shadow

Lilla julafton

Ett ljus som brinner i mörkret
Kyndelsmässodagen firas traditionellt med tända ljus

För ett par inlägg sedan hävdade jag att tjugondag Knut var det definitiva slutet på julen. Alls icke! Där glömde jag ju alldeles bort lilla julafton, som kyndelsmässodagen ofta fått heta i folkmun.

Kyndelsmässodagen, som enligt den svenska almanackan infaller 2 februari, firas till minne av när Jesus bars fram i templet, 40 dagar efter sin födelse. Denna händelse är det sista Bibeln förtäljer om Jesusbarnet, varför detta följdaktligen räknas till den sista högtiden med julanknytning. Under förkristen tid firades vid den här tiden en botgörarfest.

Kyndelsmäss blev tidigt förknippat med ljus. Ordet kyndel betyder just ljus eller bloss. Stora ljusprocessioner har i västkyrkan varit ett sätt att fira dagen och under medeltiden tog man med sig ljus till kyrkan för att få dem välsignade.

Ett annat namn på dagen är kvindermässa, som här och var tolkats som ”kvinnomässa”. En föregångare till internationella kvinnodagen? Åtminstone en dag när kvinnorna fick fira på sitt eget vis utan något manfolk närvarande.

I det gamla bondesverige ansågs kyndelsmässodagen på många håll markera midvintern, d.v.s. dagen då boskapen stått inne halva tiden. Och inte bara boskapen förresten: det sades att även björnen vände sig i idet den här dagen.

Slutligen kan jag ge det glädjande beskedet att kornet inte kommer frysa i år och höet inte ruttna, för det sista man kan säga om vädret som rådde på kyndelsmässodagen är att det töade!

(Källor: WikipediaHögtider, Örnsköldsvik museum & konsthall)

Historiska kringlor

Vetekringlor på ett fat framför boken Historiebok för kakälskare
Arbogakringlor

I dag firar vi en 11-åring här hemma och lagom till den lilla tillställningen lånade jag hem den underbara boken Historiebok för kakälskare – en annorlunda bakbok av Dick Harrison och Eva Helen Ulvros.

Jag är en typisk kakälskare, och eftersom jag även är en typisk historieälskare kan jag knappast tänka mig en trevligare bok! Flera hundra år gamla recept varvas med intressant fakta om de olika bakverken och till dem hörande traditioner, råvaror och tillbehör.

Jag har haft boken hemma tidigare och då fokuserat framför allt på de första kapitlen som handlar om antiken och medeltiden. Jag kan t.ex. varmt rekommendera den senmedeltida saffranspajen och de nederländska pannkakorna med kryddig äppelfyllning.

Sedan dess har mitt intresse för 1800-talet bara växt. Således började jag nu bläddra bakifrån och mitt första projekt blev arbogakringlor. Ännu mer kända är kanske södertäljekringlorna, som fattiga änkor bakade och sålde för att inbringa lite extra inkomster efter det att lagen om näringsfrihet infördes 1846. Men detta förekom alltså även i andra orter, som Arboga.

Kringlor på ett fat
Arbogakringlor kryddas med stött kardemumma och läggs i sjudande vatten innan de gräddas. Om det är korrekt att doppa dem i strösocker vet jag inte, men jag tyckte det b lev fint! 🙂

Mina egna kringlor blev något misslyckade, då mina råvaror inte ville samarbeta med receptet. Andelen smör blev för stor i förhållande till andelen mjöl, varför degen inte ville jäsa. Kringlorna blev små och kompakta, men de gjorde det ändå lätt att förstå hur glad en liten pojke eller flicka måste ha varit om han eller hon lyckats spara ihop några slantar och kunde leta upp en s.k. kakgumma för att inhandla ett sådant sött och smakrikt och dessutom vackert vetebröd.

Man kan också förstå varför detta karaktäristiska bakverk blivit en så vedertagen symbol för bagaryrket, och att landsbygdsbor som varit på besök i staden gärna köpte med sig just kringlor hem till familjen.

Under 1700- och 1800-talen var kringlor också vanliga på gravöl. Dessa begravningskringlor var mycket stora och kryddade med dyrbar saffran. Ofta hamnade de som dekoration och minne ovanför spisen i stället för i begravningsgästernas magar.

Men kringeltraditionen går längre tillbaka än så. Redan på medeltiden bakades sudna (förvällda) kringlor. Fram till 1600-talet var det rågmjöl som gällde, därefter vetemjöl.

