I samband med fettisdagen skrev jag ju om semlans historia. Nu närmar sig våffeldagen, men i stället för att skriva ett eget inlägg på temat länkar jag till min morbror mathistorikern och TV-profilen Edward Bloms intressanta inlägg om just våfflans och våffeldagens historia. God våffeldag!
I Holma i Malmö hämtas numera soporna av Ivan Varga och hans tre ardennerhästar. Fantastiskt att sådant faktiskt förekommer i våra dagar! Förutom att det är bra för miljön, gläder det också människor: ”När det kommer in en häst på ett område slutar folk gnälla, de blir glada. Ett konkret bevis är att det inte skjutits en enda raket i Holma i vinter av hänsyn till hästarna”, säger Ivan Varga till Entreprenör, och menar att den något högre kostnaden uppvägs av dessa positiva konsekvenser.
Ivan och hans hästar ägnar sig även åt gräsklippning och planerar att ploga och sanda kommande vinter. Kan man bli annat än glad och imponerad?
(Relaterade inlägg: Brukshäst i storsta’n, Min stackars äng)
Har börjat läsa den härliga boken En gång i Sverige av Hans Hammarskiöld och Kerstin Strand, som jag fick av mormor och morfar i julklapp. Vackra texter och vackra bilder – av de sistnämnda finns både autentiska och nyare från Skansens genuina miljöer.
Måste citera ett stycke ur förordet av Carl-Göran Ekerwald, om att bo i en gammal fäbodstuga, här liknad vid en grotta:
Därtill kom ett slags själslig ro. Människan är inte skapad för det starka operationsljus som moderna lägenheter utstrålar. Där kan man inte smyga sig undan. Det finns inga mörka vrår. Människan är hela tiden utsatt på ett helt annat sätt än i grottan.
[…]
Man talar annorlunda i ett mörkt rum. Stämningen är förtrolig. Det är betydligt svårare att bli ursinnig i ett dunkelt ljus. I strålkastarbelysning från ett lysrör, det är en annan sak. Detta articifiella ljus är en stressfaktor.
[…]
När jag i skymningen kom på skidor med någon torrgran jag hämtat till ved, så lyste ett stearinljus i stugan. Man såg det genom fönstret, så milt och vänligt som aldrig en normal utomhusbelysning kan lysa.
Jag tror det ligger väldigt mycket i det här. Jag avslutar ofta kvällarna med att sitta i sängen och läsa några kapitel, och ibland byter jag ut sänglampan mot levande ljus. Det är verkligen något helt annat. Det är nästan som om jag först då, i det försiktiga, flämtande ljusskenet, kommer ihåg att jag är verklig, att världen faktiskt finns och inte bara flimrar förbi utom räckhåll.
Det är lite samma känsla som när jag byter ut mina vanliga fabrikssydda syntetkläder mot handsydda i ylle, linne och bomull. En påminnelse om att man är en del av naturen, en del av allt.
Den gamle bonden Stig och hans syster Berit, som porträtteras i Den siste bonden på Tämmesboda av Lars-Olof Hallberg, verkar vara av samma uppfattning som Ekerwald när det gäller olika sorters ljus:
Fotogenlampan i köket lyser inte så starkt, men det är inte meningen heller. På vintern ska man ta det lite lugnare. Elektriskt ljus är inget som Berit och Stig saknar.
– Vi blir ju bortbjudna till grannar och vänner ibland […], säger Berit. Det är ett trevligt avbrott. Men när vi har varit där ett tag säger Stig: ’Tack, det här var trevligt, men nu ska nog Berit och jag gå hem till oss. Det sticker så förskräckligt i ögonen av det där skarpa elljuset.’
Sedan jag fick beskedet att jag och Silva inte kommer kunna tävla något mer har jag varit väldigt otaggad på hundträning. Under hela vintern har vi mest gått våra rutinmässiga promenader och kört lite spontant godissök, paketöppning och liknande. Nu när våren är här blir jag så sugen på att köra agility, men inte heller det känns särskilt kul när man har en hund som är antingen halt eller dopad…
En sak finns det emellertid som vi båda tycker är roligt och det är olika apporteringsövningar. Det är fascinerande att se hur den här hunden som tidigare aldrig tog något i munnen – inte på några villkor – nu inte kan få nog av att hämta föremål.
Jag har nog rent av uppmuntrat det här beteendet lite väl mycket. Sitter man och syr eller tittar på TV eller äter lunch eller något annat tråååkigt, händer det titt som tätt att Silva kommer trippande med något i munnen. Ibland är det en tappad penna, en vante som hamnat på golvet eller något skräp och då blir jag så stolt över min lilla hjälpreda. Men att överösa hunden med beröm när hon varit och rotat i papperskorgen eller tagit saker från kaffebordet eller skohyllan, som faktiskt ska vara där, det är inte lika lätt!
