shadow

Tagga med shaping

Idag skulle jag och Silva ha debuterat i rallylydnad om det inte vore för den dumma tassen. Och igår skulle vi ha tävlat agility på hemmaplan. Istället fick jag åka dit utan hund för att vara funktionär och det blev för all del trevligt ändå, även om jag som inte tävlat officiellt sedan en enstaka gång i maj, blev väääldigt sugen på att köra…

Ett bra tips fick jag också. En tjej gick förbi mig, strålande glad efter ett lyckat lopp och berättade för sina kompisar att hunden hade haft god fart idag, eftersom hon precis innan hade kört ett litet shaping-pass. Nästa tävling (för visst blir det väl en sådan!?) ska jag göra likadant. För vad gör Silva mer uppspelt än att försöka lista ut vad hon ska göra för att få klick och godis? Kanske kan det äntligen få henne att springa SNABBT runt banan?

Jag och Silva kör agility.
Spring spring SPRING! (Foto: Berenike Dunér)

Varför ha hund, när det finns kaniner?

Det kan man faktiskt fråga sig. Det är nämligen så att nästan allt som man kan göra med en hund, kan man göra även med en kanin. Se själva:

Apportering:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=LVo3t6tU6oU&playnext_from=TL&videos=5ydinuS249Y]

Agility:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=-6m5eBK0W3k]

Coola tricks:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=hgDHWLyztCI]

Och till och med freestyle:

[youtube=http://www.youtube.com/v/qe56Glcybqg&hl]

Det är heller inte bara hundar som visar tillgivenhet genom att slicka dig i ansiktet:

[youtube=hhttp://www.youtube.com/watch?v=x8BuCb13EGY]

Vår kanin Jumjum kan snurra, hoppa över hinder, putta på en boll, hoppa upp i knät och pussas, men det här inspirerade mig till att träna honom mera!

Att lära sig att leka

Jag har just haft ett mycket roligt och givande träningspass med Silva.

Det började med att jag kände mig urless på att man aldrig kan vara säker på om hon för tillfället går att belöna med lek eller inte. På förmiddagens lydnadsträning gick hon ett snyggt fotgående. Jag slängde iväg en boll, för det senaste halvåret ungefär har hon trots allt ganska ofta blivit glad för kastade bollar. Men nu låtsades hon inte ens se tennisbollen som for iväg genom luften. Hon bara nosade i marken och verkade hoppas att det skulle ha ramlat ur någon liten godissmula ur fickan samtidigt som jag drog upp bollen. Vilket det inte hade, då bollen suttit i en separat ”bollhållare”. Inte särskilt bra belönat fotgående, alltså.

Så när jag kom in igen satte jag mig vid datorn och googlade på ”lekutveckling”. Bland annat hittade jag denna suveräna artikel på Fanny ”Klickerklok” Gotts blogg, som jag läser ibland. Efter att ha fördjupat mig i den och i några andra texter satte jag igång med Silva, som så många gånger fått heta tråkmåns just på grund av sitt bristande lekintresse. Jag tog fasta dels på att starta varje pass med lek och att lägga in små lekpauser då och då i passet, och dels på att uppmuntra gripande och drag i annan träning. Så här såg passet ut:

Jag väckte den sovande Silva med ett käckt ”upp och hoppa!”. På en sekund var hon pigg som en mört och skuttade glatt med mig ut i tamburen. Där plockade jag ner hennes favoritleksak från hyllan, nämligen en gummiboll i ett snöre. (Observera att här är det snöret som är det roliga, bollen är bara där för att ge snöret lite tyngd och styrsel, anser Silva!) Eftersom vi ännu inte gått dagens längre promenad hade hon nog lite myror i benen, så hon var genast med på noterna, tog tag i snöret och drog för kung och fosterland.

Favoritleksaken

Tanken var att bara hålla på en pyttekort stund, men Silvas intensiva lek var så förstärkande för mig att jag höll på lite längre än så. Snart låg hon på golvet och ville inte längre. I vanliga fall skulle jag ha gett upp ganska omgående, men nu hade jag läst att det var precis vad man inte fick göra. Och hör och häpna, efter att jag sprungit omkring med snöret och fånat mig ett tag, for hon faktiskt upp igen och började leka nästan lika intensivt som innan. Då passade jag på att ta ifrån henne leksaken innan hon tappade gnistan igen. Tidigare har jag avslutat med loss-kommando och en godbit. Nu har jag förstått att det är mycket bättre att behålla fokus på leksaken, så att hon tycker det är synd att den försvinner.

