shadow

Vilken dum matte!

Jag har inte varit i konflikt med en annan hundägare. Det är mig själv jag syftar på.

Kring nyår blev Silva helt plötsligt rädd för skidåkare, något hon inte varit tidigare! Hjälp, vad den hunden har lätt för att utveckla rädslor…

Nere i skogen, på våra vanliga promenadvägar, kryllar det av skidåkare, som myror i en myrstack. Så våra promenader där blev aldrig särskilt trevliga. Så fort en skidåkare närmade sig började Silva pipa och rusa av och an i kopplet. Till på köpet blev hon helt okontaktbar och lyssnade inte på något jag sa. Själv blev jag irriterad och frustrerad och fokuserade på att hon inte skulle hamna ivägen för någon av sina fiender i sina krumbukter.

Så en dag fick jag ett infall, lika plötsligt som Silva kom på att hon skulle bli rädd för skidåkare. Jag skulle bli en bättre hundägare genom att vara aktiv och spännande på promenaderna (igen – det är bara de senaste, kalla månaderna jag varit sådär tråkig och bara gått tyst rakt fram…). Jag började be henne göra olika tricks, kalla in ofta, belöna spontana beteenden etc. Silva blev genast mer lyhörd än vanligt och jag började våga ha henne lös nästan hela tiden och nästan var som helst.

Dags för eldprovet! Vi gick ner i skogen. Silva var okopplad. En skidåkare glider förbi i full fart några meter bort. Silva fortsätter gå fot och snurrar runt ett varv på min signal. Skidåkaren har hon knappt märkt!

Så dum jag har varit! Dragit i och surat på min stackars hund – långt ifrån mina principer – när det fanns en så enkel lösning.

SIlva nerbäddad i sängen
Skönt att bädda ner sig i sängen efter en promenad i kylan

 

Dags för snön att försvinna?

Idag har vi haft julgransplundring. Granen har kastats ut och julsakerna har plockats ner. Det känns lite tråkigt. Som om jag inte riktigt sett till att njuta av dem medan de var här.

Så här har det sett ut i mitt rum fram till nu.
Nattduksbordet med egenbroderad duk

Snön däremot kunde gärna få försvinna nu. Hittills har jag verkligen varit glad över den. Man kan göra så mycket roligt i snö, den är så vacker och så är det liksom så det ska vara. Men häromdagen ändrade jag åsikt. Jag och Silva var ute och gick vår kvällsrunda. Ovanför en backe hörde jag hundar skälla och en röst ropa ”nej!”. Jag tänkte bara gå förbi. Jag tittade inte ens på dem. Jag vet att man inte vill bli iakttagen när man har problem med sina hundar och dessutom ville jag visa Silva att det inte var något att bry sig om.

Men så hörde jag rösten skrika än högre, och framför allt närmare. När jag tittade upp såg jag två stora schäfrar springa nerför backen. Matten hade halkat omkull och släpades efter hundarna. Silva hamnade mittemellan två morrande käftar. Onödigt sent kom jag på tanken att släppa kopplet och Silva kunde springa iväg, oskadd men skärrad. Matten fick kontroll över sina hundar igen och vi kunde gå hem.

Nu hoppas jag innerligt att Silva, som så lätt utvecklar rädslor för ditt och datt, inte lägger till schäfrar, eller framspringande hundar, på sin lista över läskiga saker. Det kan verkligen räcka som det är.

Ytterligare en anledning till att snön kan få smälta är att jag längtar som besatt efter att få börja köra agility igen. Av någon anledning anmälde jag mig inte till klubbens ridhusträning. Nu har vi inte kört på riktigt sedan någon gång i höstas. Igår letade jag dock fram mina elrör ur en snöhög och körde lite slalom. Silva var otroligt duktig. Både fart och korrekt utfört på samma gång, det fixar hon inte så ofta annars. Det var tydligt att hon var lika glad som jag att få ta lite hinder igen.

