shadow

Ett rum i en låda

På begäran kommer här bilder på miniatyren av mitt flickrum som jag färdigställde strax före flytten. Den är byggd i en vinlåda av trä och nästan all inredning är gjord av mer eller mindre värdelöst skräp eller sådant jag ändå hade hemma. Skala 1:11. Klicka på bilderna för att titta närmare och läsa vad prylarna är gjorda av!

Avmålad

I vanliga fall är det jag som målar av andra (i första hand hundar…), men den här gången är det i stället jag som är motivet. Konstnären Mazin Khalil hörde av sig och frågade om han fick måla av en bild han hittat på bloggen. Och visst fick han det! Här är resultatet.

Målning av mig sittande i botaniska trädgården i Visby iförd vit särk med ljusblå överklänning.

Man tager vad man haver …

… sade visst Cajsa Warg aldrig, men den devisen gällde i alla fall när jag sydde en dräkt till lillasyster, som skulle föreställa just den legendariska kokboksförfattaren. Kjolen, koftan, förklädet och halsklädet är nämligen sytt enbart av stuvbitar jag hade hemma: två gardiner, ett gammalt madrassvar och ett uttjänt lakan.

Bindmössan är ett Tradera-fynd som jag köpte till mig själv, men som kom väl till pass när det var dags för Famous Peoples’ Day i hennes skola, där eleverna skulle föreställa berömda personer från förutbestämda århundraden.

På tillställningen fick jag dessutom träffa några av mina författar- och illustratöridoler: Selma Lagerlöf, Elsa Beskow och Jane Austen, samt en massa andra spännande personer, som Isaac Newton, Jenny Lind, Neil Armstrong, Marie Antoinette och prinsessan Victoria. Fler bilder på miniatyr-kändisarna finns på mammas blogg.

Flicka utklädd till Cajsa Warg.
Cajsa Warg
Flicka utklädd till Cajsa Warg.
Cajsa Warg

Slöjd på hösten och hela året

Närbild av rosor tillverkade av röda och gula lönnlöv

Det är bra trevligt med höst, ändå! Och även om de flesta blommor vissnar bort den här tiden på året, kan man även passa på att tillverka lite nya! De här rosorna är tillverkad av nerfallna lönnlöv, som det ju finns gott om den här tiden på året.

Idén fick jag på den fantastiska bloggen 365 saker du kan slöjda, där det dyker upp ett nytt slöjd-/pysseltips varje dag, året om! Där kan du läsa om allt från hur du stickar en vante till hur du binder en bok, eller som sagt hur du viker rosor av höstlöv. Väl värt ett besök!

Lönnlövsrosor i vas på rödrutig duk

Nålbindning

Igår var jag på kurs i nålbindning arrangerad av Lovö vävare. Nålbindning är en mycket gammal hantverksteknik som jag länge varit nyfiken på.

Ordet nålbindning har bara använts sedan 1970-talet. Innan dess sa man att man sydde, sömmade, nålade, band eller knyttade. För det är just syr man gör. Med hjälp av en nål i ben eller trä binder man ullgarn till en struktur som i viss mån liknar den man får när man stickar eller virkar. När bindningen är avslutad valkar man vanligtvis sitt alster, för att göra det tätare, varmare och hållbarare.

Det finns flera exempel på riktigt gamla fynd av nålbundna sockor och vantar. Det äldsta är en egyptisk socka från 400-600 f.Kr. I Norden har tekniken varit känd åtminstone sedan vikingatiden, medan svenskarna började sticka först under 1600-talet. Ett par nålbundna vantar blir alltså ett utmärkt komplement till mina medeltidsdräkter!

Garnnystan och påbörjade nålbindningsalster i brunt och vitt, varav ett med nål i.
Mina första försök.

På besök i järnåldern

Jag är glad att bo inom cykelavstånd till Bögs gård och Väsby gård på Järvafältet, där ett projekt pågår att återskapa det historiska odlingslandskapet. Som en del av projektet har man byggt ett järnåldershus, hemmahörande i romersk järnålder, d.v.s. år 0-400 e.Kr. Igår var huset öppet för visning och ansvarig arkeolog Mikael Söderblom var där och informerade om projektet, huset och om de spår som finns i landskapet sedan järnåldern.

