Det gick faktiskt till slut!
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Fmh2CY1fLbY]
Men vi ska inte öva mer på det nu. Ta en titt på vårt köksgolv så förstår ni varför 😉
Silva
Vattenbubblor
Silva: Idag försökte knäpp-matte lära mig att dricka vatten. Jag fattar bara inte vaför! Det har jag ju kunnat sen jag var så hääär liten!
Matte: Nej, gumman, du missförstod det där! Jag vet att du kan dricka vatten! Det jag försökte lära dig var att blåsa bubblor i skålen. Jag kan inte hjälpa att du hela tiden stack ut tungan i samma ögonblick som jag tryckte till med tummen på klickern!
Silva: Jaså, och det säger du nu! Och försöker dessutom skylla ifrån dig! Då har du helt enkelt för dålig reaktionsförmåga.
Matte: Men det är ingen nyhet, Silvis. Jag har urdålig reaktionsförmåga. Men du kunde gott ha varit lite mer på när det gällde att nudda post-it-lappen med nosen. Du som brukar vara så bra på nos-target! Varför var det så svårt bara för att den satt på botten av en plastlåda med en gnutta vatten i? Är det verkligen så hemskt att bli blöt om nosen?
Silva: Nu är du orättvis! Jag doppade faktiskt nosen flera gånger i slutet av passet!
Matte: Jaaa, när jag råkade tappa en makaron i skålen, ja! Ditt matvrak!
Silva: Kalla mig vad du vill. Jag skulle ändå ge mitt liv för en makaron!
Matte: Du är så knäpp! Men jag tycker om dig i alla fall.
Silva: Och jag dig (såklart, jag fick ju massor av makaroner idag)!
För er som undrar vad tusan det är vi pratar om, lägger jag in filmklippet som jag inspirerades av.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=rsb8rmyiMZQ]
Tävling i sikte!
Jag har just anmält mig och Silva till vår första riktiga agilitytävling! Den går av stapeln på Märsta-Sigtuna BK den 15 augusti. Jag är redan nervös! Det blir hårdträning den närmaste månaden.
Det mest nervösa är nästan att få Silva officiellt mätt. Tänk om de får henne till över 42,99 cm och hon måste tävla i large! Det skulle bara inte gå! Hon skulle springa under vartenda hinder! Hm… Om jag rakade av henne pälsen på ryggen så blir hon säkert flera centimeter lägre… Det får vara min nödlösning! 😉
Lantliv
Så var man hemma igen efter en vecka på landet. Vi har kört häst och vagn, kelat med kaninungar, matat flasklamm, plockat pinfärska ägg och mycket mera. Nu är jag ännu mer övertygad om att jag vill ha en egen gård med en massa djur.
Det blev inte riktigt så jobbigt med Silva som jag befarat. Den enda som hon var riktigt rädd för var en granne som kom förbi ibland. Hon jagade inte hönsen, hon kom ganska bra överens med hunden och hon skällde inte alltför mycket på hästarna.
Jag blev väldigt förtjust i ett av de små flasklammen (vem skulle inte blivit det?). Och eftersom jag tycker mycket om får i allmänhet, är intresserad av ullberedning samt längtar efter fler egna djur, dök idén upp att jag skulle vilja ha Lilla Bä. Jag trodde jag var lite galen, men det verkade inte fårens ägare tycka. Hon skulle spara lammet åt mig tills jag hittat någonstans att ha honom!
Problemet är att jag ännu inte har hittat något ställe som kan ta emot honom. Jag har skrivit till alla fårägare jag känner till norr om Stockholm samt satt in annonser både här och där, men ingen har ännu svarat ja. Jag börjar bli rädd att Lilla Bä kommer hamna hos någon annan; någon som inte kommer tycka lika mycket om honom som jag…
Rapport för få?
På sistone har jag fått en del klagomål på att det inte händer något här på bloggen, och det är förstås smickrande. Men en av anledningarna till att jag inte skrivit på länge är just att jag inte tror att så många läser den. Det finns säkert statistik att tillgå för att kontrollera om det stämmer, men en titt på den skulle antagligen vara alltför nedslående och därför fortsätter jag hoppas att denna text kommer att följas av åtminstone några par ögon utöver mina allra närmaste släktingar och vänner (missförstå mig inte! jag uppskattar även er som läsare!). Några små läsarkommentarer skulle inte sitta fel, om det så bara står ”Hej, jag har läst det här inlägget!”.
Silva och jag tränar på. Vi går rätt ofta ut och ber folk hälsa på henne. Eller nja, vi ber dem att bara titta på henne, men det är det ingen som låtsas höra, utan de sträcker fram händer och pratar och smackar… Trots det går det väldigt bra och senast skällde Silva inte på en enda av personerna som kom fram! Det går åt rätt håll i alla fall!
