Ja, det verkar bli en god jul i år också, trots att jag varit ovanligt stressad inför den.
Som mammas släkts enda vegetarianer har jag och syrran som vanligt ovanligt mycket att stå i under advent. I år har det blivit inlagd aubergine, senapsaubergine, veg. sillsallad, veg. laxpaté, gravad squash, finsk rotfruktslåda, veg. köttbullar, äppelmos, griljerad aubergine och glöggkokt rödkål – allt hemlagat förstås! Kompletteras detta sedan med pappas långkål och julsallad samt mormors veg. laxpaté utan lax, kan man lätt sluta sig till att god mat kommer det i alla fall inte råda någon brist på i jul!
För över ett år sedan, på vår tredje agilitytävling, blev jag intervjuad för tidskriften Härliga Hund om att börja tävla. Artikeln som blev resultatet av intervjun, har nu äntligen publicerats! Köp (eller tjuvläs!) Härliga Hunds julnummer om ni vill höra hur det gick på tävlingen. Ett annat sätt är förstås att läsa mitt blogginlägg om samma tävling… 🙂
På helgens agilitytävling på Flens BK fick Silva och jag äntligen vår första agility-rosett! Det var på tiden, tycker jag, då vi hållit på och tävlat i ganska precis ett år nu (även om det inte varit tävlingar året runt).
Jag kände från början att vi hade bra flyt i hopploppet. Slalomet fixade hon galant, alla byten funkade som planerat… Vi springer i mål och jag försöker inse att vi faktiskt inte har ett enda fel. I nästa ögonblick ser jag i ögonvrån hur bommen på sista hindret faller. Fem fel. Jag slår vad om att det bara var på grund av vinddraget eller en pälstuss som stack lite längre ut än de andra. En millimeter från att få en pinne alltså. Men endast fem fel och därtill en tredjeplacering är nog så bra!
Och det bästa av allt är att i helgens alla fyra lopp (två i Flen, två i Nynäshamn) fungerade slalomet klockrent! Alla timmar med slalomtragglande har äntligen gett resultat! Slalomet är nog det som stulit mest tid och gett oss tidsfel i alla tidigare (hopp)lopp. Om hon bara får springa på och jag slipper ta tillbaka henne för att göra om så klarar vi att hålla oss inom referenstiden. Så skönt att veta att vi kan!!!
Det har blivit mycket agilityträning på sistone. Dels har jag köpt ett riktigt slalom, som på alla sätt är bättre än mitt hemgjorda. Med hjälp av det började jag i stort sett om från början med Silvas slalomträning, eftersom att det gått så dåligt på sistone. Hon var riktigt duktig och jag kunde öka svårighetsgraden snabbt. Hon verkade också tycka att det var otroligt kul.
Foto: Karolina Sandgren
Så inför helgens tävling på hemmaplan borde jag ha känt mig lugn. Men minnet av alla vårens misslyckanden med just slalom, var jag ändå lite spänd inför mötet med de tolv gula pinnarna. Så gick det som det gick också: slalom-fel i båda loppen, varav ett ledde till disk och det andra till fem fel.
Det andra loppet kändes mycket bra i övrigt. Silva var riktigt framåt och följsam och gjorde allting rätt. Slalomet var det enda felet vi fick i det loppet. Jag försöker att inte tänka på att vi antagligen hade haft en god chans att få en pinne om det inte varit för det avskyvärda slalomhindret. Okej, inte avskyvärda. Det roliga och mycket utmanande hindret som vi med gott mod ska träna vidare på tills vi ska ut på tävlingsbanan nästa gång! Man måste vara positiv! 🙂
Vid sidan om all slalomträning har jag även börjat träna agility med Wilda. Jag har länge längtat efter att få träna en till hund från grunden, eftersom Silvas grundträning var ganska slumpmässig och ogenomtänkt. Vi har hittills tränat olika grundövningar som handtarget, kontaktfältsbeteende, cirkelträning, släppkommando och stanna kvar. Wilda lär sig fort och är väldigt rolig att jobba med.
I det här underbara sommarvädret kunde vi inte göra annat än att gå ner till sjön, jag, Nike, Silva och Wilda. Det blev en riktigt mysig promenad med mycket lek och bus.
Wilda pustar ut efter leken.
Wilda springer stolt iväg med bollen.
Vid sjön träffade vi även en golden och en schäfer. Här leker Wilda med halvårsgamla Jerry.
En trevlig ridgebacktik, Dinnie, kom fram och lekte med Wilda.
”Oj, där kommer visst matte!”
En svan simmade omkring och fräste åt oss när vi blev för närgångna.
Silva njuter av svalkan men är inte så pigg på att simma.
Flickan som talar med hundar – man kommer långt med en glad och vänlig attityd!
Nike och Wilda
Wilda väntar på att leken ska dra igång igen.
Full fart när Nike och Wilda leker med bollen i snöret.
”Där är bollen, Wilda!”
Bästa polare?
Så fort Nike gick ut på bryggan, sprang hundarna efter!
Wilda och Dinnie dundrar ner i vattnet, medan Silva är mer avvaktande.