Å andra sidan har jag fortfarande inte lyckats fota när hon drar pulka. Och jag skulle gärna hinna bygga en snögubbe. Så ett litet tag till kan jag väl stå ut med en vit värld…

Otursförföljd nyårsafton

Min nyårsafton kunde ha varit bättre.

Plötsligt på förmiddagen, när jag sitter vid datorn, blir det svårt att läsa. Texten liksom försvinner allteftersom jag flyttar blicken. Jag går ifrån datorn och hoppas att det ska försvinna snart. Mamma övertalar mig dock att ringa sjukvårdsupplysningen och dessa i sin tur tycker att jag ska komma in till akuten. På vägen dit infinner sig en olidlig huvudvärk som hotar att spränga mitt huvud. Efter ca tre timmars väntan får jag äntligen träffa en läkare, som konstaterar vad jag redan hyst starka misstankar om: migrän.

Vid det laget är jag dock fri från både huvudvärk och synrubbningar. Pappa kommer och hämtar mig, och vi anländer hem i samma stund som våra nyårsgäster. Det första jag får höra när jag kommer in är att när mamma hade tagit ut Silva på en kort rastningsrunda, hade några idioter smällt av en smällare alldeles nära dem. Smällaren svischade tätt förbi Silva, som fick panik, slet sig och sprang runt hela området, för att slutligen landa på trappen där hon satte sig och skällde tills hon blev insläppt. Då sprang hon raka vägen upp och gömde sig under mammas och pappas sängar, där hon hade legat och skakat ända tills jag kom hem.

Som tur är har hon inte blivit så enormt rädd just för smällar, om de inte kommer väldigt plötsligt och nära. Däremot vågade hon på flera dagar inte gå ut efter mörkrets inbrott. Hon bara la sig resolut innanför dörren, eller satte sig på tröskeln och skällde olyckligt rakt ut i luften. En snabbis ute i trädgården var det enda jag, med stor möda, kunde få henne till. Detta ledde till att jag lika många nätter väcktes minst en gång av en super-nödig hund och fick släpa mig upp för att öppna bakdörren. Dessutom var Silva ovanligt lättskrämd i allmänhet ett bra tag.

Nu är allting, tack och lov, som vanligt igen och vi kan gå vår vanliga runda om kvällarna. Men jag är fortfarande mer än lovligt arg på dem som orsakade en sådan skräck hos min älskling, och över huvud taget på dem som inte kan nöja sig med att smälla på nyårsafton utan tvingar en stor mängd djur och människor att leva i ständig oro i veckor…

Smällare och fyrverkerier

Fyrverkerier är i alla fall fint att se på, men smällare, som enbart låter otrevligt, har jag aldrig förstått mig på. Båda delarna är i varje fall ett otyg för en stor del av befolkningen.

Jag tänker främst på djurägare och deras djur. Hundar som får panik, river halva huset eller ligger i ett hörn och gnyr. Hästar, som även de får panik och skenar i hagen, halkar eller springer in i saker och kanske skadar sig eller rent av dör.

Folk glömmer ofta att det även finns gott om skotträdda människor. Människor som kanske kommer från länder där det är krig. Människor, som för varje smäll påminns om vapen som avfyras. Så även de som inte bryr sig om djuren, kunde följa förslaget nedan, om inte annat så av empati för sin egen art.

Jag, och de flesta andra som är emot smällandet, kräver inte att fyrverkerier etc. ska avskaffas. Däremot skulle vi önska att alla skjutglada människor kunde hålla sig till nyårsafton, och nöja sig med att skjuta just den natten. Då är man beredd.  Man kan ladda upp med lugnande medel, stänga in sig i ett ljudisolerat rum, ta in hästen i stallet, åka ut på landet… Men att vissa människor i minst två veckor ständigt ska behöva gå på helspänn, det känns inte rätt.

Silva hör tack och lov inte till de hundar som får panik när det smäller. Men räddhågsen som hon är, reagerar hon ibland även på höga, plötsliga ljud. När hon är utomhus på nyårsaftnar är hon inte okontaktbar, men likväl lite orolig. Tolvslagen spenderas för min del inte skålande i pommac, utan matande hunden med korv och leverpastej.

