Jag är fortfarande upp över öronen förälskad i mitt körkort. Först nu vet jag på allvar vad den där omtalade friheten innebär! Det är så härligt att slippa sitta och frysa på pendeltågsstationen på kvällen, tigga skjuts av kompisar och föräldrar och komma för sent p.g.a. inställda bussar.
Några minnen från uppkörningen:
- När min körskollärare under uppvärmningsturen säger ”ja, nu är det dags för dig att komma ut och övningsköra på egen hand!”. Av någon anledning fick den repliken mig att känna att jag skulle klara det, att jag snart skulle få sitta helt själv i bilen. Samtidigt var det ett bra sätt att säga att man inte är fullärd bara för att man får körkort, utan att man hela tiden kan bli bättre.
- När jag, hypernervös, satt mig på förarplatsen bredvid inspektören och när jag ska bälta mig upptäcker att jag glömt att stänga skärpet! En knäpp, vardaglig sak som lättar upp stämningen och gör mig betydligt mindre nervös.
- När vi är tillbaka på parkeringsplatsen och inspektören säger med helt vardaglig röst ”ja, då ska jag tala om för dig att det här… är ju godkänt!”. Kommentarer överflödiga.
- När inspektören får veta att jag hade 63 rätt av 65 möjliga på teoriprovet och sedan sitter en lång stund och försäkrar att han under de 30 år som han jobbat som inspektör aldrig har kört upp med någon som haft ett så bra resultat! (Ibland måste man väl få skryta lite på sin blogg? :))
- När körskolläraren efteråt frågar ”hur många gånger behövde syrran köra upp?” och jag svarar ”tre” och han frågar ”och hur många gånger behövde du köra upp?” och jag ler fånigt och säger ”EN!”. Kan inte hjälpa att jag i det ögonblicket kände mig bara en liten gnutta skadeglad… Det kändes trots allt lite snopet att lillasyrran fick sitt kort innan mig, det här var min upprättelse!
