Ett desperat nödrop från en tonårsförälder?

Icke. Med tanke på den här bloggens huvudtema, kan nog de flesta av er förstå att även detta handlar om Silva. Hon har väl löpt en sisådär fyra, fem gånger tidigare och jag har aldrig märkt någon skillnad på hennes beteende – mer än att hon kanske nosar liiite mer och lyssnar liiite mindre bra. Den här gången är dock Silva en levande förklaring till varför man just säger att tikarna löper.

Här om dagen fick tösen busa lite med keeshanen Jerry. Naturligtvis var de kopplade båda två och under sträng uppsikt. Vi skiljdes åt precis utanför min grind. Silva vill inte riktigt gå in på gården, men till slut kommer hon. Envis har hon varit förr. Medan jag gräver i min ficka efter dörrnycklarna släpper jag kopplet. Så brukar jag göra de gånger jag kommer upp på trappan före hunden. Men då har Silva plötsligt sprungit ut i gränden igen. Så har hon inte gjort förut!

Nåja. Områdets snyggaste kille var ju kvar där utanför och hon kom tillbaka när jag ropade. Så hon var snart förlåten. Men det där var bara början. Morgonen därpå sitter jag och äter frukost och Silva ligger som vanligt och spanar vid ytterdörren. Helt plötsligt hör jag hur dörrhandtaget trycks ner. Vad nu? Vem är det som kommer hem så här dags? Så grips jag av onda aningar och rusar ut i tamburen. Dörren står på vid gavel och hunden är borta! Chockat fumlar jag efter träskorna medan jag hör Silva skälla där ute. Men innan jag hinner få på mig skorna står rackarungen på gården som om ingenting hänt.

Och detta är hunden som aldrig annars går utom synhåll, alltid kommer när jag ropar och avskyr när matte försvinner. Jag kan bara dra slutsatsen att hon hade en otrolig mängd horomoner i kroppen, och inte har de minskat sedan dess… Två morgnar i rad har man med jämna mellanrum hört dörrhandtaget skramla – med skillnaden att nu är dörren låst.