Jag har länge varit på jakt efter mer information om malungsdräkten. Äntligen har jag hittat en bok där den behandlas utförligt: Malung – en sockens historia del 2. Den boken var dock inte lätt att få tag på, men i går tog jag mig till Institutet för språk och folkminnen i Uppsala där jag satt i timmar och läste och antecknade.
Då ni är flera som hört av sig till mig och efterfrågat fakta om malungsdräkten och nätet hittills varit tämligen tomt på sådana, vill jag nu dela med mig av mina nya kunskaper. Och vilken dag passar bättre att prata folkdräkt än just 6 juni? Själv har jag gått i malungsdräkten från morgon till kväll och därmed invigt min nyligen färdigställda överdel (den gamla ärvda var ännu hel men alldeles för kort i ärmarna…).
Har funderat ett tag på vilken blomma som är min favorit. Det är egentligen omöjligt att säga, då det finns så oerhört många vackra blommor, men just nu tror jag ändå det är blåklocka. Särskilt när de växer i stora mängder bland gulnat gräs invid stenhällar eller framför grånade timmerväggar.
Vackra klockor på Malungs hembygdsgård. (Foto: Emma Kullin)Björkö i Mälaren, där jag var här om dagen, var ett riktigt blåklocke-paradis. Tyvärr fick jag ingen bild där de kom till sin rätt.Uppenbarligen finns det även vitklockor!Släktingen ängsklocka är också mycket vacker. Dessa fotograferade på Lyberget, Malung, av Emma Kullin.
Andra vilda blommor som liggerm ig lite extra varmt om hjärtat är åkervinda, vitsippa, midsommarblomster, hästhov, vallmo, prästkrage, vitmåra … Äsch, jag kunde fortsätta i all oändlighet!
Det finns en plats på jorden dit jag när en ständig längtan. Det är den gamla fäbodstugan i skogen ovanför Malung som gått i min mormors släkt sedan slutet av 1700-talet. I den genuina lilla timmerstugan får man leva enkelt utan el, rinnande vatten, WC, telefon eller Internetuppkoppling.
Nu har jag precis varit där några dagar tillsammans med min syster och en vän. Tidigare har jag tyckt att det varit lite jobbigt att t.ex. inte kunna hålla samma hygien kring matlagningen som hemma och att det blir så mörkt på kvällarna. Den här gången kände jag att om jag bara hade Internet och någonstans att duscha emellanåt, skulle jag mycket väl kunna bo så för jämnan – eller åtminstone hela somrarna, för även då kan temperaturen sjunka nedåt 10° om nätterna …
När jag reste hade jag en del bekymmer med hantverkare som inte svarade och hunden som var sjuk (om än på bättringsvägen). Men väl framme i stugan snuddade jag bara lätt vid de där tankarna. Hela tiden har man fullt upp med vardagens sysslor: ta in vatten och ved, sköta om elden, laga mat, diska etc. Det kanske låter trivialt, men det inger en känsla av meningsfullhet. Samtidigt kräver ”kampen för daglig överlevnad” att man samarbetar och hjälps åt. Kort sagt blir det tydligt varför depression först på senare tid blivit en folksjukdom …
Under vår långhelg passade vi på att besöka Arvselens fäbod, där kor, getter och hästar fortfarande går lösa på skogen sommartid. En härlig upplevelse bara det! Täpp Lars Arnesson, som driver fäboden med stort engagemang, visade sig dessutom besitta mycket kunskap om malungsdräkten och hade material och mönster till den. Jag som letat över hela Internet och centrala Malung då jag vill komplettera och uppdatera min dräkt. En riktig lyckträff alltså!
Inspirerad av Zorns målningar av dalkullor. (Foto: Emma Kullin)
Har aldrig lyckats få ordentligt ljud i näverluren… (Foto: Emma Kullin)
Dricker vatten ur bäcken. (Foto: Emma Kullin)
Gamla klövjeväskor som man packade med förnödenheter och hängde på hästarna vid buföringen.