Jag har länge velat lära Silva att hämta något ur ett skåp, inklusive att öppna och stänga skåpet. Nu passade den övningen väldigt bra, då det ingår både drag (dra i snöre för att öppna skåpet) och bärande. Själva öppnandet kunde hon sedan tidigare och det tycker hon är riktigt roligt. Nu övade vi in resten av delbeteendena och började sätta ihop det. Lekpauserna som jag la in då och då gick utmärkt. Jag hade inte trott att hon skulle visa något som helst intresse för leksaken, när hon nyss blivit serverad frolic ur min hand, men där hade jag fel! Hon kampade hur bra som helst!

Framöver ska vi alltid träna efter detta mönster (eller nja, kanske bara inomhus till en början – utomhus är det för stor risk att jag faktiskt inte får igång henne hur mycket jag än försöker – men om ett tag hoppas jag att det ska gå på de allra flesta ställen). Vilken dröm för en klickertränare att i alla situationer kunna välja mellan godis och leksak allt efter vilket som passar bäst för det aktuella beteendet, och inte behöva hålla sig till bara det ena, eftersom det är det enda hunden accepterar.

Pinnar kan vara roliga, men de ska vara i rätt storlek! 😉

Lösträning

Som jag nämnt tidigare går Silva mycket lös nu för tiden. Hon har alltid varit duktig på att gå lös och komma på inkallning, men aldrig så duktig som nu, om jag får säga det själv. Knepet är att få hunden att vilja vara i närheten av dig och vara uppmärksam. Här följer några saker jag gör för att uppnå detta:

Tappa vanten

Jag har lärt Silva att plocka upp saker jag tappar. Inget kommando behövs, tappar jag en vante eller en leksak eller kopplet, så ska hon frivilligt plocka upp det och komma och ge det till mig. Och eftersom matte är så klantig – ibland tappar hon vanten flera gånger under en liten promenad runt kvarteret – så är det bäst att hålla koll på henne.

Tyst inkallning

Lär man in en inkallningssignal som bygger på kroppspråk istället för på ord eller vissling, måste hunden vara uppmärksam med fler sinnen än hörseln. Jag gör helt enkelt så att jag stannar då och då under promenaden. I regel märker Silva det ganska snabbt och då kommer hon gensast springande och får belöning.

Överraska!

Nu råkar min hund vara en liten gottegris, men även hon skulle nog tycka att det var tråkigt i längden att få en liten godisbit varje gång hon förtjänade belöning. Om hunden alltid vet vad som väntar hos dig, skulle den dessutom kunna välja: ”hm, vill jag helst ha en liten godisbit eller springa fram till den där hunden/fortsätta lukta på den här intressanta fläcken/plaska i det skojiga vattnet etc.” Om du däremot varierar belöningen mellan olika sorters godis, lekar, beröm, kel eller kanske ett ”varsågod” att få gå tillbaka till störningen, och emellanåt ger en riktig jackpott (något som hunden verkligen älskar), blir det mycket mer intressant att komma till dig.

"Silva, hit!"

Skvallerbytta

Skvallerträning är effektivt för hundar som gärna går fram till, eller skäller på, andra hundar eller människor. Lär hunden att störningen är en signal för att t.ex. ta ögonkontakt med dig. Det här har jag gjort med Silva för passerande människor. För trots att hon är rädd för människor som tar kontakt med henne, är hon nyfiken på sådana som bara går förbi. Så fort hon ser en människa brukar hon sluta upp vid min sida och gå där tills mötet är avklarat.

Inkallningsträning med handtarget

Det här är ett utmärkt sätt att lära in inkallning. Håll fram handen och belöna hunden för att röra vid den. Upprepa flera gånger och öka gradvis avståndet mellan dig och hunden. När hunden målmedvetet springer fram till dig och duttar på din hand, lägger du till inkallningsordet. Det finns flera fördelar med den här metoden. Bl.a. kommer hunden alltid att komma ända fram till dig och så tycker de flesta hundar att det är väldigt roligt med targetträning. Hög motivation att komma till dig, alltså!

Välj dina fester!

Det sägs att man ska välja sina fighter, men det är också en bra idé att välja sina fester! Jag menar helt enkelt att du ska belöna som bäst, när hunden är som duktigast. Så fort hunden förstår vad ”hit” betyder, kan du gradvis minska belöningsfrekvensen. Men gör det inte slumpmässigt. Om hunden kommer lunkande en halv minut efter att du ropade, är det ett bra tillfälle att låta godiset bli kvar i fickan. Vänder den däremot på studs och kommer flygande i full galopp, då är det jackpott som gäller!