I år har jag varit förutseende; sedan julafton har jag alltid haft med mig klicker ut och klickat för varje smäll. Faktiskt har det fungerat så bra, att Silva för det mesta med förväntan i blicken ser upp på mig, då det smäller. Min syster säger skämtsamt att jag lika gärna skulle kunna använda smällare som klicker! Men kommer smällen riktigt nära och plötsligt, kan den ändå resultera i ett par förskräckta skall…

God jul!

Silva önskar god jul

Några dagar har jag haft fullt upp med julstök och julfirande och sedan har det varit krångel med internetuppkopplingen. Men nu är jag här igen!

Här är också julen. För julen tog inte slut i och med juldagen, som många verkar tro. Tvärtom började den först då! Och till min stora glädje är den kvar åtminstone till trettondag jul – här i Sverige, enligt tradition, ända till tjugondagen, d.v.s. 13 januari.

Något av det värsta jag hört på det här t emat är något som hände min farmor för några år sedan. Det var den 27 december (möjligen någon dag tidigare eller senare). Farmor gick in på Ica och frågade efter vörtbröd. Butiksbiträdet såg medlidsamt på den gamla, förvirrade (som hon trodde!) damen och sa långsamt och tydligt: ”Julen är slut.” Pyttsan! Den hade ju just börjat! Och vi som väntar med julmaten tills det verkligen är jul, vill gärna hinna med åtminstone ett par limpor vört, innan de slutar bakas i butikerna…

Min julafton blev i alla fall väldigt trevlig. Nedan nämnda släkting var där ett tag och Silva var rädd, men som tur var så var släktingen mycket beskedlig och blev inte alltför närgången. Silva fick fler julklappar än någon av hennes tidigare jular. Jag fick vara sträng – bara ett fåtal av de ätbara julklapparna fick öppnas direkt. Hon har fortfarande ett par paket kvar att öppna!

Själv fick jag bland mycket annat en ljuvlig sammetskudde med keeshond-motiv (tack morbror Edward!) och en pepparkaksform i form av en kees (tack gudmor Kristina!). I övrigt var det i år många julklappar som var köpta second-hand eller från välgörenhetsorganisationer eller var hemgjorda. Toppen, tycker jag, då jag är väldigt förtjust i julklappar men skyr prylhysteri och slit-och-släng.

Den fina kees-kudden
Det här lilla luciatåget gjorde jag i Cernit- och Fimo-lera till mormor och morfar.

PS. Idag hörde det en husdjursbilaga till Svenska Dagbladet. I den fanns en väldigt bra introduktion till klickerträning! Ok, jag läste inte allt, men det jag läste var bra. Det var äkta klickerträning som beskrevs, inte sådan där fuskig ”locka- och luraträning med klicker”. DS.

Rädd, inte rädd, rädd, inte rädd…

Jag blir inte riktigt klok på den där hunden.

För två veckor sedan hade vi under helgen besök av G, en ung, amerikansk släkting. Först, när hon kom in genom dörren, blev det skäll förstås, men med något att tugga på var Silva ändå ganska nöjd. Senare på kvällen såg G, jag och syrran på film. Vi satt på golvet och Silva var med. Plötsligt började Silva slicka G:s tår! Det ena ledde till det andra och när filmen var slut satt Silva och fullständigt tiggde gos av G.

Vi gick på en liten promenad. Silva var lös och det var hur avslappnat som helst. Aldrig förr har jag, första dagen en, för Silva, främmande gäst kommit till huset, vågat ha henne utom synhåll inomhus. Men det kunde jag nu. Otroligt!

Nästa morgon möttes G av skäll igen. Hon lugnade sig snart igen, men faktum är att det under de tre dagarna G stannade, blev allt värre, inte bättre. Underligt. Två saker fick jag i alla fall ut av G:s besök (vad gäller Silvas rädsla alltså).

Det första är att det är värre, tycker Silva, att en främmande går rakt emot henne, än klappar henne; något som kan verka konstigt.

