shadow

Agilityträning för två

Det har blivit mycket agilityträning på sistone. Dels har jag köpt ett riktigt slalom, som på alla sätt är bättre än mitt hemgjorda. Med hjälp av det började jag i stort sett om från början med Silvas slalomträning, eftersom att det gått så dåligt på sistone. Hon var riktigt duktig och jag kunde öka svårighetsgraden snabbt. Hon verkade också tycka att det var otroligt kul.

Silva springer slalom
Foto: Karolina Sandgren

Så inför helgens tävling på hemmaplan borde jag ha känt mig lugn. Men minnet av alla vårens misslyckanden med just slalom, var jag ändå lite spänd inför mötet med de tolv gula pinnarna. Så gick det som det gick också: slalom-fel i båda loppen, varav ett ledde till disk och det andra till fem fel.

Det andra loppet kändes mycket bra i övrigt. Silva var riktigt framåt och följsam och gjorde allting rätt. Slalomet var det enda felet vi fick i det loppet. Jag försöker att inte tänka på att vi antagligen hade haft en god chans att få en pinne om det inte varit för det avskyvärda slalomhindret. Okej, inte avskyvärda. Det roliga och mycket utmanande hindret som vi med gott mod ska träna vidare på tills vi ska ut på tävlingsbanan nästa gång! Man måste vara positiv! 🙂

Vid sidan om all slalomträning har jag även börjat träna agility med Wilda. Jag har länge längtat efter att få träna en till hund från grunden, eftersom Silvas grundträning var ganska slumpmässig och ogenomtänkt. Vi har hittills tränat olika grundövningar som handtarget, kontaktfältsbeteende, cirkelträning, släppkommando och stanna kvar. Wilda lär sig fort och är väldigt rolig att jobba med.

Wilda

Agilityträning

Jag hade hört ryktas att åtminstone en liten fläck av agilityplanen på klubben var snöfri och torr, så idag åkte vi äntligen dit och körde årets första riktiga träningspass! Silva verkade så glad att få ta riktiga hinder igen. Så fort jag vände ryggen till rusade busungen bort till gungbrädan och sprang över den på egen hand. Inte så bra, egentligen, men hellre det än att hon tycker den är obehaglig, som det tyvärr finns en hel del hundar som gör. Kontaktfältsbeteendet satt i alla fall som gjutet, trots det långa uppehållet, och trots att sista gången vi sprang kontaktfältshinder var på en tävling där jag var så mån om att få en bra tid, att jag ”fuskade” och stannade henne i rätt position genom att hålla upp handen i ett passande ögonblick.

Förutom uppfräschande av kontaktfältshindren och lite slalomingångar, provade vi även en sorts bakombyte jag läste om i senaste Canis. Jag har tydligen gjort på ”det gamla sättet” och bara precis slunkit över på hundens andra sida, ofta medan vi var på väg rakt fram. Artikelförfattaren (Anna Larsson) menade att den enda fördelen med att hon en gång gjort på det viset, var att nu visste hon vad hon INTE skulle göra. Det självsäkra uttalandet fick naturligtvis mig att genast förkasta alla bakombyten jag gjort under min och Silvas agilitykarriär. Nu är det det nya som gäller.

Det, för mig, mest spektakulära med det här nya bakombytet var att bytet alltid skulle vara ett tecken för hunden att svänga precis efter det hinder den är på väg mot när bytet sker. Dessutom ska man, direkt efter hindret innan, börja springa i en diagonal linje mot den motsatta kanten på hindret framför. Det här var inte lätt att förklara. Om någon förstår vad jag menar blir jag förvånad! Men ni som är intresserade kan ju alltid beställa Canis nr 2/2010.

Från ett träningspass i höstas. Foto: Karolina Sandgren

Silva har alltid haft svårt för bakombyten, eftersom hon bryr sig lite väl mycket om var jag befinner mig och kommer liksom av sig om jag ser ut att röra mig åt ett annat håll än henne. Och visst, även nu blev det ett par sådana stopp, men på det hela taget tycker jag det kändes mycket bättre än våra gamla vanliga bakombyten. Det här är något vi ska träna mer på!

Som om det inte vore nog med att träningen gick galant, så var det även ett helt fantastiskt väder och på väg hem från klubben hittade jag en kulle helt översållad av tussilago! Jag som nästan börjat bli rädd att tussilagon höll på att utrotas och undrade om det kanske vore dags att fridlysa den. Det må vara hur det vill med den saken här i Kärrdal, men i Råsta skulle det snarare vara aktuellt med lite gallring så att inte tussilagon tar över helt och hållet! Jag fick i alla fall med mig en ordentlig bukett solsken hem. Det var grädden på moset den här toppendagen!

Fem starter på en helg!

Den här helgen har varit en riktig tävlingshelg!

På lördagen åkte vi till Haninge BK som hade en liten inofficiell tävling. Det var dags att för första gången starta i agilityklass (hittills har jag bara kört hoppklass). Silva hade varit enormt duktig på kontaktfält (och allt annat!) under hela veckan så jag kände att det skulle gå bra. Men redan på balansbommen, som var hinder nummer två, blev det fel och för att hon inte skulle göra fel även nästa gång tog jag tillbaka henne upp på hindret och blev därmed diskad. Ingen av de andra kontaktfälten gick heller problemfritt och vi fick ytterligare något fel.

Nåja, det var första gången, så det gjorde inte så mycket. Första gången i hoppklass var också mer eller mindre katastrofal. Men när jag gick dagens hoppklassbana kände jag bara ”yes! Den här banan passar oss perfekt, inget kan gå fel!” NÄHÄ!? Silva:

  • tog bara första porten i slalomet
  • vägrade på ett helt vanligt hopphinder
  • vägrade på en helt vanlig tunnel och
  • sprang slutligen fram till pappa, buren och ryggsäcken, precis som på vår första, nyss nämnda tävling…

    Full fart på agilityklassen i Haninge
    Full fart på agilityklassen i Haninge

Idag vände det dock; både våra tävlingsframgångar och vädret. Det vackra vädret med frost i gräset och en klar höstsol förbyttes i blåst, moln och regn. Vi åkte till Österåkers BK där Stockholmsdistrikets distriktsmästerskap gick av stapeln. Hoppklassen var först och jag fick närmast panik när jag såg banan. SÅ SVÅR! MEN det blev faktiskt vårt bästa tävlingslopp hittills. Fem fel på slalom och en gnutta tidsfel, vilket gav en tiondeplacering.

Agilityklassen gick väl inget vidare. Återigen blev jag tvungen att ta tillbaka Silva upp på balansbomen. Det känns så trist, när hon är bombsäker på den när vi tränar. Men är jag inte konsekvent även på tväling kan jag lika gärna strunta i att ha ett specifikt kontaktfältsbeteende. Snart kommer det sitta även på tävling och då tror jag att jag kommer vara glad att inte ha gett upp!

Därefter var det lagklass (varje klubb tävlade som ett lag). Lagklassen kördes på agilityklass-banan vilket innebar att vi fick revansch. En revansch i hällande regn och på en plan som fått täckas med sågspån för att man inte skulle halka i leran. Men nu kom vi i alla fall runt! Tack vare att tre av mina klubbkompisar körde felfria lopp kom Solna-Sundbyberg BK på andra plats. Grattis till oss! Och grattis till värdklubben som vann lagtävlingen för andra året i rad! Och förstås till de individuella distriktsmästarna!

De senaste veckorna har Karro filmat oss lite när vi tränat. Tack för det! Här ser ni hur det kan se ut när vi kör!

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=l0UCi7lIjcU]