Ibland hittar hon en tom toarulle och då är lyckan gjord. Då kommer hon med den till mig för att få den fylld med godis. När den sedan är tömd får hon själv lägga den i återvinningskassen. Nästa steg är väl att lära henne sortera papper, plast och metall till rätt kasse!
Det har blivit en del ord som har med föremål att göra:
Men hennes paradnummer är nog fortfarande att hämta mjölet ur skafferiet:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ATtKSsOJKeg]
När jag skrev om semlor glömde jag ju nämna Mormor Marthas fastlagsbullar! Det var pappas mormor (1895-1985) som brukade dela vetebullar på mitten, bre dem med smör, strö på socker och kanel och sedan skjuta in dem i ugnen. Enkelt men otroligt gott! Numera brukar pappa bjuda på dessa bullar någon gång under fastan.
Fler semmelvarianter (om man nu kan kalla det semlor när det inte längre handlar om vetebullar – denna beståndsdel verkar ju vara ganska grundläggande, även om bakverket förändrats genom tiderna) finns på den sötsliskiga bloggen Sockerrus. Bl.a. fylls franska macarons med grädde och mandelmassa.
En egen variant råkade jag hitta på i går, när jag fick för mig att lägga tisdagens överblivna mandelmassesnutt och gräddklick på en veteskorpa. Överraskande gott, faktiskt! Trevligt med någonting lätt och knaprigt under den kompakta mandelmassan och den feta, fluffiga grädden.
Men någon måtta får det vara på nymodigheterna … Nästa tisdag blir det Cajsa Wargs hetvägg!
Nyligen ondgjorde sig Bertil Widerberg, ledamot av sällskapet Ture Sventons vänner, över att semlan i dag varieras på de mest fantasifulla sätt. Han föreslår rent av att detta privatdetektivens favoritbakverk ska k-märkas för att det ska få behålla sitt ”rätta” utförande.
Faktum är dock att semlan – fastlagsbullen, fettisdagsbullen – inte alls alltid sett ut så som vi vanligtvis bakar den i dag. Bullens ursprung finns i tyska, kokta, korsformade bullar utan socker, s.k. Heissvecken (jämför hetvägg), vilka åts redan på medeltiden. Bullarna gröptes ur och inkråmet kokades tillsammans med smör och/eller grädde.
Först på 1700-talet, då socker och vetemjöl blev billigare och mer tillgängligt, började bullarna något likna dagens semlor. De blev söta, runda och dessutom större. Men inte var det florsocker som siktades över locket, utan kanel och strösocker, och ingen vispgrädde pöste därunder. Däremot sjöds de en halvtimme i mjölk, sedan inkråmet blandats med mjölk eller grädde, ägg, mandel, socker, smör och salt, allt enligt Cajsa Warg.
Enligt Anna Maria Rückerschölds recept från 1796 ska inkråmet smörstekas och därefter blandas med mandel, korinter, socker, kanel och ägg. Mjölken som slås över bullen ska dessförinnan sjudas med mandel, rosenvatten, socker, citronskal, salt och kanelstång. Låter som ett riktigt modernt påhitt, det där med rosenvatten och citron! Inte mycket värre än vaniljkrämen och lingonen som Widerberg klagar på.
Även själva bullarna har varierats, bl.a. genom att kryddas med saffran. ”Det viktiga”, skriver Dick Harrison och Eva Helen Ulvros i Historiebok för kakälskare, ”var att fastlagsbullarna skilde sig från vanliga bullar genom att vara kryddade, innehålla en god fyllning med mandel samt vara stora och mättande.”
Själv bakade jag årets semlor efter ett recept ur Iduns kokbok från 1911 (återfinns även det i Historiebok för kakälskare). Här ingår både sötmandel och bittermandel i själva bullarna – däremot ingen kardemumma. Men alla har vi väl våra bestämda åsikter om hur en bra semla ”ska” vara, så jag fuskade och strödde lite kardemumma i degen i alla fall.
En annan kul variation är att baka en enda jättebulle och skära den i tårtbitar. Jag och familjen råkar dela en egenskap med Bertil Widerberg – vi är mycket förtjusta i Ture Sventon. På författaren Åke Holmbergs 100-årsdag bakade vi just en sådan semla, och jag tror varken han eller hans höknästa detektivskapelse hade misstyckt.
Inte heller när bullarna ska ätas har varit en självklarhet. Fettisdagen tycks ha varit det mest förekommande, men även fastlagsmåndagen (som i södra Sverige var fridag för tjänstefolk och arbetare) och söndagen dessförinnan har fått vara semmeldagar.
Nu, när gemene man har råd att äta semlor flera gånger under en säsong, uppkommer förstås frågan om dessa extra-bullar ska ätas före eller efter fastlagsveckan. Jag har alltid stört mig lite på den allt tidigare semmelpremiären, som numera infaller redan vid lucia (!), men att frossa i semlor under fastetiden, som vi har för vana i vår familj, torde egentligen vara mer fel. Fastlagsbullarna åts ju huvudsakligen för att ”bulla upp” inför en period av avhållsamhet.