Det andra är att Silva faktiskt är lugnare om jag själv är lugn. Förut har jag tänkt att det borde vara så, men att det inte stämmer på Silva. Men på sistone har det varit ganska tydligt. Det bekräftades t.ex. tidigare i veckan då vi hade en familj här på middag. Jag bryr mig inte så mycket om vad den familjen tycker just om Silva och hur jag hanterar henne. Därför kunde jag vara lugn och träna på rätt sätt utan att bli irriterad. Och till min förvåning kunde familjens två vuxna, som Silva knappt sett tidigare, klappa Silva, utan att hon skällde alls. (Då satt jag visserligen och klappade henne samtidigt, vilket brukar underlätta…)

Just nu känns det som att det går framåt med rädsleträningen, även om jag inte tränat så aktivt på sistone. Vi får se hur hon klarar julafton, med mycket folk, varav en hon var ordentligt rädd för i påskas – fast inte så värst rädd för när de träffades varandra dessförinnan. Det är verkligen som om Silva rycker kronblad från en tänkt prästkrage: rädd, inte rädd, rädd, inte rädd…

Här kommer dagens snö-bilder:

Hundrädsla

Att ha gäster när man har en hund som Silva är inte särskilt enkelt. När sedan gästen i fråga är hundrädd, blir det inte precis mindre jobbigt.

I helgen hade min lillasyster Nike en nioårig kompis (T) här på övernattning. Jag och Silva mötte dem vid bussen, för att Silva skulle hinna vänja sig lite innan T kom in i vårt hus. Hela vägen hem upprepade T att hon var rädd för ”den där hunden” och att jag skulle hålla ”den där hunden” på avstånd.

Och visst gjorde jag det. Jag har själv varit hundrädd. Jag minns precis hur det började. På väg hem från simskolan gick jag och min lillasyster och åt på varsin glass. Då kommer plötsligt en hund springande mot oss. En svart labrador, tror jag att det var. För ett litet barn ter sig en sådan hund enorm. Den hoppade upp på oss och försökte ta vår glass – medan ägaren stod en bit bort och såg på.

Jag minns även hur obehagligt det var att vistas i ett hus där det gick omkring en lös hund, en hund som när som helst kunde komma fram och hoppa mot mig, eller bara nosa på mig eller försöka slickas. Och det hände titt som tätt, för inte vågade jag, såsom T, rakt på sak tala om att jag var rädd. Därför berömde jag T för hennes rättframhet och höll även inne Silva i koppel eller med en stängd dörr mellan henne och T.

Som tur är har Silva lättare för att vänja sig vid barn än vid vuxna och tack vare det och en hel drös tuggpinnar och godis, förlöpte eftermiddagen och kvällen någorlunda lugnt. På kvällen följde barnen med på promenad. Silva är sällan lika rädd ute och T verkade också bli mer och mer avspänd med Silva i närheten. När de dagen därpå följde med även på morgonpromenaden, fick T hålla i kopplet, be Silva göra konster och ge henne godis. Hon var helt fascinerad över att Silva kunde hoppa upp på stenar, snurra och stå på bakbenen och anförtrodde mig att Silva inte alls var en dum hund, som hon tyckt från början. En solskenshistoria, alltså!

För att fortsätta på ämnet hundrädsla tycker jag det är viktigt att inte låta sin hund gå fram till människor man möter, innan man vet om personen är rädd, eller allergisk för den delen. Har man sin hund lös bör man kalla in den och helst koppla den när man möter människor. Jag minns själv hur osäker jag kände mig när jag mötte en lös hund. En gång när jag var ute med en kompis såg jag en lös hund närma sig. Men inte ville jag erkänna för kompisen att jag var rädd. Då fick jag en snilleblixt och sa ”Vi leker katter! Hjälp, titta, en hund!” och så kunde jag, iklädd rollen av någon annan, få med mig min kompis undan hunden.