Sprakande brasa med mörker omkring
Mitt i huset brann en brasa på en upphöjd härd. Högst upp på gavlarna under taknocken finns hål där röken kan tränga ut.
Järnåldershus i trä.
Husets baksida. Det här är ett mindre hus till skillnad från de långhus som var huvudbyggnad på järnåldersgårdarna. Huset är byggt med skiftesverk med liggande plank mellan urspårade stolpar, vilka står på en syllstock. Taket är ett näver- och rundvirkestak.
Husets vägg med en pilbåge hängande på en krok.
Människorna på järnåldern livnärde sig först och främst på jordbruk och djurhållning, men jakt och fiske var också viktigt. Vid jakt användes pilbågar av det här slaget, jaktspjut och fällor. Till fisket användes ljuster, krokar, mjärdar och nät, precis som idag.
Gröna och gula ax av emmervete.
Emmervete som hänger på tork. Andra viktiga grödor på järnåldern var korn, brödvete, speltvete och lin. Även havre, råg och hampa odlades. Järnålderns åkrar var små och uppgick till ca 1-2 hektar per gård.
Glöd bland stenar.
Även utanför huset brann en brasa. Under järnåldern kunde maten lagas över eld, men vanligare var att koka den i gropar med hjälp av upphettade stenar.
Fuxfärgad islandshäst som betar.
Hästen var ett viktigt djur på järnåldern, både som färdmedel, arbetskraft, köttdjur och offerdjur. Järnåldershästen såg troligen ut ungefär som islandshästar, som det idag finns gott om på Bögs gård. Andra viktiga djur var kor, får, getter, svin och hundar. Höns och tamkatt kom till Mellansverige först under den här perioden.
Flätad gärdesgård.
Ända fram till mitten av 1800-talet hägnade man in odlingarna istället för djuren. På järnåldern skedde det med stensträngar eller sådana här fläteshägnader. Till arbetet på åker och äng använde man årder, skära och kortlie istället för plog och den senare längre lien. Man har även hittat lövknivar och järnskodda hackor för lövtäkt och jordbearbetning.
Ansiktet av en forntidsgud utmejslad i en trädstam.
Utanför huset pågick arbetet med att hugga ut en gudabild ur en trädstam. Denna ska sedan tjäras och ställas vid åkern som en grödornas beskyddare. Järnålderns gudabilder var ofta förhållandevis enkla.

(Källa: Informationshäftet Järnålderns landskap med text av Mikael Söderblom, Rikard Dahlén och Olof Lundkvist, som finns att ladda ner i PDF-format på Sollentuna kommuns webbplats, för den som vill veta mer.)

Skansen i mitt hjärta

Med stort intresse för både djur, nordisk kulturhistoria, gammaldags hantverk, gamla hus och livet förr är Skansen lite av ett paradis för mig. Jag kan gå omkring hur länge som helst och bara njuta av miljön och insupa den stora kunskap som den alltid lika trevliga och välklädda personalen delar med sig av.

Igår hade jag bestämt mig för att åka dit och vara med om deras lindagar med ullinslag. Innan jag gav mig av överraskades jag av mamma och pappa med en för tidig födelsedagspresent i form av ett Skansens årskort. Så nu har jag gratis inträde ett år framöver och en hel del andra förmåner därtill!

Dagen blev mycket lyckad. På Väsby gård har jag tidigare provat att rycka lin samt bråka, häckla och skäkta det (vilket kort sagt går ut på att frilägga växtens inre fibrer). Detta demonstrerades även på Skansen, men här fick man se ytterligare steg i processen, som vävning, spinning och repslagning. Därutöver fick jag även prova på knyppling (som var ganska kul och inte så invecklat som det ser ut), se en vattendriven vadmalsstamp i bruk, delta i bykning av linneplagg, höra om hur man kunde återanvända gamla ylleplagg på 1800-talet och hur man bäst sköter de ylleplagg man vill ha kvar.

En av kvinnorna som stod och beredde lin visade sig även ha intresse för medeltidskläder. Vi var rörande överens om hur tokigt det är med alla som går omkring i färgade linneklänningar på medeltidsveckan och liknande evenemang. Växtfibrer är svårare att färga än ull och därför var linnet förr nästan uteslutande ofärgat och användes i princip bara till särkar, huvudbonader, förkläden och liknande. Över linnet ska man förstås ha ylle (bland annat för att det, åtminstone i form av vadmal, är vattenavvisande) som dock är allför varmt och stickigt att ha direkt mot kroppen.

Innan jag lämnade linberedningsverket frågade hon om jag hade någon användning av lin och kastade till mig en härva. Så nu ska jag prova att spinna lite lintråd. Skillnaden mot att spinna ull är att ullen är fet och försedd med små hullingar, vilket gör att den lätt håller ihop. Linet, däremot, har betydligt längre fibrer och innehåller pektin som fungerar lite som lim, allra bäst om man blöter det lite grann.

