shadow

Längtan och gamla gårdar

Omslaget till Husbibeln – möten med gårdar
Husbibeln – möten med gårdar

På årets bokrea snubblade jag över tegelstenen Husbibeln – möten med gårdar av Nina Ericson och Maj-Britt Andersson. Med en växande passion för gamla hus och gårdar var jag bara tvungen att införskaffa ett exemplar.

Kanske hade jag trott att texterna skulle påminna mer om de sakliga men inspirerande reportagen i tidskriften Gård & torp (vilken jag numera är en trogen prenumerant av). Istället så visade det sig vara personliga, tänkvärda och ofta ganska abstrakta bitar, om gårdar uteslutande belägna i Hälsingland.

Även om den inte var vad jag väntat mig, var den klart läsvärd, inte minst på grund av de mycket vackra bilderna som upptar kanske hälften av bokens 500 sidor. På vissa ställen fanns riktiga guldkorn, till exempel följande stycke, som i viss mån lyckas förklara min stora kärlek till skogen såväl som till svunna tider:

Att följa en gammal stig är att vandra tätt, tätt efter dem som gick där för flera hundra år sedan. […] Två hundra år efter pigorna går jag deras fäbodstig. Men hur trygg jag än känner mig i skogen var de ännu mera förtrogna med den. Alla skogens tecken kunde de tyda. Skogen var deras vän i en förtrolighet som endast kan uppnäs genom att leva med den som de gjorde på fäbodvallarna sommar efter sommar. Så nära går det inte att komma inpå skogen med mobiltelefon och grova Timberland-skor. Ju mer vi försöker underlätta vårt umgänge i skogen, desto mer tar den avstånd från oss.

En skogsstig och en gammal gran
"Att följa en gammal stig..."

Det här har jag själv märkt. På nyårsafton har det blivit tradition att jag tar på mig medeltidskläder och går ut mitt i skogen för att pulsa fram genom snön på de allra smalaste stigarna. Hur annorlunda tar inte skogen emot en när man kommer iförd ylleklänning och yllemantel, färgade i samma palett som en solbelyst tall, jämfört med när man klampar fram i jeans och illröd dunjacka!

Texten fortsätter:

[…] När sommarljuset var som mest förföriskt kunde inget hindra en man att ta sig upp till sin käresta i skogen. Vad han än kom med för svepskäl var han självlysande av längtan. Det säger sig självt att en längtan blir uttunnad om det bara är att hoppa in i en bil och vara framme inom en timme. Längtan får en annan innebörd då den ska föra människan flera mil en hel dag genom tät skog med björnspår och villgräs.

Kan ni nu förstå att min längtan för närvarande står till släktens gamla fäbodstuga två mil upp i skogen ovanför Malung?

Faluröd timmerstuga omgiven av gräs och träd.
Släktstugan, som jag älskar, trots att den stackaren på senare tid förnedrats med plåttak, modern skorsten och otidsenliga färger på dörr och trappa...