shadow

Kärleksförklaring till en hund

Silva, keeshond, tittar upp mot kameran.

Min lilla skrutta, du är inte ung längre. I dag fyller du åtta år.

Du vet säkert att jag bävar för den dag då du inte längre finns. Silva, min vän, du kan vara bra påfrestande med dina rädslor och separationsproblem. Du skämmer ut mig, driver mig till vansinne, begränsar min vardag, väcker mig om nätterna… Det kan du inte förneka! Men du är min familj.

I åtta år har jag, med några få undantag, delat varje dag och varje natt med dig. Vi kan varandra utan och innan. Ibland är det nästan som om vi kan läsa varandras tankar. Håller du inte med? Ofta behövs bara en blick, en suck eller en diskret gest för att vi ska förstå varandra.

Det känns bra att veta att det alltid finns någon där hemma som väntar på mig – även om det innebär att jag inte genast kan kasta mig på soffan efter en tröttsam dag. Men kanske också det är någonting bra? Tack vare dig finns det alltid en anledning att gå upp – och ut – även dagar som annars tycks vara utan mening.

Och vem är det som kommer tassande när jag ligger vaken på natten och är ledsen, om inte du? Du hoppar upp intill mig, slickar mig i örat tills jag nästan får skavsår och inte kan låta bli att skratta. Med en belåten suck lägger du dig sedan med din lena haka vilande mot min hals. Du andas varmt och jag blir lugn. Allt känns lättare.

För du påminner mig om att för dig är just jag viktigast i världen. Du kommer alltid att älska mig, precis som jag alltid kommer att älska dig. Du kommer aldrig att vika från min sida. Du finns alltid där att hålla om när livet känns tungt. D.v.s, så länge du lever.

Så Silva, jag lovar att ha överseende med alla dina infall, att alltid visa tålamod och alltid försvara dig – om du bara stannar kvar hos mig ytterligare några år.

Snurrig hund

Det finns de som låter sina hundar gå på löpband. Dyrt och onödigt, säger jag! Det är ju bara att leta upp närmaste lekplats och hiva upp hunden på karusellen!

[youtube=http://youtu.be/wr2sEn3FiB0]

Silva älskar att åka karusell. Hon hoppar upp självmant och vill helst inte gå av den. Kanske ligger det i rasen? En pråmhund måste naturligtvis stå ut med, och gärna tycka om, att vistas på rörligt underlag. Hon har heller aldrig varit åksjuk i bil eller båt, eller haft problem med t.ex. gungan i agilityn.

Fast bättre motion än både löpband och karuseller är förstås att gå promenader eller springa med sin hund!

Min spets – en retriever?

Silva med snöret till en ballong i munnen
Fluffy-coated retriver?

Sedan jag fick beskedet att jag och Silva inte kommer kunna tävla något mer har jag varit väldigt otaggad på hundträning. Under hela vintern har vi mest gått våra rutinmässiga promenader och kört lite spontant godissök, paketöppning och liknande. Nu när våren är här blir jag så sugen på att köra agility, men inte heller det känns särskilt kul när man har en hund som är antingen halt eller dopad…

En sak finns det emellertid som vi båda tycker är roligt och det är olika apporteringsövningar. Det är fascinerande att se hur den här hunden som tidigare aldrig tog något i munnen – inte på några villkor – nu inte kan få nog av att hämta föremål.

Jag har nog rent av uppmuntrat det här beteendet lite väl mycket. Sitter man och syr eller tittar på TV eller äter lunch eller något annat tråååkigt, händer det titt som tätt att Silva kommer trippande med något i munnen. Ibland är det en tappad penna, en vante som hamnat på golvet eller något skräp och då blir jag så stolt över min lilla hjälpreda. Men att överösa hunden med beröm när hon varit och rotat i papperskorgen eller tagit saker från kaffebordet eller skohyllan, som faktiskt ska vara där, det är inte lika lätt!

Ibland hittar hon en tom toarulle och då är lyckan gjord. Då kommer hon med den till mig för att få den fylld med godis. När den sedan är tömd får hon själv lägga den i återvinningskassen. Nästa steg är väl att lära henne sortera papper, plast och metall till rätt kasse!

