Jag får ofta frågan varför jag valde just en keeshond. Faktum var dock att jag egentligen ville ha en norsk buhund. Men det fanns inga sådana att få tag på i början av sommaren (och jag ville ha hela sommaren på mig att umgås med valpen, innan jag började skolan igen!).
En buhund ville jag ha för att den var lagom stor, mångsidig, lättlärd, barnvänlig och dessutom en gammal nordisk ras (vilket jag gillade eftersom jag är intresserad av nordisk kulturhistoria). När jag insåg att jag fick tänka om letade jag alltså efter en ras med liknande egenskaper och utseende. Då hittade jag keesen, som dessutom hade ytterligare fördelar, t.ex. att den hade minimal jaktinstinkt och inte ”luktade hund”. Däremot minns jag att jag ogillade den ”kalla” färgen och nordisk är den ju inte heller.
Nu, tre år senare, är jag på det stora hela nöjd med rasen. Några nackdelar har jag dock kommit underfund med. De har ett ganska svagt föremålsintresse, även om en del t.ex. är väldigt förtjusta i bollar. Jag antar att det hänger ihop med det svaga jaktintresset. Vidare har de lätt för att bli utpräglade enmanshundar, något som kan vara lite ofördelaktigt i en familj på fem personer.
Helst skulle jag även slippa pälsvården, även om den inte är så omfattande som man kan tro. Egentligen räcker det med en genomborstning ett par gånger i månaden, men slarvar man så bildas elaka tovor som är riktigt jobbiga att reda ut.
Något som är väldigt trevligt med keesen är att det går så bra att spinna och tova av dess ull. Jag har t.ex. stickat en mössa av Silva-hår. Det är nog svårt att göra med en buhund!
Jag ångrar inte att det blev en keeshond, men nästa hund blir ändå något annat. Kanske en buhund, eller kanske en västgötaspets, lapphund, mellanpudel, lagotto eller schapendoes. Jag skulle faktiskt inte kunna bestämma mig, så det är tur att det ännu inte är aktuellt med någon mer hund!