Jag har inte varit i konflikt med en annan hundägare. Det är mig själv jag syftar på.

Kring nyår blev Silva helt plötsligt rädd för skidåkare, något hon inte varit tidigare! Hjälp, vad den hunden har lätt för att utveckla rädslor…

Nere i skogen, på våra vanliga promenadvägar, kryllar det av skidåkare, som myror i en myrstack. Så våra promenader där blev aldrig särskilt trevliga. Så fort en skidåkare närmade sig började Silva pipa och rusa av och an i kopplet. Till på köpet blev hon helt okontaktbar och lyssnade inte på något jag sa. Själv blev jag irriterad och frustrerad och fokuserade på att hon inte skulle hamna ivägen för någon av sina fiender i sina krumbukter.

Så en dag fick jag ett infall, lika plötsligt som Silva kom på att hon skulle bli rädd för skidåkare. Jag skulle bli en bättre hundägare genom att vara aktiv och spännande på promenaderna (igen – det är bara de senaste, kalla månaderna jag varit sådär tråkig och bara gått tyst rakt fram…). Jag började be henne göra olika tricks, kalla in ofta, belöna spontana beteenden etc. Silva blev genast mer lyhörd än vanligt och jag började våga ha henne lös nästan hela tiden och nästan var som helst.

Dags för eldprovet! Vi gick ner i skogen. Silva var okopplad. En skidåkare glider förbi i full fart några meter bort. Silva fortsätter gå fot och snurrar runt ett varv på min signal. Skidåkaren har hon knappt märkt!

Så dum jag har varit! Dragit i och surat på min stackars hund – långt ifrån mina principer – när det fanns en så enkel lösning.