Silva har blivit jätteduktig på att leka. Hon är direkt med på noterna när jag plockar fram en leksak, så länge vi är inomhus i alla fall. Igår började jag dock undra om jag satsar lite för mycket på lekandet? Då lekte vi så vilt, jag och Silva, att mattan glider iväg under mina fötter, jag ramlar rakt in i kaffebordet – påskprydnaderna flyger åt alla håll – och landar på min hand. Det blev en ordentlig stukning. Som tur var, var det högerhanden i alla fall.
Precis efter att det här hände, skulle vi iväg till majbrasan. De hade inget på det ställe där vi brukar vara, så i år åkte vi till Akalla by istället. Där var det mer folk än det brukar vara på vårt vanliga ställe och jag undrade i mitt stilla sinne hur många människor Silva kommer ha skällt ut innan kvällen är slut.
Jag ska då alltid underskatta min stackars hund! Hon skällde inte på en enda människa! För människor som bara går omkring är egentligen inte läskiga. Och tydligen är det inte heller särskilt läskigt med människor som pekar, stirrar och utbrister ”nej men åh en sådan söt hund!”, åtminstone inte när matte står med handen i fickan…
Nej, människor skällde hon inte på. Men tyvärr började de skjuta raketer tidigare än jag hade räknat med. Vi befann oss då alldeles i närheten av skottplatsen och det betydde ren och skär panik från Silvas sida. Hon skällde hysteriskt och skulle fly till varje pris. Det var inte lätt att hålla henne med min skadade hand. Vi gick direkt till bilen och åkte därifrån, det fanns inget annat att göra.
Foto: Henrik Dunér
I efterhand känns det som att jag var oansvarig som tog med henne till ett ställe där det med stor sannolikhet skulle smällas raketer. Jag får försvara mig med att där vi brukar fira, kan jag inte minnas att de brukar skjuta så nära, eller i alla fall inte så direkt efter att brasan tänts. Dessutom brukar hon vara mer rädd inne än ute, så det kanske hade varit ännu värre om vi stannat hemma och de börjat skjuta här ute på fotbollsplanen.
Nästa nyårsafton får jag nog droga henne, för så här ska varken hon eller vi behöva ha det.
…det är de andra hundarna som är onaturligt snabba. Och dessutom har Silva och jag blivit snabbare för varje tävling, märker jag när jag tittar tillbaka på tidigare resultat. Första loppet vi kom runt utan att diska oss hade vi ca 25 sekunder i tidsfel! Nu senast hade bara knappt 4 sek! Så snart slipper vi nog de där jobbiga extrafelen helt och hållet. Det enda som behövs är nog mer säkerhet och rutin och då framför allt på slalom, som kan bli en riktig tidstjuv. Våra placeringar har också bara blivit bättre. På ovan nämda tävling kom vi på plats nr 15 av 25 startande. I lördags kom vi sjua av 25. Snart har vi nog vår första pinne, ska ni se!
Slalomet sabbade båda loppen igår på vår första tävling för i år. Eftersom jag vet att det ofta blir tokigt på slalomet för mig och Silva (trots att det på träningarna nu i vår har gått jättebra!), tränade jag lite extra på just det på framhoppningsbanan. Det skulle jag inte ha gjort. Det blev fel direkt. Och jag som aldrig vill ge mig förrän det blir rätt, tjatade på och lät henne ta slalomet gång på gång och det blev nästan alltid något fel. Hon blev less på det och jag tappade självförtroendet. I efterhand är det så tydligt att jag skulle ha slutat tidigare eller eventuellt tagit bara fyra eller sex pinnar någon gång för att få tillbaka självförtroendet och glädjen.
Nu gjorde jag inte det och då gick det som det gick. I agilityklassen blev ingången helt tokig och vi fick fem fel för vägran. I hoppklassen missade hon en av portarna i början och kom därmed ut åt fel håll. Jag försökte få henne att ta om sista porten, men misslyckades tydligen, för strax därefter blåste domaren för disk. Jag antar att hon tyckte att vi inte slutfört slalomet och man får ju inte ta nästa hinder förrän man är klar med det innan.
I övrigt kändes allting jättebra. Kontaktfälten funkade. Kniviga handlingssituationer funkade. Ingen tvekan någonstans, inte ens på muren, trots att vi aldrig tränat på mur! Så det där med slalomet var bara så irriterande! Hade det inte varit för dem är det möjligt att vi hade nollat båda loppen. Okej, sen fick vi och för sig även lite tidsfel på agilityklassen. Jag var föga förvånad, då vi aldrig kommit i mål utan tidsfel. Det känns ju som om det går snabbt när vi är ute på banan! Men när jag tittar på filmerna ser det ju ut som om vi är ute på en lugn joggingrunda. Hm. Något att träna på. Tips, någon?
Filmerna ja, jag har kommit över en begagnad camcorder för nästan inga pengar alls, så nu ska alla tävlingar filmas framöver!
Här kan ni alltså se gårdagens lopp – åtminstone någorlunda. Jag trodde det skulle synas lite bättre, så jag talade inte om för tjejen som filmade första loppet hur man zoomade. Tack ändå, Vera! Och tack pappa, som filmade hoppklassen 🙂