Smällare och fyrverkerier

Fyrverkerier är i alla fall fint att se på, men smällare, som enbart låter otrevligt, har jag aldrig förstått mig på. Båda delarna är i varje fall ett otyg för en stor del av befolkningen.

Jag tänker främst på djurägare och deras djur. Hundar som får panik, river halva huset eller ligger i ett hörn och gnyr. Hästar, som även de får panik och skenar i hagen, halkar eller springer in i saker och kanske skadar sig eller rent av dör.

Folk glömmer ofta att det även finns gott om skotträdda människor. Människor som kanske kommer från länder där det är krig. Människor, som för varje smäll påminns om vapen som avfyras. Så även de som inte bryr sig om djuren, kunde följa förslaget nedan, om inte annat så av empati för sin egen art.

Jag, och de flesta andra som är emot smällandet, kräver inte att fyrverkerier etc. ska avskaffas. Däremot skulle vi önska att alla skjutglada människor kunde hålla sig till nyårsafton, och nöja sig med att skjuta just den natten. Då är man beredd.  Man kan ladda upp med lugnande medel, stänga in sig i ett ljudisolerat rum, ta in hästen i stallet, åka ut på landet… Men att vissa människor i minst två veckor ständigt ska behöva gå på helspänn, det känns inte rätt.

Silva hör tack och lov inte till de hundar som får panik när det smäller. Men räddhågsen som hon är, reagerar hon ibland även på höga, plötsliga ljud. När hon är utomhus på nyårsaftnar är hon inte okontaktbar, men likväl lite orolig. Tolvslagen spenderas för min del inte skålande i pommac, utan matande hunden med korv och leverpastej.

I år har jag varit förutseende; sedan julafton har jag alltid haft med mig klicker ut och klickat för varje smäll. Faktiskt har det fungerat så bra, att Silva för det mesta med förväntan i blicken ser upp på mig, då det smäller. Min syster säger skämtsamt att jag lika gärna skulle kunna använda smällare som klicker! Men kommer smällen riktigt nära och plötsligt, kan den ändå resultera i ett par förskräckta skall…

God jul!

Silva önskar god jul

Några dagar har jag haft fullt upp med julstök och julfirande och sedan har det varit krångel med internetuppkopplingen. Men nu är jag här igen!

Här är också julen. För julen tog inte slut i och med juldagen, som många verkar tro. Tvärtom började den först då! Och till min stora glädje är den kvar åtminstone till trettondag jul – här i Sverige, enligt tradition, ända till tjugondagen, d.v.s. 13 januari.

Något av det värsta jag hört på det här t emat är något som hände min farmor för några år sedan. Det var den 27 december (möjligen någon dag tidigare eller senare). Farmor gick in på Ica och frågade efter vörtbröd. Butiksbiträdet såg medlidsamt på den gamla, förvirrade (som hon trodde!) damen och sa långsamt och tydligt: ”Julen är slut.” Pyttsan! Den hade ju just börjat! Och vi som väntar med julmaten tills det verkligen är jul, vill gärna hinna med åtminstone ett par limpor vört, innan de slutar bakas i butikerna…

Min julafton blev i alla fall väldigt trevlig. Nedan nämnda släkting var där ett tag och Silva var rädd, men som tur var så var släktingen mycket beskedlig och blev inte alltför närgången. Silva fick fler julklappar än någon av hennes tidigare jular. Jag fick vara sträng – bara ett fåtal av de ätbara julklapparna fick öppnas direkt. Hon har fortfarande ett par paket kvar att öppna!

Själv fick jag bland mycket annat en ljuvlig sammetskudde med keeshond-motiv (tack morbror Edward!) och en pepparkaksform i form av en kees (tack gudmor Kristina!). I övrigt var det i år många julklappar som var köpta second-hand eller från välgörenhetsorganisationer eller var hemgjorda. Toppen, tycker jag, då jag är väldigt förtjust i julklappar men skyr prylhysteri och slit-och-släng.

Den fina kees-kudden
Det här lilla luciatåget gjorde jag i Cernit- och Fimo-lera till mormor och morfar.

PS. Idag hörde det en husdjursbilaga till Svenska Dagbladet. I den fanns en väldigt bra introduktion till klickerträning! Ok, jag läste inte allt, men det jag läste var bra. Det var äkta klickerträning som beskrevs, inte sådan där fuskig ”locka- och luraträning med klicker”. DS.

Trial and error?!