Och slutligen: det hjälper inte att säga till en hundrädd att din hund är snäll och bara vill hälsa. Det spelar ingen roll! De flesta tycker helt enkelt bara det är obehagligt med närgångna nosar, klåfingriga tassar och blöta tungor och/eller har förknippat hundar med en generell obehagskänsla. Håll istället hunden på betryggande avstånd tills personen känner sig redo att närma sig. Och den stunden kan komma förr än man anar. T är ett bra exempel. Jag själv är ett annat. Jag, som helst höll mig undan från allt vad hundar hette, skulle väl idag inte ens bli rädd när jag borde bli det…

Rapport för få?

På sistone har jag fått en del klagomål på att det inte händer något här på bloggen, och det är förstås smickrande. Men en av anledningarna till att jag inte skrivit på länge är just att jag inte tror att så många läser den. Det finns säkert statistik att tillgå för att kontrollera om det stämmer, men en titt på den skulle antagligen vara alltför nedslående och därför fortsätter jag hoppas att denna text kommer att följas av åtminstone några par ögon utöver mina allra närmaste släktingar och vänner (missförstå mig inte! jag uppskattar även er som läsare!). Några små läsarkommentarer skulle inte sitta fel, om det så bara står ”Hej, jag har läst det här inlägget!”.

Silva och jag tränar på. Vi går rätt ofta ut och ber folk hälsa på henne. Eller nja, vi ber dem att bara titta på henne, men det är det ingen som låtsas höra, utan de sträcker fram händer och pratar och smackar… Trots det går det väldigt bra och senast skällde Silva inte på en enda av personerna som kom fram! Det går åt rätt håll i alla fall!

Vad gäller burträningen har jag legat på latsidan och alltför mycket prioriterat agility och annat skoj, men Silva har i alla fall blivit jätteduktig på att springa till den från olika platser i huset. Tidigare tränade vi på ett liknande sätt, men med en dörrmatta istället för en bur. Då verkade hon tycka att det var jättejobbigt att springa iväg till mattan om jag stod en bit bort. Hon skällde, tvekade, vände sig om etc. Men med buren har jag knappt haft några sådana problem. Jag antar att det beror på att jag laddat buren med ett stort värde, bl.a. genom att sitta och matta vovvan med saftig burkmat medan hon låg där inne. Nu är det bara husets absoluta periferier som är riktigt svåra…

Svårare är det att ligga kvar en längre stund. När jag försöker locka ut henne med godis eller leksak förstår hon vad det går ut på och låter sig inte luras. Det är när det inte händer någonting särskilt som hon frestas att gå ut. Jag brukar låta henne ligga i buren ibland när jag ser på TV, men vi är fortfarande inte uppe i mer än fem minuter åt gången. Det kan hända att hon skulle klara mera, men jag vill vara säker på att hon lyckas nästan var enda gång.

Silvas huvud som sticker upp bakom några skära rosor, omgiven av grönska.
Jag brukar tycka om de allra flesta väder, men allt regn som varit den senaste månaden börjar gå mig på nerverna! Tur att det finns blommor, i alla fall, så att man alls märker att det är sommar! =)

På tal om agility så har vi börjat åka till hundklubben (Solna-Sundbyberg BK) nästan varje torsdag för att träna. Jag trivdes från första början! Enda nackdelen är att det tar så lång tid att ta sig dit (jag har ju inte körkort än, så jag åker buss & buss eller buss, pendeltåg & buss, vilket i vanliga fall tar ca 45 minuter och i värsta fall det dubbla…). För någon vecka sedan var jag funktionär på en agilitytävling som klubben arrangerade. Förutom att jag återigen blev sååå sugen på att själv tävla, ledde det till att jag blivit erbjuden en plats i tävlingsgruppen som ska arrangera höstens agilitytävling. Jätteskoj! =)

Midsommarafton kommer spenderas på ett tåg på väg till Linköping. Där (eller rättare sagt en bit utanför Åtvidaberg) ska jag och syrran ta hand om djur och växter på en liten gård medan ägarna är på semester. Där finns hästar, kaniner, katter, lamm, höns, vaktlar och en hund. Silva ska med, förstås. Det blir en prövning för oss med alla människor vi kommer träffa, men det ska nog gå bra… Hoppas jag…

Mer rädsleträning

I söndags var jag och såg på en agilitytävling på SBK Sthlms avd. Åh vad sugen jag blev på att själv tävla! Det hela ledde till att jag, så fort jag kom hem, ansökte om medlemsskap i Sveriges hundungdom, som innebär att jag även blir medlem i Solna-Sundbybergs BK. Nu ska vi bli aktiva som bara den, Silva och jag!

