shadow

Massa träning

Två dagar innan Solna-Sundbybergs BK:s agilityhandlingskurs skulle börja mailade Linda, instruktören, och frågade om jag inte skulle hoppa på den. Så då gjorde jag det! Ett kurstillfälle av tre (långa) har varit hittills. Silva var enda medium-hunden, resten var large. Det som var svårt för de stora hundarna klarade Silva relativt lätt, medan vi hade mer problem med annat. Roligt var det i vilket fall som helst!

En av de andra deltagarna var Karro, som har företaget Dogparty där jag gått på drop-in-kurser. Nu har vi börjat träna agilityhandling en gång i veckan för att repetera det vi gör på kursen. Mycket trevligt att få träna med ordentliga agilityhinder utan att behöva åka buss en timme innan och en timme efter!

Silva var ovanligt lat  igår på vår första sådana träning (kanske för att vi inte brukar träna på förmiddagen…) och var mest intresserad av min jacka som jag slängt på marken… Jag saknar ofta den där riktiga energin som man ser hos de flesta agilityhundar (även om den visst skymtar fram då och då!)… Men vi lärde oss ändå en hel del! Jag började t.ex. tänka mer på var jag placerade fötterna och genast gick det mycket bättre!

På handlingsträningen. Foto: Karolina Sandgren
På handlingsträningen. Foto: Karolina Sandgren

Samma Karro har arrangerat en lydnadsträningsgrupp som kör igång på onsdag nästa vecka. Det ska bli hemskt roligt att komma igång på allvar med lydnadsträningen! En trevlig grupp verkar det vara också! Den intresserade kan spana in vår gemensamma blogg, http://lydnadsgruppen.bloggproffs.se.

För att jag ska komma framåt i träningen har jag låtit mig inspireras av Karro (se hennes (Spejas) blogg i länklistan till höger!) och satt upp mål inom de tre grenar jag tänker satsa på de närmaste åren. Kika på dem under fliken ”Mål” i överkanten här på bloggen!

Här ser hon i alla fall pigg och energisk ut! :-)
Här ser hon i alla fall pigg och energisk ut! 🙂 Foto: Karolina Sandgren

Höjden av söthet…

…fick jag uppleva igår när jag lät min lillasyster Nike, 8, träna Silva ute på fotbollsplanen. Lika glada och spralliga båda två och Nike verkade stolt över att få använda klickern. De tränade frivilligt gå fint samt sitt, ligg, high ten och stanna kvar. Nikes leende när hon i den sistnämnda övningen kom springande tillbaka mot Silva som ivrigt satt och trampade med frambenen var obetalbart! Nike var faktiskt riktigt duktig på att fånga det Silva gjorde bra. Om hon fortsätter tycka det är roligt ska jag uppmuntra henne att träna och kanske tids nog även tävla i rallylydnad. Men dessförinnan ska jag själv prova på det. Ska på introduktion nästa månad. Det ska bli väldigt roligt!

Gullungarna för två år sedan
Gullungarna för två år sedan

Äventyr på en pendeltågsstation

Här följer en liten incident från några månader sedan:

Det är en mörk och kall höstkväll. Instruktören på fortsättningskursen i vardagslydnad är sjuk, stackarn, och sista kurstillfället ska hållas av hennes kollega, långt borta i Järfälla. Först tar vi bussen till Sollentuna centrum, jag och Silva, för att därifrån ta pendeltåget.

Jag står och huttrar på perrongen. Silva huttrar inte, men otålig är hon. Hon har aldrig varit förtjust i pendeltågsstationer. Många timmars passivitetsträning har gett resultat och hon kan slappna av bra i de flesta situationer, men på pendeltågsstationer är förändringen försumbar. Underligt.

När tåget äntligen kommit och vi hoppat på ringer instruktörs-kollegan. Alla andra kursdeltagare har hoppat av och går sitt sista kurstillfälle i vår istället! Jag får gärna komma ändå, säger hon, men man kan ju tänka sig att hon helst skulle slippa åka hemifrån så här på kvällen. Och visst hade det vara trevligt med en privatlektion, men värmen där hemma lockar och det är fortfarande långt till Järfälla. Nej, jag bestämmer mig snabbt för att följa mina kurskamraters exempel.

Vi går av i Helenelund och tar en promenad, för att åtminstone få ut någonting av resan, men det blir en ganska kort och trist runda. Det är fortfarande hemskt kallt och nu ska det bli skönt att komma hem. Men väl uppe på perrongen igen ser jag tåget hem försvinna bakom en krök. 20 minuter till nästa. Det är bara att vänta. Jag tar Silva i knät och försöker värma mig på henne. Hittar en Metero, men den innehåller inget särskilt intressant.

Nåja, de 20 minutrarna gick till slut och ett nytt tåg bromsar in framför oss. Jag ser att det är den gamla sortens pendeltåg som inte är så vanlig längre. När vi äntligen hittat en vagn som tillåter hundar inser även Silva att den inte ser ut som vanligt. Och hon som vanligtvis glatt skuttar upp på både bussar och tåg vägrar plötsligt blankt.

Jag lockar och drar – bådadera emot mina principer, men vad gör man inte när man är rädd att missa ett tåg? – men inget hjälper. Jag får väl bära på henne då, tänker jag och böjer mig ner. Men nu är den eländiga hundrackarn så förvirrad att hon börjar snurra runt på stället och tydligt visar att hon inte vill bli upplyft. I samma stund hörs ett pysande läte. Dörrarna har stängts. Tåget sätts i rörelse och jag kan bara hjälplös stå och se när även det försvinner. Ytterligare 20 minuter – eller var det 30? – till nästa tåg.

Idag kom jag att tänka på den här händelsen och åkte därför till stationen för att träna. Men naturligtvis kommer bara den nya sortens tåg. Silva var i alla fall väldigt duktig, även om pendeltågsstationer tydligen fortfarande gör henne lite stressad, av någon anledning…

Silva åker pendeltåg en gång för ganska länge sedan. Jag brukar inte ha henne i knät, men det var väldigt fullt på tåget den gången...
Silva åker pendeltåg en gång för ganska länge sedan. Jag brukar inte ha henne i knät, men det var väldigt fullt på tåget den gången...