Man hör ofta uttryck som ”man lär av sina misstag!” och ”det är felen man lär sig av!”. Det stämmer säkert i vissa fall, men väldigt ofta handlar det snarare om ”trial and success” än ”trial and error”.

Tänk dig att du har köpt en ny mobil. Manualen är på japanska, alternativt har du tappat manualen i badkaret. Hur sätter du på telefonen?! Du trycker på en knapp på måfå. Ingenting händer. Du har gjort fel, men vad har du lärt dig? Att det inte funkar att trycka just på den knappen. Du trycker på en till knapp och plötsligt lyser displayen upp. Du har lyckats! Och hädanefter vet du precis hur man startar mobilen. Vilket lärde du dig mest av, att göra fel eller att göra rätt?

En räv letar efter mat. På ett ställe hittar den flera kaninhål. Den sticker ner nosen i det första, men känner snart på lukten, att det var länge sedan en kanin var där. Den har lärt sig att i just det kaninhålet behöver den inte prova igen, men vet den var den ska få tag på mat? Har den däremot tur och sticker nosen i ett bebott kaninhål, vet den var den kan få tag på mat ett bra tag framöver. Åter igen, lärde sig räven mest av att göra fel eller av att göra rätt?

Du och din hund ska gå ut. Hunden är ivrig och beter sig som en riktig liten orkan. När hunden är som mest vild och tar ett glädjeskutt rakt upp i ditt ansikte, tar du den i nackskinnet och skriker ”nej!”. Vad har hunden lärt sig? I bästa fall att inte hoppa upp mot dig medan du står och knyter skorna. Nästa dag, när hunden beter sig lika illa, byter du taktik. När hunden av en tillfällighet sätter sig på dörrmattan och är stilla, bara ett ögonblick, ropar du ”bra!” och kommer genast farande med hundens favoritgodis. Nu har hunden lärt sig att det lönar sig att sitta på dörrmattan och snart lär den prova samma sak igen.

Några fler repetitioner behövs förstås innan hunden går och sätter sig på mattan så fort det är dags att gå ut. Men jag kan försäkra att det på det sättet går fortare att få en lugn hund, än om du ska straffa bort alla delbeteenden som ingår i vill-gå-ut-glädje-bus.

Det här är en av de många poängerna med klickerträning och andra belöningsbaserade träningsmetoder. Man visar vilket enda beteende som är rätt, istället för att gång på gång straffa olika felaktiga beteenden, tills det bara finns ett kvar.

Varför undvika även milda bestraffningar?

Att spruta vatten på hunden är inte skadligt eller särskilt skrämmande för den. Därför använder sig många hundtränare av just vattensprutande, även sådana som anser sig träna med positiva metoder. Men jag och andra som använder sig av klickerträning och liknande träningsfilosofier undviker straff helt och hållet. Detta för att straff, hur milt det än må vara, skapar en osäkerhet hos den som tränas. Hunden (eller människan, eller delfinen, eller fisken), slutar bjuda på sig själv och tappar gärna intensiteten i de inlärda beteendena.

Här är ett klipp från Kvarteret Skatan, som väl illustrerar vad jag menar.

Vikten av kommandon

Som jag tidigare visat här på bloggen, har jag lärt Silva att blåsa bubblor i vatten. Så här om dagen ville några av mina kära släktingar se det i verkligheten. En vattenskål placerades framför Silva – som tog några klunkar och svansade därifrån. ”Vad är ditt kommando?” frågade en av släktingarna, själv hundägare. Jag måste erkänna att jag reagerade med pur förvåning. Inte hade jag något kommando på att blåsa bubblor! Hemma i köket fungerade åsynen av den vattenfyllda plastburken nog så bra som kommando.

Och så är det ju. Vi klickertränare säger ofta att vi låter hunden utföra beteendet frivilligt innan vi sätter på kommando. Men hur frivilligt är det egentligen? Inte kommer väl hunden och visar upp sin repertoar av beteenden medan vi håller på med annat. Inte går Silva och blåser bubblor i sin vattenskål medan jag sitter och bloggar. Nej, hunden vet oftast när det lönar sig att utföra vilka beteenden.

Just därför tror jag att många klickare, liksom jag, slarvar med kommandon. Åtminstone när det gäller tricks och liknande. Då går det som det går också – man får inte visa upp den där roliga cirkuskonsten, bara för att hunden inte kan skilja på en dricka-skål och en blåsa bubblor-skål, när det inte ser ut precis som hemma. Och hur skulle man i ärlighetens namn kunna kräva det? Mer generaliseringsträning skulle i värsta fall leda till att jag inte kunde ge Silva vatten ur främmande skålar, för att hon inte ville sluta bubbla i dem!