Linhärva och slända
Linhärvan och min fina topptyngda slända i valnötsträ

Medeltidsveckan 2011

Den gycklarglada, rökdoftande, säckpipeljudande, linneklädda, rustningsklingande, saffranssmakande medeltidsveckan är förstås en av årets höjdpunkter för en historienörd som jag. Den föregås visserligen alltid av en viss ångest knuten till diverse sömnadsprojekt, i form av frågor som dessa:

  • Vilka färger passar bäst ihop?
  • Kommer det räcka med 3 meter av det här tyget?
  • Är det här mönstret historiskt korrekt och vilket århundrade hör det hemma i?
  • Är jag helt från vettet som köper tyg för så här mycket pengar!?
  • Och framför allt: kommer jag hinna klart med allt i tid!?

Men när man väl sätter sin fot på Visbys kullerstenslagda mark är all ångest som bortblåst och allt är idel medeltidslycka.

Medeltidsklädd tjej kramar en stor trähäst.
Nike hittade en fyrbent kompis på Östergravar.

I år åkte jag med minstasystern Berenike, vars intresse för dylika evenemang tycks växa för varje år – till min stora glädje, då jag annars är ganska ensam i bekantskapskretsen om min fascination för hellånga ylleklänningar och vita linnehättor.

Redan för flera månader sedan hade jag lovat Nike en ny dräkt till i årets medeltidsvecka, trots att hon förra året fick en mycket vacker och påkostad klänning. Men jag hade tänkt åka i min dräkt hemmahörande i de lägre samhällsklasserna, så om inte jag skulle behöva gå runt och agera tjänarinna åt en ung, bortskämd adelsfröken under hela visbyvistelsen, var det bäst att ordna något i samma stil även åt henne.

Till skillnad från förra året lät jag henne dock till stor del sy den själv. Hon fick förstås även välja utformning och färg och jag måste säga att det blev riktigt lyckat: en enkel skogsgrön linneklänning (som egentligen borde ha varit i ylle, men när det gäller barn tycker jag att man kan få göra vissa avsteg från renlärigheten för att undvika att de dör av värmeslag), en mörkblå yllesurkot med sprund i sidorna, ett oblekt linneförkläde med bröstkil samt ett huckle i samma tyg.

10-årig tjej i medeltidsdräkt
Nikes dräkt

Jag köpte många meter av detta medelgrova linnetyg som jag blev väldigt förtjust i. Av det blev det även en särk, ett förkläde och ett huckle till mig. Dessutom köpte jag en bit verklighetstroget konstskinn (av etiska skäl) av vilket jag tillverkade ett par skor, ett bälte och ett fodral till min lilla medeltida sax (eller sisare, som man visst sa när det begav sig).

Tidigare har jag gärna gjort en helt ny dräkt inför medeltidsveckorna, men jag är glad åt att jag i år istället ägnade mig åt detaljer. Det är verkligen en helt annan känsla så fort man byter ut 2000-talsdojorna mot äkta medeltidsskor (om än i oäkta material), placerade ovanpå bruna yllehosor. En huvudbonad gör också mycket för känslan. Man är (bokstavligt talat!) medeltida från topp till tå!

Tack vare den nya särken kan jag dessutom äntligen röra mig obehindrat. Den linneklänning jag tidigare använt som särk är otrevligt snäv i ärmarna (och inte heller särskilt tidsenligt sydd). Den nya, däremot, är ett av de bekvämaste plagg jag burit, inte minst att sova i! 🙂

Jag i grön ylleklänning samt förkläde och huckle i oblekt linne.
Min dräkt. Vid min högra hand skymtar det lilla saxfodralet. Foto: Berenike Dunér

Tyvärr var jag väldigt sen med att boka rum, varför vi bara kunde stanna två nätter. Men vi njöt desto mer de dagar vi var där! Vi strosade på marknaden, spelade musroulette (som Nike lyckades vinna i!), såg på improvisationsschlagerfestival, bevittnade slaget mellan gutar och danskar år 1361, besökte fornsalen, åt glass på Sveriges största glassbar (med 140 smaker att välja bland!) och deltog i det stora avslutande gästabudet (där en mycket stilig kålrotsbåt fick se dagens ljus!).

Fjolårets långdans på stora gästabudet. Jag och syrrorna. Foto: Anna Dunér

Jag saknade dock Korps balladdans, både under dagarna och på gästabudet. Långdansen med säkert hundra deltagare på ett fackelupplyst Stora torget var något av det bästa förra året.

Medeltidsklädd tjej på pendeltåg med en sugrörsdryck i handen.
Naturligtvis åkte vi dit och hem i våra medeltidskläder – mindre att bära och fler glada kommentarer!

Trots den lilla missräkningen måste jag instämma med Loke Nyberg, medeltidsveckans mest hyllade trubadur:

Till denna vecka vill jag alltid återvända

Jag struntar i de andra femtien

Och skulle fastlandet gå under, låt det hända

Så kan vår medeltidsvecka börja om igen!

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=_-H8Mt6hiEA]