Vad gäller burträningen har jag legat på latsidan och alltför mycket prioriterat agility och annat skoj, men Silva har i alla fall blivit jätteduktig på att springa till den från olika platser i huset. Tidigare tränade vi på ett liknande sätt, men med en dörrmatta istället för en bur. Då verkade hon tycka att det var jättejobbigt att springa iväg till mattan om jag stod en bit bort. Hon skällde, tvekade, vände sig om etc. Men med buren har jag knappt haft några sådana problem. Jag antar att det beror på att jag laddat buren med ett stort värde, bl.a. genom att sitta och matta vovvan med saftig burkmat medan hon låg där inne. Nu är det bara husets absoluta periferier som är riktigt svåra…
Svårare är det att ligga kvar en längre stund. När jag försöker locka ut henne med godis eller leksak förstår hon vad det går ut på och låter sig inte luras. Det är när det inte händer någonting särskilt som hon frestas att gå ut. Jag brukar låta henne ligga i buren ibland när jag ser på TV, men vi är fortfarande inte uppe i mer än fem minuter åt gången. Det kan hända att hon skulle klara mera, men jag vill vara säker på att hon lyckas nästan var enda gång.
På tal om agility så har vi börjat åka till hundklubben (Solna-Sundbyberg BK) nästan varje torsdag för att träna. Jag trivdes från första början! Enda nackdelen är att det tar så lång tid att ta sig dit (jag har ju inte körkort än, så jag åker buss & buss eller buss, pendeltåg & buss, vilket i vanliga fall tar ca 45 minuter och i värsta fall det dubbla…). För någon vecka sedan var jag funktionär på en agilitytävling som klubben arrangerade. Förutom att jag återigen blev sååå sugen på att själv tävla, ledde det till att jag blivit erbjuden en plats i tävlingsgruppen som ska arrangera höstens agilitytävling. Jätteskoj! =)
Midsommarafton kommer spenderas på ett tåg på väg till Linköping. Där (eller rättare sagt en bit utanför Åtvidaberg) ska jag och syrran ta hand om djur och växter på en liten gård medan ägarna är på semester. Där finns hästar, kaniner, katter, lamm, höns, vaktlar och en hund. Silva ska med, förstås. Det blir en prövning för oss med alla människor vi kommer träffa, men det ska nog gå bra… Hoppas jag…
Mer rädsleträning
I söndags var jag och såg på en agilitytävling på SBK Sthlms avd. Åh vad sugen jag blev på att själv tävla! Det hela ledde till att jag, så fort jag kom hem, ansökte om medlemsskap i Sveriges hundungdom, som innebär att jag även blir medlem i Solna-Sundbybergs BK. Nu ska vi bli aktiva som bara den, Silva och jag!
Med rädsleträningen går det bara bra! I veckan tränade vi för första gången med en kille, och visst var det läskigare än med de tjejer vi tränat med innan, men det slutade med att Silva helst ville följa med honom hem istället för mig!
Som jag nämnt tidigare ska jag börja rasta dobermannen Kalle några dagar i veckan. Nu har hans matte och jag kommit överens om att som en del av min lön ska hon hjälpa mig med träning av Silva. Så idag var vi ute och gick i området och jagade människor. Hon ger instruktioner och konverserar medan jag kan koncentrera mig på Silva. Känner mig supernöjd med detta! Mängdträning är viktigt och på det här sättet blir det betydligt mer än de gånger jag lyckas hitta personer jag kan instruera i förväg. (Det är nödvändigt då jag vill börja med att stå en bit bort med Silva.)
Jag har även köpt en canvasbur och börjat träna henne att ligga kvar i den vad som än händer. Målet är att hon ska gå dit när det kommer gäster och ligga kvar tills hon är någorlunda lugn och jag hunnit säga åt gästerna hur de ska bete sig mot henne för att inte skrämma henne. Hon har snabbt insett värdet av att ligga i buren (rätt som det är dyker det ju upp smarrig burkmat!) och hon kan ligga kvar när man lockar med godis och leksaker och även när det är andra hundar i närheten (hon låg i den på agilitytävlingen, bl a). Betydligt svårare lär det vara att stanna kvar trots att hon är rädd. Det ligger så djupt rotat i henne att springa fram och skälla på det som är läskigt. Nåja, vill man så går det!
Glad påsk!
Nu tänker jag inte sitta och oja mig över hur länge sedan det var jag skrev sist – sådant fick jag nog av i min förra ”blogg”.
Den senaste veckan har jag tränat rädsla med två trevliga tjejer. Tyvärr tyckte även Silva att de var trevliga. Hon var med andra ord inte särskilt rädd för dem ens från början. Men det är väl nyttigt på sitt sätt, att hon påminns om att det finns sådana männsikor.