Så nu har jag börjat träna in ordet ”bubbla!”. (Tack vare den myckna trääningen har Silva dessutom börjat bubbla mer medvetet och en längre stund åt gången!) Som vanligt blir det väldigt blött på köksgolvet. Då fick jag snilleblixten att även lära Silva hämta en trasa (på kommando!).

Silva i sjön
OBS! Detta är inte vårt köksgolv!

Nu är det så att jag de senaste veckorna tränat Silva att dra – dra av mig strumpor, öppna skåp och öppna lådor (genom att dra i rep) – och till min förvåning (med tanke på hennes ringa föremålsintresse) har hon snabbt utvecklat ett väldigt fint dragande där hon lägger tyngden på bakbenen. Så nu visade jag trasan, klickade några gånger för att nosa på den och bita i den. Sedan tänkte jag kräva att hon höll i den en stund. Men Silva visste ju vad det handlade om! Hon grabbade tag i trasan, la tyngden på bakbenen och backade i rask takt flera meter ifrån mig!

Detta var ju faktiskt raka motsatsen mot vad jag ville lära henne så jag fick tänka om. Tack vare lite targeting och baklängeskedjing var det snabbt ordnat. Så nu kan jag inte filma det och visa hur roligt det såg ut… Men – om jag får bra stimuluskontroll på ”hämta trasan”, kan jag ju därefter lära henne att gå baklänges och släpa den med sig. Kommandon är inte alltid nödvändiga – men nog är de himla bra att ha ibland!

Hemma igen!

Det var så roligt att återse Linköping med allt vad det innebär. Jag är mycket nöjd med helgträffen: intressanta föreläsningar (de allra flesta), trevliga kurskamrater, goda småkakor…

Något av det bästa var en sammanlagt tre och en halv timmar lång föreläsning om operant inlärning av Karolina Westlund som bl.a. tränar laboratorieapor. Nog för att en stor del av tiden gick åt till att förklara grundläggande principer som targeting och shaping, men jag fick ändå en del att fundera över.

Till exempel: de flesta hund-klickertränare är överens om att beteendet ska vara precis som man vill ha det innan man lägger på kommando. Karolina tyckte att man skulle börja med signalen när man hade grunden för beteendet men ändå hade en del kvar att göra. Det skulle då bli lättare att få stimuluskontroll på det, närmare bestämt att spontana utföranden av beteendet skulle bli lättare att få bort. Å andra sidan pratade hon mycket om förstärkningshistorik; hon såg t.o.m. en fördel i att använda ”lockning” (luring), för att man slapp förstärka en mängd beteenden på vägen som inte hade samma kvalitet som det slutgiltiga. På samma sätt borde det vara en stor fördel om signalen enbart förknippas med det färdiga, perfekta beteendet.

Idag stod korvapportering åter på schemat och det gick hur bra som helst, se bilden!

Lägg märke till tungans placering ;)
Lägg märke till tungans placering 😉

Vi lekte även lite kurragömma; min syster Nike sprang och gömde sig någonstans i huset och sedan fick Silva springa och leta upp henne. Hon tar sin uppgift på stort allvar och blir så glad när hon lyckas. En intressant sak hände idag. Silva hade just hittat Nike under mammas skrivbord och vi tog en paus. Nike höll till i rummet intill det jag och Silva satt och väntade i och vi pratade med varandra, så Silva måste ha haft full koll på var Nike befann sig. Så säger jag ”Var är Nike?”, mest för att se om Silva faktiskt förstår orden eller bara ser det som ett ”varsågod”. Då rusar Silva raka vägen till mammas skrivbord och verkar mäkta förvånad över att inte finna lill-matte därunder. Något förvånad kommer hon tillbaka, kastar en blick in i rummet och verkar komma på att ”just det! där var hon ju!”. Nu är det alltså ingen tvekan om att Silva vet var Nike är. Så jag provar igen. Men tror ni inte att det bär av till skrivbordet igen?

Jag funderar över vad det berodde på. Min teori är att det helt enkelt var så förstärkande att hitta Nike såpass snabbt som hon gjorde, att hon associerat platsen med en härlig känsla och tog varje chans att komma dit igen. Detta i kombination med den förvirring det måste innebära att få en alltför lätt och uppenbar uppgift. Har du någon annan förklaring får du gärna lämna en kommentar!

För övrigt förstår jag inte varför kategorin ”1” envisas med att poppa upp här till höger, jag har raderat den flera gånger…