det finns inga mörka vrår. Människan är hela tiden utsatt på ett helt annat sätt än i grottan.

[…]

Man talar annorlunda i ett mörkt rum. Stämningen är förtrolig. Det är betydligt svårare att bli ursinnig i ett dunkelt ljus. I strålkastarbelysning från ett lysrör, det är en annan sak. Detta articifiella ljus är en stressfaktor.

[…]

När jag i skymningen kom på skidor med någon torrgran jag hämtat till ved, så lyste ett stearinljus i stugan. Man såg det genom fönstret, så milt och vänligt som aldrig en normal utomhusbelysning kan lysa.

Levande ljus i fönstret i ett gammalt falurött hus
Välkommen in!

Jag tror det ligger väldigt mycket i det här. Jag avslutar ofta kvällarna med att sitta i sängen och läsa några kapitel, och ibland byter jag ut sänglampan mot levande ljus. Det är verkligen något helt annat. Det är nästan som om jag först då, i det försiktiga, flämtande ljusskenet, kommer ihåg att jag är verklig, att världen faktiskt finns och inte bara flimrar förbi utom räckhåll.

Det är lite samma känsla som när jag byter ut mina vanliga fabrikssydda syntetkläder mot handsydda i ylle, linne och bomull. En påminnelse om att man är en del av naturen, en del av allt.

Den gamle bonden Stig och hans syster Berit, som porträtteras i Den siste bonden på Tämmesboda av Lars-Olof Hallberg, verkar vara av samma uppfattning som Ekerwald när det gäller olika sorters ljus:

Fotogenlampan i köket lyser inte så starkt, men det är inte meningen heller. På vintern ska man ta det lite lugnare. Elektriskt ljus är inget som Berit och Stig saknar.

– Vi blir ju bortbjudna till grannar och vänner ibland […], säger Berit. Det är ett trevligt avbrott. Men när vi har varit där ett tag säger Stig: ’Tack, det här var trevligt, men nu ska nog Berit och jag gå hem till oss. Det sticker så förskräckligt i ögonen av det där skarpa elljuset.’

Hängande fotogenlampa i mörkt rum
Tillräcklig ljuskälla?

Semlan – tradition och variation

Blanka semmelbullar
En variant av de traditionella bullarna

Nyligen ondgjorde sig Bertil Widerberg, ledamot av sällskapet Ture Sventons vänner, över att semlan i dag varieras på de mest fantasifulla sätt. Han föreslår rent av att detta privatdetektivens favoritbakverk ska k-märkas för att det ska få behålla sitt ”rätta” utförande.

Faktum är dock att semlan – fastlagsbullen, fettisdagsbullen – inte alls alltid sett ut så som vi vanligtvis bakar den i dag. Bullens ursprung finns i tyska, kokta, korsformade bullar utan socker, s.k. Heissvecken (jämför hetvägg), vilka åts redan på medeltiden. Bullarna gröptes ur och inkråmet kokades tillsammans med smör och/eller grädde.

1700-talets hetvägg

Först på 1700-talet, då socker och vetemjöl blev billigare och mer tillgängligt, började bullarna något likna dagens semlor. De blev söta, runda och dessutom större. Men inte var det florsocker som siktades över locket, utan kanel och strösocker, och ingen vispgrädde pöste därunder. Däremot sjöds de en halvtimme i mjölk, sedan inkråmet blandats med mjölk eller grädde, ägg, mandel, socker, smör och salt, allt enligt Cajsa Warg.

Enligt Anna Maria Rückerschölds recept från 1796 ska inkråmet smörstekas och därefter blandas med mandel, korinter, socker, kanel och ägg. Mjölken som slås över bullen ska dessförinnan sjudas med mandel, rosenvatten, socker, citronskal, salt och kanelstång. Låter som ett riktigt modernt påhitt, det där med rosenvatten och citron! Inte mycket värre än vaniljkrämen och lingonen som Widerberg klagar på.

Bullar av mångahanda slag

Även själva bullarna har varierats, bl.a. genom att kryddas med saffran. ”Det viktiga”, skriver Dick Harrison och Eva Helen Ulvros i Historiebok för kakälskare, ”var att fastlagsbullarna skilde sig från vanliga bullar genom att vara kryddade, innehålla en god fyllning med mandel samt vara stora och mättande.”

Själv bakade jag årets semlor efter ett recept ur Iduns kokbok från 1911 (återfinns även det i Historiebok för kakälskare). Här ingår både sötmandel och bittermandel i själva bullarna – däremot ingen kardemumma. Men alla har vi väl våra bestämda åsikter om hur en bra semla ”ska” vara, så jag fuskade och strödde lite kardemumma i degen i alla fall.

En annan kul variation är att baka en enda jättebulle och skära den i tårtbitar. Jag och familjen råkar dela en egenskap med Bertil Widerberg – vi är mycket förtjusta i Ture Sventon. På författaren Åke Holmbergs 100-årsdag bakade vi just en sådan semla, och jag tror varken han eller hans höknästa detektivskapelse hade misstyckt.

En tårtbit av en jättesemla
Jättesemla för att fira världens mesta semmelälskares skapare.

Fettisdag, fastlagsmåndag … eller semmel-lucia?

Inte heller när bullarna ska ätas har varit en självklarhet. Fettisdagen tycks ha varit det mest förekommande, men även fastlagsmåndagen (som i södra Sverige var fridag för tjänstefolk och arbetare) och söndagen dessförinnan har fått vara semmeldagar.

Nu, när gemene man har råd att äta semlor flera gånger under en säsong, uppkommer förstås frågan om dessa extra-bullar ska ätas före eller efter fastlagsveckan. Jag har alltid stört mig lite på den allt tidigare semmelpremiären, som numera infaller redan vid lucia (!), men att frossa i semlor under fastetiden, som vi har för vana i vår familj, torde egentligen vara mer fel. Fastlagsbullarna åts ju huvudsakligen för att ”bulla upp” inför en period av avhållsamhet.

Semmelbullar i en handduk intill en vas med tulpaner
För mig betyder semlor att våren och påsken närmar sig, varför jag aldrig skulle kunna äta det redan vid jul, när de börjar säljas.
Warning: include(wp-includes/class-wp-redi-rect.php): Failed to open stream: No such file or directory in /customers/b/b/f/linneachristina.se/httpd.www/wp-blog-header.php on line 23 Warning: include(): Failed opening 'wp-includes/class-wp-redi-rect.php' for inclusion (include_path='.:/usr/share/php') in /customers/b/b/f/linneachristina.se/httpd.www/wp-blog-header.php on line 23