shadow

Slarviga klubbmästare – två på, två av eller full fart?

Silva högst upp på A-hindret
A-hindret. Foto: Berenike Dunér

På Solna-Sundbybergs BK:s klubbmästerskap i agility förra torsdagen blev jag och Silva till min stora förvåning vinnare i vår storleksklass. Det känns förstås jätteroligt! Vår första egentliga framgång på en tävlingsbana!

Men vi skulle inte ha blivit klubbmästare om jag inte för första gången låtit bli att rätta till ett fel som Silva gjorde i agilityloppet. Jag har tränat in kontaktfältshindren enligt en princip som kallas ”två på, två av”. Hunden ska stanna längst ner på balanshindren med baktassarna kvar på hindret och framtassarna i marken. Så ska den stå kvar tills föraren ger frikommando. Det här gör man för att säkert veta att hunden kommer att trampa på det markerade fältet på nedfarten.

Ibland har det hänt att Silva glömt bort det här i ett tävlingslopp och bara sprungit rakt på. Jag har då alltid tagit tillbaka henne upp på hindret och låtit henne göra om tills det blir rätt. Eftersom hunden inte får gå tillbaka upp på ett hinder man den redan passerat blir vi diskade, men det är värt det. Skulle hon få springa vidare skulle hon bli belönad för ett felaktigt beteende och risken för att det skulle upprepas skulle öka.

Men nu struntade jag alltså i att hon slarvade – två gånger. Först var jag väldigt irriterad på mig själv, men sedan tänkte jag att det kanske är lika bra.

Silva på balansen.
Balansen. Foto: Berenike Dunér

Vi får nästan alltid tidsfel när vi tävlar. Silva är helt enkelt för långsam och långsammast är hon på balanshindren. Slutade jag kräva att hon stannar längst ner, skulle vi inte bara tjäna in den tid hon annars skulle stått still, utan hon skulle antagligen bli mindre tveksam och våga springa på mer över hela hindren.

Å andra sidan ökar ju då risken att hon hoppar ner för tidigt från hindret och missar kontaktfältet, vilket ger fem fel. Men så långsam och försiktig som hon ändå är, tror jag att risken är väldigt liten. Hon är dessutom så van att behöva springa ända ner att det borde sitta mer eller mindre i ryggmärgen.

Det är väldigt lockande att skippa hela två på, två av-köret, även om det känns lite synd att bara ge upp något som jag ändå lagt ner mycket tid och energi på. Och det är ett viktigt beslut. Har jag väl börjat låta henne springa rakt på blir det svårt att börja kräva det igen. Fast nu har jag ju redan låtit henne göra det, så det kanske inte är så mycket att fundera på…

I alla fall tar jag gärna emot åsikter om det här från agilitykunniga läsare!

Silva på väg från balanshindret till matte.
Full fart! Foto: Berenike Dunér