Bläddrade igenom några gamla nummer av Gård&Torp och hittade en tänkvärd fråga-och-svar. Hur ofta ser man inte små röda stugor med lysande blå dörrar? Och är det inte lätt att tro att just detta är urbilden av ett hus på den svenska landsbygden?
Så är det emellertid inte. De som vill ha blå ytterdörrar får gärna ha det för min del, men vill man ha en klassisk, genuin färgsättning och hålla på vårt svenska kulturarv finns det inga ursäkter. Enligt Göran Gudmundsson i tidningens expertpanel introducerades dessa blå dörrar i tidskriften Allt i Hemmet på 1960-talet. Därmed är de ”olycksbringande” och ”saboterar den svenska byggnadstraditionen”.
Dessutom är de opraktiska. Göran beskriver det med stor inlevelse: ”Chansen till en salig hädanfärd minskar i takt med alla svordomar du kommer att vräka ur dig när du ser hur snabbt den blå kulören försvinner i solskenet. Har man inget annat att göra så kanske däremot en blå dörr kan bli en hit. Man får nämligen lov att måla om den hela tiden.”
Vad ska det då vara för färg? Historiskt sett är grått, grönt, engelskt rött och ockragult de vanligaste kulörerna på ytterdörrar. Och de ska förstås målas med linoljefärg! Vill man fördjupa sig i gamla dörrar har samma tidning en lång artikel om ämnet på sin webbplats.
Vid en snabb Google-sökning verkar det finnas olika bud om när denna viktiga dag infaller, men enligt vad jag skrivit i min almanacka, så är det i dag. Men varför inte passa på att njuta av pannkakor fler än en daga? Rätten går ju att variera i en oändlighet: tunnpannkakor, plättar, amerikanska pannkakor, ugnspannkaka, jästa pannkakor, saffranspannkaka, raggmunk, crêpes, galettes … Och möjligheterna vad gäller tillbehör är ännu fler.
För egen del blev det dagen till ära grahamspannkakor med kikärter, crème fraiche och mynta, samt till efterrätt en dito med hemgjort äppelmos. Mums! Andra favoritpålägg är smör och kanel, nutella och champinjonstuvning (inte samtidigt!). Raggmunk med spenat och lök är heller inte fel. Det kan också vara kul att blanda t.ex. blåbär eller kakao i smeten för att få färgade pannkakor. I senaste Buffé fanns det recept på en spännande potatispannkaka med blåbärskeso, som verkar värd att testa.
Glad(a) pannkaksdag(ar)!
Så här på alla hjärtans dag kan jag passa på att påpeka att världens bästa kärleksroman är Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter (enligt Sveriges radios lyssnare 1959). Det är även i övrigt en väldigt bra bok och författaren är som bekant nobelpristagare (1928). Som grädden på moset utspelar den sig i härlig, trovärdig medeltidsmiljö.
Svenska dagbladet har just nu en serie om att tro på spöken och andar. Tydligen är det så mycket som en femtedel av Sveriges befolkning som tror att de döda kan gå igen, vilket innebär en renässans för det övernaturliga.
Och vem tycker inte att sådant är spännande, vare sig man tror på det eller inte? Jag läste dagens artikel om spökjägare med stort intresse. Bara minuter därefter tar plötsligt en speldosa i rummet intill en ton, alldeles av sig själv!
Det har en naturlig förklaring, förstås. Det är en sådan speldosa med snöre, och sådana går långsammare i slutet. Någon hade förstås kommit åt speldosan tidigare under morgonen och inte förrän nu kom den sista tonen. Spökjägarna i föreningen Spook, som artikeln handlade om, hittar naturliga förklaringar till förmodade spökerier i 80% av fallen.
Förmodligen finns det någon vanlig, tråkig anledning även till att ett minipiano jag hade som liten brukade ge små konserter när det hade långtråkigt och att en fotoram med en bild av mig ideligen vände sig in mot väggen. Men något ska väl in även i de resterande 20 procenten?
Händer det något konstigt i det här huset är det oftast lätt att skylla på något av djuren. ”Det var bara Jumjum som krafsade i sin bur” eller ”det är förstås bus-Silva som varit framme!” I annat fall kan det tänkas vara vårt okynniga husspöke Norröra.
Norröra har fått sitt namn tack vare en felhörning: ”Det var väl nå’ rör!” Och kanske är det bara just ett rör som låter, när vi skyller på vår lilla poltergeist. För den typen av spöken har jag sanningen att säga svårt att tro på. Däremot, att döda människor kan visa sig för sina nära och kära … Varför inte?
Det är en sådan sak som jag tror på ibland, precis som jag tror ibland att man kan kommunicera med djur via tankeöverföring. När man gång på gång hör om händelser där människor har förstått att en nära anhörig har avlidit, bara genom en inre förnimmelse, en knackning eller ett rop, tycker jag nästan det verkar dumt att försöka bortförklara det.