Det bästa ur min synvinkel var att en av dem vi tränade med hade en hund som hade nästan precis samma sorts problem som Silva. Den blev också osäker och skällde på människor som kom emot den ute eller gjorde konstiga saker. Så vi hjälpte varandra på liknande sätt. Synd bara att de bodde så långt bort…
Påskafton blev lite jobbigt. Vi var hos min mormor och morfar och en av de andra gästerna var en äldre släkting som Silva bara träffat ett fåtal gånger. Den gemensamma nämnaren för många av de riktigt läskiga människorna är att de själva har eller har haft hund och tror att alla hundar älskar dem. Detta stämde väl in på den här släktingen. Således gick en lång stund åt att få Silva att sluta skälla. Det hela förbättrades inte av att släktingen – trots att jag upprepade gånger försökte förklara att skällandet berodde på rädsla – var övertygad om att hon bara tiggde mer godis…
Dagen efter var betydligt bättre ur hund-perspektivet. Då besökte vi farmor och farfar och Silva skötte sig utmärkt. Det är så skönt att hon inte är ett dugg rädd för dem längre. Farmor talade också om att hon inte heller längre var rädd för Silva, vilket är trevligt att veta.
Dagens problemhundsträning gick ut på att leka på lekplats. För ett tag sedan blev Silva nämligen rätt stressad när jag och lillasyster Nike var på en dylik och jag klättrade upp på ett tak medan hon själv satt uppbunden. Jag hoppas att ingen såg mig där jag flängde omkring på klätterställningar och rutschkanor utan något barn i sikte…
Fortsatt glad påsk till mina läsare!
Höjden av söthet…
…fick jag uppleva igår när jag lät min lillasyster Nike, 8, träna Silva ute på fotbollsplanen. Lika glada och spralliga båda två och Nike verkade stolt över att få använda klickern. De tränade frivilligt gå fint samt sitt, ligg, high ten och stanna kvar. Nikes leende när hon i den sistnämnda övningen kom springande tillbaka mot Silva som ivrigt satt och trampade med frambenen var obetalbart! Nike var faktiskt riktigt duktig på att fånga det Silva gjorde bra. Om hon fortsätter tycka det är roligt ska jag uppmuntra henne att träna och kanske tids nog även tävla i rallylydnad. Men dessförinnan ska jag själv prova på det. Ska på introduktion nästa månad. Det ska bli väldigt roligt!
Lyckad rädsleträning
Igår träffade vi den första av de personer som vi ska träna anti-rädsla med. Det var en trevlig tjej som hette Sandra. Vi började med att hon stod en bra bit bort och bara tittade åt vårt håll. Läskigt, tyckte Silva. Men hon märkte snart att om man var tyst och tittade på matte när det blev läskigt fick man ost och köttbullar (eller i värsta fall torrfoder och kokt morot) och den skrämmande personen vände sig bort en stund. Sandra kom successivt närmare och gjorde läskigare och läskigare saker. I slutet av det kanske 20-30 minuter långa träningspasset kunde hon både klappa Silva, springa mot henne och böja sig över henne.
Jag är sååå nöjd! Det här är precis den sortens träning Silva behöver. Jag ska försöka arrangera minst ett sådant pass i veckan. I början får det mest bli tjejer/kvinnor och när det går allt bättre ska vi fortsätta med killar/män. Jag känner mig riktigt hoppfull nu!
Om lösa hundar
En och annan som har sina hundar lösa har tydligen även en skruv lös någonstans. På sistone har väldigt många lösa hundar sprungit fram till Silva. Här om dagen dök en hel flock med vinthundar upp, livligt skällandes, och samlades kring min tös som förvirrat försökte backa undan. En annan gång var det två små tibetanska spaniels som – långt utom synhåll för sin husse – hängde oss i hälarna genom halva skogen.
Jag kan bara inte förstå varför såpass många hundägare vind för våg släpper fram sina hundar till alla de möter. De kan inte veta ifall det är en rädd, aggressiv eller sjuk hund eller för den sakens skull en hund, som liksom Silva för någon vecka sedan, rullat sig i skit.
Vissa verkar faktiskt inte bry sig om sin egen hunds säkerhet. Matten till en hanhundsaggressiv dobermannhane (som jag för övrigt ska bli ”reservrastare” åt) berättade här om dagen för mig om hur hon gick till rastgården för att Kalle, som han heter, skulle få springa av sig. Det var redan en hund där – en goldenhane. ”Släpp in honom du”, sa dennes ägare. Kalles matte berättade att Kalle var aggressiv mot andra hanar, men goldenmatten insisterade: ”han ser så snäll och glad ut, han vill bara leka!”. Så Kalles matte släppte fram sin hund till staketet så att de båda fick nosa på varandra. Kalle exploderade. Förhoppningsvis var goldenmatten glad att hon inte lyckats få sin vilja igenom…