Med rädsleträningen går det bara bra! I veckan tränade vi för första gången med en kille, och visst var det läskigare än med de tjejer vi tränat med innan, men det slutade med att Silva helst ville följa med honom hem istället för mig!

Som jag nämnt tidigare ska jag börja rasta dobermannen Kalle några dagar i veckan. Nu har hans matte och jag kommit överens om att som en del av min lön ska hon hjälpa mig med träning av Silva.idag var vi ute och gick i området och jagade människor. Hon ger instruktioner och konverserar medan jag kan koncentrera mig på Silva. Känner mig supernöjd med detta! Mängdträning är viktigt och på det här sättet blir det betydligt mer än de gånger jag lyckas hitta personer jag kan instruera i förväg. (Det är nödvändigt då jag vill börja med att stå en bit bort med Silva.)

Jag har även köpt en canvasbur och börjat träna henne att ligga kvar i den vad som än händer. Målet är att hon ska gå dit när det kommer gäster och ligga kvar tills hon är någorlunda lugn och jag hunnit säga åt gästerna hur de ska bete sig mot henne för att inte skrämma henne. Hon har snabbt insett värdet av att ligga i buren (rätt som det är dyker det ju upp smarrig burkmat!) och hon kan ligga kvar när man lockar med godis och leksaker och även när det är andra hundar i närheten (hon låg i den på agilitytävlingen, bl a). Betydligt svårare lär det vara att stanna kvar trots att hon är rädd. Det ligger så djupt rotat i henne att springa fram och skälla på det som är läskigt. Nåja, vill man så går det!

Glad påsk!

Nu tänker jag inte sitta och oja mig över hur länge sedan det var jag skrev sist – sådant fick jag nog av i min förra ”blogg”.

Den senaste veckan har jag tränat rädsla med två trevliga tjejer. Tyvärr tyckte även Silva att de var trevliga. Hon var med andra ord inte särskilt rädd för dem ens från början. Men det är väl nyttigt på sitt sätt, att hon påminns om att det finns sådana männsikor.

Det bästa ur min synvinkel var att en av dem vi tränade med hade en hund som hade nästan precis samma sorts problem som Silva. Den blev också osäker och skällde på människor som kom emot den ute eller gjorde konstiga saker. Så vi hjälpte varandra på liknande sätt. Synd bara att de bodde så långt bort…

Påskafton blev lite jobbigt. Vi var hos min mormor och morfar och en av de andra gästerna var en äldre släkting som Silva bara träffat ett fåtal gånger. Den gemensamma nämnaren för många av de riktigt läskiga människorna är att de själva har eller har haft hund och tror att alla hundar älskar dem. Detta stämde väl in på den här släktingen. Således gick en lång stund åt att få Silva att sluta skälla. Det hela förbättrades inte av att släktingen – trots att jag upprepade gånger försökte förklara att skällandet berodde på rädsla – var övertygad om att hon bara tiggde mer godis…

Dagen efter var betydligt bättre ur hund-perspektivet. Då besökte vi farmor och farfar och Silva skötte sig utmärkt. Det är så skönt att hon inte är ett dugg rädd för dem längre. Farmor talade också om att hon inte heller längre var rädd för Silva, vilket är trevligt att veta.

Dagens problemhundsträning gick ut på att leka på lekplats. För ett tag sedan blev Silva nämligen rätt stressad när jag och lillasyster Nike var på en dylik och jag klättrade upp på ett tak medan hon själv satt uppbunden. Jag hoppas att ingen såg mig där jag flängde omkring på klätterställningar och rutschkanor utan något barn i sikte…

Fortsatt glad påsk till mina läsare!

Silva som påskkäring. Hon är precis så förtjust i scharletten som det ser ut...