Det här måste vara den varmaste dagen hittills i år! Riktig sommarvärme! Vad kunde då passa bättre än en utflykt? Jag tog med mig Nike och Silva till Sätra och Blåsippsbacken. När vi kommit hem fick även kaninen Jumjum årets första tur i koppel. Han njöt i fulla drag!
Jag hade hört ryktas att åtminstone en liten fläck av agilityplanen på klubben var snöfri och torr, så idag åkte vi äntligen dit och körde årets första riktiga träningspass! Silva verkade så glad att få ta riktiga hinder igen. Så fort jag vände ryggen till rusade busungen bort till gungbrädan och sprang över den på egen hand. Inte så bra, egentligen, men hellre det än att hon tycker den är obehaglig, som det tyvärr finns en hel del hundar som gör. Kontaktfältsbeteendet satt i alla fall som gjutet, trots det långa uppehållet, och trots att sista gången vi sprang kontaktfältshinder var på en tävling där jag var så mån om att få en bra tid, att jag ”fuskade” och stannade henne i rätt position genom att hålla upp handen i ett passande ögonblick.
Förutom uppfräschande av kontaktfältshindren och lite slalomingångar, provade vi även en sorts bakombyte jag läste om i senaste Canis. Jag har tydligen gjort på ”det gamla sättet” och bara precis slunkit över på hundens andra sida, ofta medan vi var på väg rakt fram. Artikelförfattaren (Anna Larsson) menade att den enda fördelen med att hon en gång gjort på det viset, var att nu visste hon vad hon INTE skulle göra. Det självsäkra uttalandet fick naturligtvis mig att genast förkasta alla bakombyten jag gjort under min och Silvas agilitykarriär. Nu är det det nya som gäller.
Det, för mig, mest spektakulära med det här nya bakombytet var att bytet alltid skulle vara ett tecken för hunden att svänga precis efter det hinder den är på väg mot när bytet sker. Dessutom ska man, direkt efter hindret innan, börja springa i en diagonal linje mot den motsatta kanten på hindret framför. Det här var inte lätt att förklara. Om någon förstår vad jag menar blir jag förvånad! Men ni som är intresserade kan ju alltid beställa Canis nr 2/2010.
Silva har alltid haft svårt för bakombyten, eftersom hon bryr sig lite väl mycket om var jag befinner mig och kommer liksom av sig om jag ser ut att röra mig åt ett annat håll än henne. Och visst, även nu blev det ett par sådana stopp, men på det hela taget tycker jag det kändes mycket bättre än våra gamla vanliga bakombyten. Det här är något vi ska träna mer på!
Som om det inte vore nog med att träningen gick galant, så var det även ett helt fantastiskt väder och på väg hem från klubben hittade jag en kulle helt översållad av tussilago! Jag som nästan börjat bli rädd att tussilagon höll på att utrotas och undrade om det kanske vore dags att fridlysa den. Det må vara hur det vill med den saken här i Kärrdal, men i Råsta skulle det snarare vara aktuellt med lite gallring så att inte tussilagon tar över helt och hållet! Jag fick i alla fall med mig en ordentlig bukett solsken hem. Det var grädden på moset den här toppendagen!
[polldaddy poll=2987586]
Visst har jag märkt sedan ett tag tillbaka att våren är på väg. Men de senaste dagarna har det känts mer än tidigare. Äntligen kan man gå rakt in i skogen, mellan stigarna, utan att behöva pulsa i meterdjup snö! Och igår var jag ute klockan sju på kvällen och tränade lydnad; det var ljust som mitt på dagen och jag blev inte ens blöt om fötterna. Vilken lycka!
I rabatterna trängs krokus med vintergäck och fjärilar fladdrar i skogsbrynet. Men jag väntar fortfarande på det för mig mest klassiska vårtecknet: tussilagon! Jag vet flera som har sett den lilla blomman, men jag, som är ute minst en timme om dagen och luskammar varenda barmarksfläck med blicken, har minsann inte hittat ens en liten knopp! Livet är bra orättvist…
Snön smälter snabbt och blir till porlande bäckar. Det är verkligen på tiden! Förra året hade jag redan hittat tussilago vid den här tiden och året dessförinnan till och med blåsippor! Dock överskattade jag vårsolen. Jag tog på mig vårjackan och packade ner en bok i Silvas klövjeväska som hon fick bära ner till ängen där jag satte mig på en stock och läste. Men huh, så kallt det var! Nej, ”än är det vinter kvar” som de små blåsippsplockarnas mor skulle ha sagt.
Jag är väldigt glad just nu för jag har hittat en tunnel på blocket som var tillräckligt billig för att jag skulle beställa den. Samtidigt bygger jag för fullt på långhopp och balanshinder, så snart kan jag bygga en hel agilitybana! (Har redan hopp och slalom.) Jag har också beställt boken Klickerträning och lugnande signaler av Emma Parsons som jag tror jag kommer ha mycket nytta av.
Hittills har Silvas rädsle-träning varit ganska sporadisk och illa planerad. Nu ska det bli ändring på det. Jag har skrivit ner en träningsplan, punkt för punkt. Den består av tre delar:
Till den första delen har jag redan börjat rekrytera folk. Mitt problem här är att de (relativt få) jag känner som bor här i närheten känner även Silva, så att hon inte är rädd för dem. Men jag har redan hittat ett par snälla människor som kan ställa upp, så det ska nog ordna sig.
