Idag fick jag ett klart bevis på att ödet – eller vad det nu är – inte tillämpar klickerträning. Jag fick ett grymt straff för min försumlighet.

Silva gick lös i skogen och försvann plötsligt bort från stigen, utom synhåll. I vanliga fall skulle jag ha ropat på henne direkt, men idag tänkte jag ”jaja, hon kommer väl”. Efter några sekunder ropar jag i alla fall och när hon kommer kutande ser Silva ut precis som ett litet barn som ätit chokladpudding – lika lycklig, lika kladdig. Och stinker gör hon som bara den. Inte är det djurbajs heller, nej, dass luktar det. Säkert någon joggare som blivit nödig under rundan. Joggare borde sannerligen ha samma skyldigheter att plocka upp efter sig som hundägare har!

Detta hände i början av vår tur, så där fick jag gå med en stinkbomb i en och en halv timme. Av uppenbara skäl blev det inte så mycket av den igår påbörjade prata med människor-träningen.

När vi kom hem blev det bad, förstås, när jag väl fått henne i badkaret. I det längsta försökte hon smita och jag var rädd att hela huset skulle bli nerkladdat. Silva avskyr att bada. Högst förståerligt, då hon pga kvalsterallergi måste badas minst en gång i veckan, även när hon inte är full av äckel. Jag är också gruvligt trött på det. Hela proceduren tar minst en timme och det är fortfarande ett år tills jag  k a n s k e  kan sluta bada henne så ofta…