shadow

Att leva med en rädd hund

När jag skapade bloggen var ju tanken att den till stor del skulle handla om Silvas rädsla. Och visst har jag nämnt det ibland, men något genomgående tema har den inte varit. Därför tänkte jag nu ta tag i saken och förklara hur det kan vara att leva med en hund som Silva. För de som har hundar som fungerar väl i vardagen, eller inte har hundar alls, kan det säkert vara svårt att till fullo förstå vad det innebär, nämligen:

  • att titt som tätt behöva skämmas över sin hund, när den t.ex. skäller ut människor som vill klappa henne eller bara råkar titta lite för länge på henne, och tro att de tycker att man har en ouppfostrad byracka som man inte kan hantera.
  • att ofta känna sig som en dålig hundägare och undra vad tusan man gjort fel eftersom det blivit så här.
  • att aldrig helt och hållet kunna glädjas över besök (så till vida besöket inte består av någon av de få människor som hunden accepterar) utan istället oroa sig för hur hunden kommer att bete sig och hur man själv kommer att hantera situationen.
  • att bli ännu mer bunden än en ”vanlig” hundägare, eftersom man i det längsta drar sig från att lämna bort sin problemhund till någon annan, då man är rädd att de som passar hunden kommer tycka att det är jobbig och ouppfostrad och hantera problemen på fel sätt.
  • att man aldrig helhjärtat kan ägna sig åt träning inom någon hundsport, eftersom man känner att man istället borde ägna sig åt att försöka träna bort hundens problembeteende, vilket i sig känns som ett helt hopplöst uppdrag.
  • att man, av ungefär samma anledning, inte tar tag i mindre problem som uppstår, så att den jobbiga hunden blir ännu mer jobbig.
  • att man aldrig skulle våga skaffa valp så länge den rädda hunden finns kvar, då man är rädd att valpen ska påverkas av den rädda hundens beteende (och kanske inte sedan heller, ifall det är mitt beteende som gör valpar rädda) och därmed känna ett obehagligt styng av bitter avundsjuka när man träffar någon med en liten valp, som man förstås försöker tränga bort men som ofrånkomligen finns där bakom glädjen som man förstås också känner för de nyblivna valpägarnas skull.
  • att jämt ta åt sig när någon klagar över skälliga hundar eller tanklöst kläcker ur sig att problembeteenden undantagslöst beror på en dålig relation till ägaren, eller liknande.
  • att ständigt få sitt tålamod prövat till det yttersta och driven av skam och stress se sig själv frångå sina principer om positiva träningsmetoder etc. och vara hård mot sin älskling trots att man vet hur fel det är.

Med förhoppning om att slippa åtminstone några av dessa punkter, har jag bestämt mig för att ta kontakt med Carina Persson, som jobbar med Eva Bodfäldt och som verkar vara något av en expert på området rädda hundar. P.g.a. min telefonfobi har jag inte kommit mig för att ringa än, men med lite stöd från mina bloggläsare ska det nog bli av innan Silva hunnit säga voff!

Innan jag avslutar inlägget måste jag bara påpeka att trots att det många gånger är otroligt jobbigt att vara matte till det här fluffiga problemet, är det samtidigt tveklöst de fina, mysiga, härliga stunderna som överväger. Hon är inte bara rädd och skällig utan också fantastiskt kelig, tillgiven, arbetsvillig, lätthanterlig, busig, lyhörd och söt! Hon är min lilla trollunge som jag inte skulle byta bort mot den modigaste, tystaste och mest okomplicerade hunden i världen…

Silva med snö på nosen
Trollungen

Ännu en hundtränare i TV

Victoria Stilwell omgiven av hundar.
TV-tränare

Igår kväll var det premiär för ännu ett amerikanskt hundträningsprogram. Denna gång är det brittiska Victoria Stilwell som besökte familjer med hundproblem. Det första hon gjorde var att börja prata om att matte skulle återta ledarrollen. Jag suckade uppgivet. Ännu ett trycka-ner-och-skrämma-till-lydnad-program? Finns det inte nog av sådana redan?

Som tur var visade det sig att jag hade fel. Efter de första minutrarna blev jag gång på gång positivt överraskad. Hon jobbade nästan genomgående med positiv förstärkning och negativt straff. Till exempel skulle hon lära Prince, dagens problemhund, att inte springa fram och överfalla besökare. Han fick lära sig att sitta kvar när någon kom in genom dörren. Reste han sig stängdes dörren framför besökarna. Satt han däremot kvar kom besökarna fram och hälsade på honom.

Prince brukade sitta i bur när matte var borta. Matte fick fullständigt släpa honom in i buren, något som Victoria inte gillade. Hon fick matte att själv krypa in i buren och se hur roligt det var. Visst, det var ju inte så kul, men vad ska man göra då? Jo, ”vi måste få honom att älska sin bur!”, utbrast Victoria engagerat. Fantastiskt!

Dessutom visade Victoria på ett väldigt tydligt sätt hur många oönskade, övergivna husdjur det finns i USA och varför man inte ska ta valpar efter sin hund ”bara för att”.

På Victorias hemsida står det bl.a. ”Stilwell is passionate about using positive reinforcement training methods that enhance a dog’s ability to learn while increasing confidence. [….] She is firmly against the use of forceful, dominance-based training techniques which often result in ’quick fixes’ but ultimately cause more long-term harm than good.” Ett av problemen med andra hundprogram i TV, som t.ex. Cesar Millans, är just att straffbaserad träning ofta bara ger kortsiktiga resultat. Det ser bra ut i TV, men vad händer när filmteamet åkt därifrån?

It’s Me or the Dog bevisar att det går alldeles utmärkt att träna en hund utan att använda våld.

Jag ser redan fram emot nästa onsdag!