Jag tycker nog att både bakandet och ätandet blir snäppet roligare med sådana här förkunskaper. Vad kan tänkas bli nästa projekt? ”Swenska Marenger” fyllda med hallonsylt, Selmas vinbärsgömmor från Mårbacka eller kanske morotsbakelser à la Cajsa Warg?

Hälta och krusbär

Som synes har jag tagit steget att ändra bloggens titel och därmed också dess inriktning. Jag ville ge mer plats åt mina andra intressen utöver hundar och hundträning. Det är vissesrligen bland det roligaste som finns, men allt det som ryms inom begreppet kulturhistoria har på något sätt en djupare mening. Bevarande av gammal kunskap, gamla miljöer och gamla föremål är något jag verkligen brinner för och vill bidra till. Det hänger samman med en djup och innerlig längtan som jag inte riktigt kan beskriva, men som väcks så snart jag kommer i kontakt med allmogekonst, folkdans, gamla orörda hus och gårdar, gamla lantraser, historiska dräkter … allt sådant som har att göra med livet förr, och i synnerhet livet på landet.

Men ta det lugnt, alla ni som besöker bloggen främst för att läsa om mina och Silvas strapatser i vardagen och på tävlingsbanan eller bara om hundar i allmänhet kommer få ert lystmäte även i framtiden! Idag känns det dock inte som något särskilt upplyftande ämne, då Silva än en gång börjat halta på ena frambenet.

Under några månader dök den där hältan upp då och då, men eftersom den gick så snabbt över varje gång tog det ett tag innan jag tog saken på allvar. Veterinären konstaterade furunkulos (en form av tassböld) i mitten av sommaren och efter behandlingen hon fick då har hon inte haltat igen, inte förrän nu … Så nu undrar jag om det är furunkulosen som är på väg tillbaka (även om jag inte kan känna något konstigt på tassen) eller om det är något helt annat. Får nog bli ännu ett veterinärbesök …

Idag skulle Silva egentligen varit på agilitykurs med lillmatte. Istället är vi hemma och tar det lugnt. Förmiddagen ägnade jag åt trädgården där jag bl.a. rensade i jordgubbslandet och plockade in de sista krusbären. Vår gamla krusbärsbuske har verkligen varit en positiv överraskning i år. Efter att förra året bara ha gett några deciliter bär blev det i år över sex liter, som förädlats till både kräm, paj, marmelad, chutney och gelé. Nu är frågan vad jag ska göra med den sista litern? Några förslag?

En massa lila krusbär
Några av alla våra fina röda krusbär!

Buhunden i mitt hjärta

På hundmässan slogs jag av alla engagerade människor som verkligen brinner för sin ras. De som är övertygade om att det är den mest fantastiska hundrasen och aldrig tänker byta.

Jag önskar att jag också kände så. Jag känner inte riktigt så för keesen, även om det är en mycket trevlig och vacker hund. Att mitt hjärta klappar lite extra när jag ser en kees, beror nog till största del på att den liknar min egen goa vovve. Andra raser jag känner lite extra för är tollare, kooikerhondje, schapendoes, dansk-svensk gårdshund, lapphund… Flera av dessa var raser jag funderade på när jag planerade mitt hundköp för tre år sedan.

Men den ras jag till sist insåg att var den som passade mig bäst kommer alltid att vara min drömhund. Och då menar jag alltså inte keeshond. Nej, det är norsk buhund jag tänker på. Det kan säkert tyckas vara en oansenlig, rentav tråkig, hund, men jag har fullständigt fastnat för de mörka ögonen med den vakna blicken, den varmt gula pälsen, dess renhet och ursprunglighet, dess stora allsidighet, lekfullhet och vänlighet.

Som grädden på moset passar den så väl ihop med mitt intresse för nordisk kulturhistoria. Kanske är det det som får mig att tro att jag verkligen skulle kunna brinna för buhunden, till skillnad från andra raser som kanske är minst lika fina och trevliga?

På hundmässan fick jag för första gången (!) träffa en livs levande buhund på nära håll...

Tyvärr går buhunden inte lika väl ihop med min vilja att komma långt inom agility. De allra flesta buhundar är över 43 cm och skulle alltså behöva tävla i large-klassen. Att tävla med en liten buhund mot border collies, kelpies, belgare och andra raser som är både större, snabbare och smidiga skulle vara en alltför stor utmaning. Dessutom gissar jag att de höga hopphöjderna i längden skulle slita på hundens ben.

Men när jag bestämde mig för att skaffa en kees istället för en buhund, lovade jag mig själv att någon gång skulle jag ha en gul spetsörad vikingahund vid min sida och det står jag fast vid. Tids nog, så…