En gammal fotdriven svarv.
En vackert dekorerad loftbod på Malungs hembygdsgård.
Kon kom fram och slickade mig kärvänligt på handen… 🙂 (Foto: Emma Kullin)
Utsikt från Lybergsgnupen. (Foto: Emma Kullin)
Kvällsmat med bl.a. kokt potatis och morötter, bönsalsa och gräddfilssås. Kvällen innan bakade vi bröd över öppen eld.
Vackert munblåst fönster med blyspröjs.
Korsord och te kring fotogenlampan på kvällskvisten.
Veronica ordnar med kvällsmaten i lyktans sken.
Den kära stugan. (Foto: Emma Kullin)
I Dalarna är det alltid midsommar …
Här tog det stopp! (Foto: Emma Kullin)
På väg upp till Lybergsgnupen genom skog och över myr. (Foto: Emma Kullin)
Vackra broderier på malungsdräktens bakstycke. (Foto: Emma Kullin)
Hjortronen var tyvärr inte mogna än… (Foto: Emma Kullin)
Söt killing på Arvselen.
Potatis och tevatten kokas till kvällsmaten.
Lupiner växte i otroliga mängder längs vägen upp till stugan.
På årets bokrea snubblade jag över tegelstenen Husbibeln – möten med gårdar av Nina Ericson och Maj-Britt Andersson. Med en växande passion för gamla hus och gårdar var jag bara tvungen att införskaffa ett exemplar.
Kanske hade jag trott att texterna skulle påminna mer om de sakliga men inspirerande reportagen i tidskriften Gård & torp (vilken jag numera är en trogen prenumerant av). Istället så visade det sig vara personliga, tänkvärda och ofta ganska abstrakta bitar, om gårdar uteslutande belägna i Hälsingland.
Även om den inte var vad jag väntat mig, var den klart läsvärd, inte minst på grund av de mycket vackra bilderna som upptar kanske hälften av bokens 500 sidor. På vissa ställen fanns riktiga guldkorn, till exempel följande stycke, som i viss mån lyckas förklara min stora kärlek till skogen såväl som till svunna tider:
Att följa en gammal stig är att vandra tätt, tätt efter dem som gick där för flera hundra år sedan. […] Två hundra år efter pigorna går jag deras fäbodstig. Men hur trygg jag än känner mig i skogen var de ännu mera förtrogna med den. Alla skogens tecken kunde de tyda. Skogen var deras vän i en förtrolighet som endast kan uppnäs genom att leva med den som de gjorde på fäbodvallarna sommar efter sommar. Så nära går det inte att komma inpå skogen med mobiltelefon och grova Timberland-skor. Ju mer vi försöker underlätta vårt umgänge i skogen, desto mer tar den avstånd från oss.
"Att följa en gammal stig..."
Det här har jag själv märkt. På nyårsafton har det blivit tradition att jag tar på mig medeltidskläder och går ut mitt i skogen för att pulsa fram genom snön på de allra smalaste stigarna. Hur annorlunda tar inte skogen emot en när man kommer iförd ylleklänning och yllemantel, färgade i samma palett som en solbelyst tall, jämfört med när man klampar fram i jeans och illröd dunjacka!
Texten fortsätter:
[…] När sommarljuset var som mest förföriskt kunde inget hindra en man att ta sig upp till sin käresta i skogen. Vad han än kom med för svepskäl var han självlysande av längtan. Det säger sig självt att en längtan blir uttunnad om det bara är att hoppa in i en bil och vara framme inom en timme. Längtan får en annan innebörd då den ska föra människan flera mil en hel dag genom tät skog med björnspår och villgräs.
Kan ni nu förstå att min längtan för närvarande står till släktens gamla fäbodstuga två mil upp i skogen ovanför Malung?
Släktstugan, som jag älskar, trots att den stackaren på senare tid förnedrats med plåttak, modern skorsten och otidsenliga färger på dörr och trappa...