Det har blivit en del ord som har med föremål att göra:

  • Grip! – ta föremålet i munnen och håll fast
  • Ge mig ***! – kom med föremålet till mig
  • Plock-upp! – ställ dig med framtassarna mot mina ben så att jag slipper böja mig för att ta emot föremålet 😉
  • Apport! – lydnadsapport där hon kommer och sätter sig bredvid mig med föremålet i munnen
  • Hämta ***! – inte medvetet inlärt, men typ gå och ta föremålet och invänta vidare order
  • Var är ***? – leta upp föremålet
  • Städa! – ta föremålet och lägg det i behållaren
  • Lägg den i/på ***! – håller för tillfället på att lära henne skillnaden mellan bordet, fåtöljen och trappan

Men hennes paradnummer är nog fortfarande att hämta mjölet ur skafferiet:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ATtKSsOJKeg]

Filmklipp om keeshond

Hittade det här filmklippet om ”min” ras. För en gångs skull kan jag hålla med om det mesta som sägs, i synnerhet att det är en av de mest frekvent fel-uttalade raserna. Titta på filmen så får ni höra hur man säger keeshond på rätt sätt! En liten varning kan dock vara på sin plats: risken för sockerchock är överhängande vid åsynen av de ulliga, gulliga valparna som tumlar runt i gräset!

http://animal.discovery.com/videos/dogs-101-keeshond.html

Första rosetten!

Pristagaren

På helgens agilitytävling på Flens BK fick Silva och jag äntligen vår första agility-rosett! Det var på tiden, tycker jag, då vi hållit på och tävlat i ganska precis ett år nu (även om det inte varit tävlingar året runt).

Jag kände från början att vi hade bra flyt i hopploppet. Slalomet fixade hon galant, alla byten funkade som planerat… Vi springer i mål och jag försöker inse att vi faktiskt inte har ett enda fel. I nästa ögonblick ser jag i ögonvrån hur bommen på sista hindret faller. Fem fel. Jag slår vad om att det bara var på grund av vinddraget eller en pälstuss som stack lite längre ut än de andra. En millimeter från att få en pinne alltså. Men endast fem fel och därtill en tredjeplacering är nog så bra!

Och det bästa av allt är att i helgens alla fyra lopp (två i Flen, två i Nynäshamn) fungerade slalomet klockrent! Alla timmar med slalomtragglande har äntligen gett resultat! Slalomet är nog det som stulit mest tid och gett oss tidsfel i alla tidigare (hopp)lopp. Om hon bara får springa på och jag slipper ta tillbaka henne för att göra om så klarar vi att hålla oss inom referenstiden. Så skönt att veta att vi kan!!!

Intervju

Just nu finns en liten intervju med mig om keeshond som ras, på ett forum för spetsar och urhundar. Gå till intervjun här.

Reportaget om oss som ska publiceras i Härliga Hund dröjer dock ända till våren, eller till och med sommaren. Håll ut! 🙂

Buhunden i mitt hjärta

På hundmässan slogs jag av alla engagerade människor som verkligen brinner för sin ras. De som är övertygade om att det är den mest fantastiska hundrasen och aldrig tänker byta.

Jag önskar att jag också kände så. Jag känner inte riktigt så för keesen, även om det är en mycket trevlig och vacker hund. Att mitt hjärta klappar lite extra när jag ser en kees, beror nog till största del på att den liknar min egen goa vovve. Andra raser jag känner lite extra för är tollare, kooikerhondje, schapendoes, dansk-svensk gårdshund, lapphund… Flera av dessa var raser jag funderade på när jag planerade mitt hundköp för tre år sedan.

Men den ras jag till sist insåg att var den som passade mig bäst kommer alltid att vara min drömhund. Och då menar jag alltså inte keeshond. Nej, det är norsk buhund jag tänker på. Det kan säkert tyckas vara en oansenlig, rentav tråkig, hund, men jag har fullständigt fastnat för de mörka ögonen med den vakna blicken, den varmt gula pälsen, dess renhet och ursprunglighet, dess stora allsidighet, lekfullhet och vänlighet.

Som grädden på moset passar den så väl ihop med mitt intresse för nordisk kulturhistoria. Kanske är det det som får mig att tro att jag verkligen skulle kunna brinna för buhunden, till skillnad från andra raser som kanske är minst lika fina och trevliga?

På hundmässan fick jag för första gången (!) träffa en livs levande buhund på nära håll...

Tyvärr går buhunden inte lika väl ihop med min vilja att komma långt inom agility. De allra flesta buhundar är över 43 cm och skulle alltså behöva tävla i large-klassen. Att tävla med en liten buhund mot border collies, kelpies, belgare och andra raser som är både större, snabbare och smidiga skulle vara en alltför stor utmaning. Dessutom gissar jag att de höga hopphöjderna i längden skulle slita på hundens ben.

Men när jag bestämde mig för att skaffa en kees istället för en buhund, lovade jag mig själv att någon gång skulle jag ha en gul spetsörad vikingahund vid min sida och det står jag fast vid. Tids nog, så…